En vecka till

En vecka till. Ja. Det är min deadline. Jag hoppas att jag kan få iväg manuset om en vecka. I helgen planerar jag läsa igenom det igen. Efter att ha fått min mans feedback på det. Jag är mer nervös över att ta emot hans respons än någon annans. I vanliga fall tycker jag hela responsbiten är rätt enkel, men när det kommer till att ta emot hans funderingar och åsikter, då tenderar jag bli rätt arg. Tycker att han missförstått, att hans argument är ogrundade eller något annat fånigt för att jag inte ska ta emot just hans feedback.

Andras feedback har jag ytterst sällan några problem att ta emot. Skillnaden är att nog den att jag annars får respons från andra som också är skrivande personer och som har erfarenhet av att skriva själva, lämna ut sina texter och ge feedback. Det gör att jag finner deras ord – oftast – rätt välgrundade just för att de har ”rätt” erfarenhet. Plus att jag inte är gift med dem. Det förenklar också en hel del. Vad de egentligen tycker om mig eller vad jag gör spelar inte så stor roll. Men när andra halvan har åsikter… ja, då väger det liksom lite tyngre, just för att det kommer från han. Inte någon relativt okänd människa på en kurs eller utbildning eller så. De får väl tycka vad de vill… nästan i alla fall.

Om jag ska få till att förverkliga att skicka manus innan nästa helg, måste jag få till ett följebrev, och även hitta några lämpliga förlag. Det blir lite begränsande att jag skriver i ungdomsgenren, YA, och att det är en dystopi. Så jag håller tummarna för… inga hinder. Wish me luck!

 

 

Annonser

Harry Potter and the Order of the Phoenix – J.K. Rowling

Den femte boken om Harry Potter av J.K. Rowling är min favorit i serien sedan jag läste den första gången när den släpptes på sommaren 2003. Att det är femton år sedan känns helt otroligt, liksom att jag älskar den lika mycket nu som då.

Harry Potter and the Order of the Phoenix handlar om hur det magiska ministeriet misstror Harry Potter som sett den farlige Lord Voldemort återvända i föregående bok (Harry Potter and the Goblet of Fire). Hogwarts skola sätts under ministeriets skeptiska lupp och Dolorores Umbridge blir lärare för Defence Against the Dark Arts (ett jobb hon gör så illa att Harry får ta saken i egna händer) samtidigt som hon rapporterar till ministeriet. Harry Potter betraktas som en lögnare och har svårt att hantera detta. Hamnar i kvarsittning, i bråk med sina vänner och Dumbledore gör allt för att inte träffa honom. Ärret Harry fick när han överlevde Voldemorts attack på honom som spädbarn verkar ha en koppling till Voldemort, eftersom Harry upplever syner och stark smärta som han kopplar till sin fiende. Vad betyder det? Att Voldemort håller på att ta över Harrys medvetande?

Harry Potter vill vara en del av Fenixorden, men den är endast för vuxna. De håller på att mobilisera sig i tysthet för att vara beredda på vad Voldemort än må ha för planer. Om det blir som sist, alldeles innan Voldemort förintades i sitt försök att försöka döda Harry Potter riskerar de krig.

Daniel Radcliffe som Harry Potter

Jag gillar att Harry får vara en frustrerad tonåring som upplever sig förbisedd, oförstådd och missanpassad. Han är besvärlig och gör inte alltid vad han borde. Hans nyfikenhet på kopplingen han har till Voldemort sätter honom i stor fara och han inser detta allt för sent.

Dessutom tycker jag om hur Rowling i Harry Potter and the Order of the Phoenix låter Harry, Ron och Hermione tampas med den vanliga vardagen: läxor, Hagrids tokigheter, förälskelser, sorg och utanförskap samtidigt som de lever under hotet av vad som kan komma efter Voldermorts återkomst. Det ger en fin balans.

Vad gäller bok vs film i det här fallet, tycker jag att filmen följer boken bra. Största invändningen är castingen av Umbridge. I boken beskrivs hon som en ytterst otrevlig bredkäftad padda. Det fixar inte Imelda Staunton, hon är för liten, nätt och faktiskt rätt söt. Hur otrevlig hon än försöker vara tar jag inte hennes otäckheter på allvar alls.

Så strunt i filmen och läs boken. Det är genom böckerna man kommer åt den komplexa historien om Potter och Voldemort, liksom att man förstår hur komplexa relationerna är mellan karaktärerna och orsakerna till varför de gör som de gör. Som det så ofta är när det kommer till böcker vs filmer. Läs!

En bok att köpa? Du hittar Harry Potter and the Order of the Phoenix bl.a. här och här.

 

Spridda skurar från helgen

Felläst
Jag tittade på Vem vet mest. Lite sådär i bakgrunden och tokläste helt fel på en fråga som jag inte hörde läsas upp. Jag fick ordet inka-stad till att bli in-kastad. Gissa om jag pausade och spolade tillbaka för att begripa vad det egentligen stod. (Tack och lov för Tivo.) Jag är helt galet förtjust i felläsningar och felhörningar. Ni vet, Trygga räkan och Ja måla Eva och sådant. Tar gärna emot fler exempel!

