Om att leva

Hur ska det gå

Vad gäller litteratur är jag van vid att det oftast är rätt lyckliga slut i böckerna jag läser. Kanske beror det på att jag läser många ungdomsböcker. De bör tydligen skrivas på ett sådant sätt att någon form av hopp förmedlas, just för att de riktar sig till unga. Även här finns förstås undantag och vissa slut kan vara lite mer öppna, än kanske snarare eländiga. Å andra sidan, hur många eländiga slut har vi faktiskt i vuxenböckerna? Tenderar inte även de vara mer av de öppna slaget, om de nu inte är lyckliga?

Jag skulle i alla fall gärna vilja se ett lyckligt slut på frågan om att få studieledigt till våren (som jag skrev om nyligen). Dock verkar det slutet få vänta på sig. Ska jag kanske betrakta det hela som en uppföljare – för det är ju inte slut än –  och att det jag befinner mig i nu är en sorts cliffhanger?

To be continued …

Hur ska det gå? (Bild från Shaun Tans Sommarregler)
Annonser
Böcker

Ut på det djupa – Ulrika Lidbo

Ut på det djupa (2018) hörde jag om på Bokmässan nu senast. Ulrika Lidbo satt med i en panel med bl.a. Lisa Bjärbo (Inuti huvudet är jag kul) och samtalet handlade om ungas psykiska hälsa och hur detta tas upp i litteraturen. Boken intresserade mig då den bland annat tar upp drogmissbruk, däremot så blev jag inte så berörd som jag förväntat mig.

Ut på det djupa handlar om Lina och Sanna som är systrar med ett drygt år mellan sig. De har alltid varit vänner och nästan som tvillingar, men Sanna hänger mest med sin kille som kör motorcykel, och så bråkar hon alltid med mamma och sambon. Hon är inte alls sig lik och Lina känner sig väldigt ensam och osedd när allt handlar om Sanna och hur orolig mamma och hennes nye man är. Inte blir det bättre av att Linas bästa vän sagt upp vänskapen, med hänvisning till att Lina är tråkig – just för att hon inte vill dricka när de är på fest.

Det jag uppskattade mest i Ulrika Lidbos Ut på det djupa var hur en vänskap till en nyinflyttad tjej skildrades. Linas tankar och känslor inför att få en ny vän och förhoppningen hon har att de kommer hänga hela sommaren och bli bästisar tog verkligen tag i mig. Linas personlighet, hennes rätt svaga sidor och osäkerhet tycker jag också var starkt beskrivet och jag riktigt led med henne när hon i sin osäkerhet velar över vem hon egentligen är och hur hon ska vara.

Spåret med systern, som uppenbarligen har stora problem, påverkar förstås hur Lina mår och har det, ändå brydde jag mig inte så mycket om den biten. För mig var behållningen Linas bekymmer med att bli och vara någons vän. Som tonårig läsare kan det kanske vara så att biten med systern, liksom den med drogerna, väcker ett större intresse och skapar större spänning att ta del av än för mig som är vuxen.

Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska ta en titt. Det är trots allt en fin och välskriven bok om ett mycket viktigt ämne: Att vara anhörig, och syskon, till någon med drogproblematik.

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Ut på det djupa t.ex. här och här.

Psykisk ohälsa bland unga – Jenny Jägerfeld, Sofia Nordin, Lisa Bjärbo, Ulrika Lidbo
Om att leva

Sömnigt och sömnlöst

Ett symtom för utmattning är störd nattsömn. Jamen, det har även jag bekymmer med tänker du kanske. Och har du det ska du ta det på allvar.

Om en besvarar skanningsfrågor för utmattning och stress brukar en få fundera på om symtomen funnits i minst två veckor. Ärligt talat, hur många av oss reagerar redan efter två veckor? Snarare två månader. Och då har det oftast gått alldeles för långt. Men det går att åtgärda. Även om vägen tillbaka för det mesta kan vara rätt lång. Några veckor räcker sällan. Flera månader kan behövas, och det i proportion till hur illa däran du var av din utmattning.

Själv är jag superkänslig numera. Eller rättare sagt: Jag börjar bli superkänslig igen. Lite för mycket på jobbet och sådant jag annars inte skulle reagera nämnvärt på, eller ens fundera över, fastnar och poppar upp, om och om igen. Samma scener, dialoger och situationer går på repeat. På natten förstås. När jag borde sova, förstås. Och ja, det är jobbet som är boven i dramat. För hemma är det lugnt. Tack och lov!

