Om att läsa, Om att leva, Om att skriva

Magiska gränsen närmar sig

Jag har nämnt förr att jag har en hang-up på att få ut en bok innan jag fyller 40. I nuläget verkar detta inte vara en möjlighet. Redigerandet tar tid eftersom det behöver ta tid. Jag orkar fortfarande inte långa pass framför datorn. Och inte heller klarar jag att redigera utan uppehåll någon dag då och då. Att jag sedan råkar jobba extra ibland eller umgås med folk spelar självklart också in vad gäller den långsamma takten.

Men jag ser ju att manuset blir bättre. Så jag andas in och andas ut, och försöker att ignorera min idé om att få ut något innan det magiska strecket 40. Och tänker att jag har hela året när jag är 40 på mig!

Varför kom det här upp nu då? Jo, jag fyllde år i veckan. Och var i bokhandeln med ett presentkort att shoppa böcker för. En lätt hopplös känsla kom över mig där jag stod och tittade på titlarna och omslagen. Som om jag skulle kunna vara en av dem en dag. Helst inom loppet av två år. Ja, jösses.

Det är inte som att jag stressar ihjäl mig över det här. Hade mest bara varit kul att få uppfylla någon sådan där milstolpe en har målat upp i huvudet.

Nåväl. Jag köpte tre böcker på halva reapriset. Innebär pengar kvar på presentkortet. Jag som lovat att inte fylla på hyllorna (ähum, jag menar ytorna på och runt omkring hyllorna) med fler böcker.

Johanna Thydell har jag läst förr. Det är hon med den fantastiska debuten I taket lyser stjärnorna (2003). Sofia Nordin har jag också läst tidigare medan Charlotta Lannebo är en ny bekantskap.

Annonser
Om att skriva

Ord och tid i redigerandets eviga loop

De där 20 sidorna jag skulle lämna in till kursen i måndags fick jag verkligen kämpa med. Eller kämpa och kämpa. De krävde – som sagt – lite mer än lätt redigering med enklare puts. Här var det på med grovhandskarna och gräva runt som gällde. Och jag fick ihop det. Typ. Skippade de sista tre, fyra sidorna och funderar på om de ens ska vara med. Men den frågan överlät jag till viss del till kursledaren att hjälpa mig med. Det blev i alla fall en inlämning på nitton sidor eftersom de andra sidorna växte en aning vid omredigeringen.

Idag är jag själaglad över att jag har skrivit. Helt nytt. Visserligen bara en bakgrundsscen som inte kommer med i manuset, men det är så roligt att skriva nytt. Att ge sig hän åt karaktärerna och låta handlingen löpa fritt. Inga krav. Bara skriv. Och att jag är själaglad beror inte endast på att jag skrivit, utan också för att jag idag är jättetrött. Vaknade före fyra inatt och tänkte på en sak som inte riktigt ville släppa. Sådant händer mer sällan nu tack och lov, men när det väl blir … ja, gissa om ögonen går i kors.

Så. Jag avslutar med en räkna-ord-bild. Bara för att jag blev så glad över att jag har skrivit, kunde jag inte låta bli att räkna ord och tid. Bilden kanske kan uppfattas som skryt. För egen del är den mer ett bevis på att ”hey, jag har skrivit, och jag har skrivit med flyt!”

Jag har turen att skriva snabbt. Och visst kanske det som går snabbt ibland ger lite extra redigeringstid, men jag tror inte riktigt på det direkta sambandet. För ofta, när jag skrivit något med superflyt och bra känsla, då blir det också mindre att redigera. Redigerarbitarna är de som varit lite mer svåra att få till från start. Och sedan har vi det allmänna redigerandet för att göra texten vassare, bättre, tajtare och tydligare. Och det som kommer efter respons med poängterade brister och styrkor. Ja, redigerandet kan pågå i oändlighet, just för att det går att redigera med olika redigerarinsatser vid olika tillfällen. Och jag som redigerat i evighet tyckte det var så himla gôtt att få skriva lite. Så därav min ”skryt-bild”. 😉

Hoppas det går bra för er med redigerandet och skrivandet. Och vad tror ni om sambandet, skriva snabbt och redigera (mer). Fort och fel? Eller?