Åska
Tre dagar i rad har det åskat. Fredagens åska överraskade dessutom med rejäla hagelskurar. Buddha tyckte det var tokigt värre men höll sig på gott humör skuren igenom.

​​Oredigerar
På grund av feber (och ont i halsen) har jag inte redigerat manus här i helgen så som det var tänkt.

Soffpyssel
Tittar på filmer (X-men: Apocalypse, Paper Towns, Star Wars: A New Hope). Läser (Harry Potter and the Half Blood Prince). Eftersom jag vet att det är välbehövligt distraherande att måla i målarböcker när halsen envist kliar och sticker har jag också gjort detta. Känner nästan inte alls av halseländet då. Ovanligt nog hittade jag en ”riktig” bild i ritboken. De flesta bilder består av cirklar och olika mönster som ska vara mycket avkopplande. Det vet jag inget om, mer än att jag tycker det är roligt. Borde kanske prova att måla någon gång när jag inte är så ruskigt sjuk. 😉

​Imorgon hoppas jag få vara feberfri så att arbetsveckan kan starta upp på tisdag åtminstone. Hoppas ni haft en bättre helg än vad jag haft och att ni fått gjort lite mer på era skrivprojekt än vad jag gjort. Eller att ni åtminstone fått vara friska. 🙂

 

My Not So Perfect Life – Sophie Kinsella

I Sophie Kinsellas senaste bok, My Not So Perfect Life, möter vi Katie, som kallar sig Cat på nya jobbet i London. Hennes liv är inte så där glamoröst som hon vill göra gällande på sociala medier när hon fotar andras mat på caféer eftersom hon inte har råd att göra lika flashiga val.

Katie arbetar med reklam, och är lägst i rang på kontoret, trots fin utbildning och många bra idéer. Chefen är inte särskilt omtyckt av teamet, okänslig och snurrig som hon är. Inte ser hon heller att Katie/Cat har stor potential. Förvecklingar, en snygg ung man, bittra kollegor och en mycket vimsig chef är några av ingredienserna som leder fram till att Katie sägs upp. Bara att flytta hem till landet och pappa efter oändliga försök till en ny karriär. Fast så illa är det inte hemma för där startas en Glamping upp och Katie upptäcker att hon har chansen till hämnd på chefen. (Glamping = Glamourös camping för folk som vill leva lantliv med all lyx de är vana vid.)

Jag gillar titeln, My No So Perfect Life och att temat speglas genom boken, som vad vi ser på sociala medier inte är någon vidare sanning om våra liv. Katie är uppslukad av tanken om att det hon visar utåt måste vara perfekt, eftersom alla andras liv verkar perfekta. Att bli av med jobbet och bli tvungen att återvända hem passar inte in i hennes bild av vem hon vill vara, men hon upptäcker efter ett tag vem hon faktiskt är. Katie, inte Cat. Någon som står upp för andra.

Jag höll på att sluta läsa mitt i. Tyckte det blev för plumpt, för pinsamt och för otroligt. Men jag tog mig igenom och det är jag glad för, då den ändå har något mot slutet som är rätt fint. My Not So Perfect Life är ingen ny Kinsellafavorit. Trist, för jag tyckte den lät så lovande.

Vill du läsa mer om den? Kanske köpa? Kika då in här eller här.

 

På tal om ingenting

Det har regnat i en vecka. Ibland mycket. Ibland lite. Och ibland väldigt mycket. Jag har inget emot lugna fina skurar som faller liksom rakt ner. Tyvärr är det sällan så eftersom Göteborg är en väldans blåsig plats. Vädret får mig i alla fall att längta till sommaren. Den som var, den som kommer. 

​Även om regnet håller mig lite mer hemma har inte redigerandet varit prioriterat. Det får ta den tid det tar. Är nog ändå ”klar” snart eftersom känslan av att inte behöva/vilja ändra har börjat infinna sig.

Men, men, men och… gulp

Jag har men-sjukan. Är besatt av ordet men. Eller ja, rättare sagt, i några kapitel är men ett helt galet återkommande ord. Som om jag inte kan börja en mening utan men.

Men, (ops!) inget ont som inte har något gott med sig. Jag kommer framåt. Trots att jag måste försöka ändra på nästan alla men-meningar.

Dessutom. Efter några veckors moget övervägande har jag nu ändrat min gravatar. Ni vet den där bilden som förföljer en överallt när man gör kommentarer och så vidare… I valet och kvalet att välja en sommarbild från i somras och en vinterbild från i vintras vann vinterbilden. (Winter is coming after all.)

Så nu möts ni av mitt vintriga Stockholms-jag överallt. Alternativet var ett somrigt Bråvalla-jag. Men (!) den bakgrunden störde lite mer. Stockholmsbilden med stadsbiblioteket bakom kändes lugnare. Plus, hallå! stadsbibliotek liksom. Kan det bli mer rätt?!

Här ser ni vad jag tampades med. Ni fattar svårigheten i att välja va? Det är inga lätta val en har att göra som bloggare. Som att visa upp sig själv i en gravatar… Hjälp! Men, (vad är det med mig?!) jag tyckte det var dags att lämna kladdkakan med jordgubbshjärtat även om det verkligen är jag – för vad är väl bättre än kladdkaka och jordgubbar? Men, (stön) inget författarporträtt direkt, utan rätt och slätt jag. 😉