Men jag tänker inte vänta i evigheter på att det ordnar sig. Jag vill inte att allt blir galet igen.

Jag vill inte riskera att jag inte klarar av att arbeta med datorn igen eller inte förmår att titta på tv eller lyssna på andra halvan när han berättar om sin dag. Jag vill inte ha yrsel och flimmer för ögonen. Jag vill inte ha släckta lampor i rummet på grund av ljuskänslighet. Jag vill inte låta bli att yoga för att jag inte klarar ansträngningen. Jag vill kunna åka spårvagn utan att få huvudvärk av att den gnisslar. Jag vill kunna träffa vänner utan att behöva sova efteråt. Jag vill kunna gå och handla och se var kortapparaten är – ja, jag vill inte vara blind för allt jag har framför mig. Och jag vill kunna skriva på mitt manus, när jag vill och så länge jag vill.

Alltså tänkte jag att jag tar ledigt i vår. För studier. På heltid.

Att studera innebär bland annat att jag genom olika kurser kan lägga fokus på mitt eget skrivande. På så vis förfogar jag över min tid och dess innehåll. Till skillnad från nu.

Håll tummarna för att det blir som jag vill. För det är andra gången sedan maj jag ber om studieledigt. Men jag vågar inte hoppas på att det blir lättvindigt eftersom svaret har dröjt. Så gissa om jag i flera nätter och dagar haft det både sömnlöst och sömnigt. Imorgon (måndag) ska jag få besked. Kanske börjar en ny process då. En med facket.

Böcker

Sömnernas sömn – Elin Säfström

Elins Säfströms Sömnernas sömn (2018) är tredje boken om Tilda som är väktare i Stockholm. Själv tänker jag till viss del på henne som Buffy, the vampire slayer, även om Tilda varken möter vampyrer eller dödar de väsen hon är i kontakt med. Ändå är hon i samma hjälte-kaliber. En cool tjej med ett till synes omöjligt uppdrag. What´s not to like liksom?!

I Sömnernas sömn har tomtarna ting i staden, troll löper amok och det bråkas rejält mellan de två olika rådarna (för det är ju så de kallas, tomtar, vättar, troll och älvor). Tilda vet varken ut eller in. Inte kan hon fråga mormor heller. Men så kommer en annan väktare till undsättning, en rätt odräglig ung kille med ett supersjälvsäkert flin. Tilda vill inte ha hans hjälp alls, men inser att det kanske finns något att få ut av stödet ändå. Speciellt när människor, och en av Tildas vänner, far illa av de konstigheter som enbart drabbade trollen.

Tilda, the rådar-fixare, använder sig mycket av humor för att tackla det hon måste ta itu med, men här i tredje boken har hon det riktigt kämpigt. För inte nog med att rådarna ställer till det och hon är ensam med bekymren, så har hon det knakigt med vännerna. De som vill varandra väl, men där det ändå blir fel. Det är rätt tungt och mörkt i denna tredje bok om Tilda. Läsningen flyter visserligen på men jag dras med i hennes svårmod och känner mig faktiskt lite betungad jag med. Bra jobbat av Elin Säfström som lyckas med detta, att skapa ett sådant engagemang i hennes karaktärs ovanliga vardag.

Eftersom jag följer Elin Säfströms blogg (och hon är så snäll och rar och läser minsann om mina skrivbryderier) känns det lite märkligt ett tycka en massa om en bok, när dess författare känns rätt nära. Men det gör jag i alla fall. Och du som brukar läsa mina bokomdömen vet att jag är rätt ärlig. Så även i detta fall. Hade jag inte gillat något, hade det lyfts. Men nu tokgillar jag den här serien. Tanken på vad som sker i Stockholms innerstad med knasiga och farliga rådare som lever mitt bland Stockholmarna som inte ser dem alls – Tildas förtjänst förstås – är roligt att läsa och fantisera om. Och även om Sömnernas sömn är sista boken om Tilda så har jag inte fått nog. Rekommenderas!

Vill du läsa mer om Sömnernas sömn eller köpa? Då hittar du den bl.a. här och här.

 

 

 

 

 

 

 

En väktares bekännelser och Visheten vaknar, bok ett och två i serien.