Om att skriva

Hönan som drömde om att flyga – Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga (2016) är en finstämd saga om en höna med en dröm. Ett par bloggare som jag brukar läsa hade gillat denna och jag blev nyfiken. Och jag ångrar inte att jag lånade hem den från biblioteket.

Hönan heter Knopp, ett namn hon gett sig själv efter vårens blommande knoppar. När hon sitter inne i hönshuset, med uppgiften att värpa ägg åt familjen vill hon något mer. Helst skulle hon vilja värpa ett ägg och se det bli en kyckling. Med den tanken klamrar hon sig envist fast vid att ändra sakernas tillstånd. Ingen lätt sak för en liten höna där farorna lurar runt varje hörn.

Hönan som drömde om att flyga är en saga fylld av drömmar och ouppnåeliga mål. Gårdsdjuren är emot henne, fienden smyger i buskarna och det verkar kört. Ett liv och en dröm mot alla odds. Sun-Mi Hwang fångar önskningars och drömmars kraft om att få ett liv utöver det en satts till. Det är en saga om att spränga gränser, gå sin egen väg och att finna kärlek och omtanke på de mest oväntade ställen. Bara en inte ger upp och bara en inte ställer för stora krav. Jättefint berättad. Rekommenderas!

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Hönan som drömde om att flyga t.ex. här och här. Utgiven av Norstedts.

Om att läsa

Hur ska det gå?

Jag säger som Melissa Horn och undrar ”hur ska det gå?” För nu har bokcirkeln jag är med i, fast inte var på sist, valt att vi ska läsa Linnea Axelssons Aednan. Med tanke då på mitt senaste inlägg om det här med att läsa böcker som kanske inte riktigt faller en i smaken.

Så här stod det på en länk till en sida om boken hos Albert Bonniers förlag – som ju gett ut boken.

”Ædnan är ett mäktigt epos som på en ordknapp vers berättar om två samiska familjer”

Nja, jag vet inte. Kanske inte det jag brukar välja att läsa i första hand. Men jag är inte sämre än att jag har reserverat den på biblioteket. Om några veckor borde jag ha den i min hand – kanske till och med i tid till bokcirkeln. Fortsättning följer. 😉

Förresten, du vet väl att Aednan fick Augustpriset 2018?

 

Om att läsa

Den där Pappaklausulen

Bokcirkeln jag är med i hade valt Pappaklausulen till januariläsningen. Jag ville inte köpa den utan reserverade den på biblioteket. Den var POPULÄR. Efter tre månaders väntan fick jag den. Och inte i tid till cirkeln. Men det gjorde inget. Jag var ändå upptagen då.

På olika bokbloggar har jag nog bara läst positiva omdömen om Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. (Vad cirkeln tyckte vet jag inte.) Inledningsvis fängslades jag av det ovanliga språket liksom berättargreppet. Se själva (s.33):

”En son som är pappaledig …” Eller som boken inleds: ”En farfar som är pappa …”. På sidan 19 börjar ett nytt avsnitt med: ”En syster som är en dotter men som inte längre är en mamma …” Hur vi definieras, eller definierar oss själva, är alltså ett återkommande … tema? (Eftersom jag inte läst hela boken vet jag inte riktigt, men det verkar ha betydelse.)

Inledningsvis ja, fängslades jag. Det annorlunda sätt författaren skriver på här kändes kul och uppfriskande. Det var lätt att svepas med. Jag tyckte att jag kom karaktärerna nära. På ett nytt sätt. Ja, annorlunda sätt.

Sedan tappade jag intresset. Det konstfulla berättandet om pappan som är farfar, sonen som är pappa och systern som är dotter men inte längre mamma, blev för konstfullt i längden. Och att inga detaljer tycktes onödiga att tas med gjorde att läsningen blev för … närgången. (Morgonbajs?! Även en fundering kring hur mycket toappaper som bör användas görs för att nämna ytterligare ett av flera exempel som gjorde att jag bara kände att jaha… what?! Okej, det säger en hel del om personerna men ändå. Och kanske om mig som inte uppskattade det inslaget.)