Om att skriva

Ska bara redigera lite

Så öppnar jag upp ett kapitel och börjar fundera på vad som kan göras skarpare. Tajtare. Tydligare. Hur starkare närhet till karaktären kan skapas. Hur dialogen kan ge karaktärerna personligare röster.

Jag ska bara jobba med tio sidor. För då får jag uttömmande feedback på styrkor och brister. Så tio sidor ska lämnas in på måndag kväll.

Jag sitter där med uppmärksam blick, ändrar och fixar, tänker att jag bara ska ta en knapp timma för den här stunden. Snart märker jag att tiden flyger iväg. Timman har gått och jag har inte kommit längre än en och en halv sida. Men vad gör det? Jag har fått vara i den där härligt uppslukade känslan när tiden upphör och jag blir ett med texten.

Mer sånt tack.

Böcker

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

Häromveckan skrev jag om att jag glömt bort vilken bok jag läst i början av oktober. Då tänkte jag att boken kanske varit en petitess, någon som inte gjort avtryck. Tänk vad fel. För Norra Latin (2017) väckte både engagemang och intresse. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en mystisk rysare, ja en spökhistoria med magiska inslag. En bok som jag hade svårt att låta bli att sluka i ett svep.

Tamar och Clea börjar på Norra Latins teaterprogram. Tamar inflyttad från Östersund till Stockholm utan vänner och populära Clea, känd sedan barndomen inom teater och tv, tack vare hennes kändis till mamma. Även Tim börjar i samma klass, barndomsvän med Clea och vars pappa är stor filmskådis. Tamar iakttar dem avundsjukt utan att göra så mycket väsen av sig. Men något på skolan har uppmärksammat henne. Vad är det för väsen som hemsöker henne, skapar kaos och oreda medan det verkar gömma sig i väggarna på den anrika skolan. Kan Tamar lösa gåtan utan att bli en elev som likt så många andra drabbats av spökets illvilja?

Sara Bergmark Elfgren har som sagt skrivit en suggestiv spökhistoria som ger mig kalla kårar. Hennes porträtt av de tre gymnasieeleverna och speciellt tjejerna, deras inre känsloliv och relationer beskrivs väl och jag tycker mig förstå deras motiv, ändå önskar jag att de gjorde andra val. Ni vet, ungefär som när man ser en skräckfilm och om man gillar karaktärerna vill man skrika åt dem att inte gå ner i källaren (om man inte gillar dem vill man att de går ner). Jag slukade boken så fort som det var möjligt. Så har du inte läst Norra Latin men är nyfiken, ta dig en titt. Rekommenderas!

Och ja, det går väl inte att låta bli att nämna att Norra Latin är Sara Bergmark Elfgrens första bok efter Engelforstrilogin som hon skrev ihop med Mats Strandberg. Att hon klarar galant att stå på egna ben bevisas helt klart i denna mystiska spänningsroman.

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Norra Latin bl.a. här och här.

Om att läsa

Tvärstopp

Ibland blir det bara stopp i läsningen. Som nu. Å andra sidan har jag läst rätt stor mängd böcker i år. Fyrtio hittills, varav jag har fyra (?) obloggade. Jag är inte som de riktiga bokbloggarna som har en kvot på över hundra böcker (och mer!) varje år, men tycker ändå att jag ligger rätt bra till i år vad det gäller att HA läst.

Vårens utmattning påverkade mig tack och lov inte så illa att jag inte klarade av att läsa. Men nu är det stopp. Mest för att jag känner mig läsmättad. Jag har ett rec.ex att sätta tänderna i, tredje delen i en barnbokserie för åldern tolv och upp som jag sett framemot. Dessutom har jag två böcker att hämta ut på biblioteket. Den ena hann jag inte läsa klart (kom dock inte mer än drygt första kapitlet) innan någon annan ville läsa den och jag kunde inte förlänga tiden, så nu har jag reserverat den igen. Men lusten att läsa infinner sig inte helt.

Förut räknade jag lästa böcker per månad, men i år valde jag bort det. Det blir alltid jäktigt att hinna skriva ett inlägg inom ramen för samma månad som jag läst. Bättre så här. Även om jag har böcker som verkligen släpar efter från oktober. Men så får det vara.

Jag får se om jag återfår läslusten snart eller om den håller sig borta till nästa år. Kanske lika bra det, att lästakten slagits av för jag har ju som sagt ett gäng omdömen att skriva. Kanske att jag kommer ikapp nu, så att de åtminstone hamnar på rätt år.

Tajt mellan böckerna