Efter drygt femtio sidor tänkte jag att Pappaklausulen inte passar mig, inte just nu i alla fall – och möjligen aldrig. Jag har nämligen bestämt, för många år sedan, att om jag inte måste läsa ut en bok så gör jag inte heller det. Det finns så mycket annat bättre en kan lägga sin tid på.

Har du läst den? Vad tyckte du? Och om inte, är du intresserad/nyfiken?

Om att skriva

Vad är friktionen?

När en kör fast i sitt redigerande kan en skriva blogginlägg om det.

Jag har tänkt lämna in uppemot 20 sidor till nästa gång. Dvs om en vecka. Oftast lämnar jag in 10 sidor för då får jag utförlig respons på detaljnivå. Men eftersom jag tycker att de senaste inlämningarna bestått av ungefär samma sorts kommentarer (jag verkar ha gjort samma misstag ett par gånger nu så det är dags att lära sig) hoppas jag kunna använda mig av den responsen inför nästa inlämning och putsa texten så att jag redigerar den till sitt bästa ändå. Och genom att lämna i fler sidor hoppas jag på en större framåtrörelse.

Dessutom hänger de här nästan 20 sidorna ihop. Mina karaktärer är på ungefär samma plats hela tiden (de gör en förflyttning på de senare cirka 4 sidorna) och är med samma bikaraktärer ungefär hela tiden (minus sista sidorna då). Och det handlar om ungefär samma sak.

Ja, inte konstigt om jag kör fast kanske. Ungefär samma sak i 20 sidor. Ja, ni hör ju. Och det är det jag måste se till att vässa.

En fråga som hänger med här är: Vad är friktionen? Det vill säga, (för den som kan behöva ett förtydligande – om inte annat är det bra att säga saker högt ibland) att jag behöver hitta vad som retar/oroar eller med andra ord, skapar spänning och gör att scenen blir intressant.

Utöver detta har jag med funderingen vad jag vill med dessa scener. Jag funderar också på vad läsaren redan vet. Och vad kan jag göra för att fördjupa.

Jag skulle vilja påstå att det här är mitt svagaste avsnitt hittills och vi befinner oss ungefär halvvägs nu. Innan har det varit några galet spännande scener och nu tas tempot ned en aning (för att bli spännande igen strax här efter), så det är inte läge att skapa några stora friktioner. Men texten här behöver fixas mer än vad jag gjort hittills i mitt omredigerande.

Stryka kanske? Nej inte helt och hållet, men bitar kommer nog strykas. Och en del kommer omformas.

Jag har inte jättemånga idéer just nu, mer än att jag vet att jag behöver göra lite mer än vanligt inför den här inlämningen på kursen. Bra är i alla fall att en vecka efter inlämnat material kommer feedback. Då kan jag se hur det jag gjort funkar och få tips på hur jag kan göra annorlunda. Det är ingen katastrof om det inte blir bra från början.

Så. Vad är friktionen? Hm…

Om att leva, Om att skriva

Typ tre dagar i veckan

När jag började blogga tänkte jag att fem till sex inlägg per vecka var rätt lagom. Och så blev det med. Inlägg om skrivprocessen, lästa böcker, vardagsliv och annat bok- och skrivrelaterat.

Jag tycker det är roligt att blogga och läsa andras bloggar, och har tyckt det hela tiden. Därför känns det trist när energin inte är tillräcklig för det nu.

Utan att jag egentligen tänkt på det har inläggen kommit att landa på cirka tre per vecka. En rätt lagom nivå i nuläget. Så jag satsar på det ett tag. Lite mer medvetet än innan. På så vis behöver jag inte bli stressad över att jag lägger ut mer sällan nu för tiden (har verkligen inte stressat ihjäl mig över detta men ändå – tror du fattar).

Att göra saker mer genomtänkt är bra. Åtminstone för mig.

Trevlig helg!

Ibland ligger det en katt på magen. Då går det verkligen inte att blogga 😉