Kvällsredigering och en känsla av trygghet

Sånt här pappersredigerande kan man pyssla med på tisdagskvällar. När en inte blir uppringd av SCB som vill att en deltar i en undersökning från Brå om brott och trygghet. Jag insåg att jag känner mig rätt trygg här i Göteborg ändå.

Och nu, få krusiduller och överstrykningar från pappret att skapa magi i datorns dokument.

Ursäkta suddig redigerarbild.
Vad gör en inte för att visa upp, utan att visa för mycket liksom 😉

Tankspritt skrivtillstånd

Jag ville väl egentligen bara skryta lite. Är liksom på skrivbanan igen. Efter två hela veckors uppehåll. Fem nya sidor igår, dvs 1652 ord. Yay!

Och idag tänkte jag kolla hur det blev i förhållande till kapitlet i övrigt och det efterföljande kapitlet. Jag har för mig att jag skrev ut texten, däremot tycks jag ha lagt ifrån mig den på kontoret för den var inte i väskan nu när jag kollade. Värst är att jag inte kan minnas alls att jag lade den på typ skrivbordet eller så. Men det måste jag ju ha gjort. Var skulle jag annars ha lagt texten?

 

Inget manusfix idag heller

Jag ger mig. Det blir inget manusfixande förrän till helgen – hoppas jag i alla fall. Två dagar kurs ligger framför mig nu. Så jag får tankeladda inför att göra en helgredigering istället för att störa mig på min långa paus. Inte helt frivilliga paus, även om jag kanske skjutit det lite framför mig när jag väl hade chansen i söndags. Ja,ja. Så blir det ibland.

Jag tar och passar på och hälsar en ny följare välkommen också. Roligt att du läser och vill följa min blogg. 🙂

 

Yay! ett recensionsexemplar

Jag har fått en fantasybok. Fin va?!

Och så här står det på baksidan:

När Markus blir kidnappad av den vackra, men egendomliga kvinnan Diomeda ligger han på sjukhus efter en skidolycka. Hon påstår att han är Valariens försvunne prins. I nästa nu befinner han sig i en ny, märklig värld, där kläder växer på träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför några salivfläckar på tunikan. Valariens kultur är ny och främmande och Markus har ett tungt ansvar som landets motvillige prins och beskyddare. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte med de skräckinjagande monstren som håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske – om de gamla sagorna stämmer – är deras enda hopp.

Tack Joseph A. Davis för recensionexemplaret!

Breaking Dawn – never ending story

Jag tror inte det blir någon sorts recension på Breaking Dawn. Jag har knappt tvåhundra sidor kvar och den tar liksom aldrig slut med sina dryga sjuhundrafemtio sidor.

Skulle Meyer skrivit Twilight på det här evighetsmalande sättet skulle hon aldrig fått en succé. Och vad gör att det blir okej att skriva så, bara för att det är ens sista bok i en serie och de tre tidigare minsann sålt som smör i solsken?

Breaking Dawn – och jo, nu kommer jag spoila boken, bara så ni vet – börjar ju med att Bella och Edward gifter sig. Stort bröllop och smekmånad direkt efter. Bella har ett krav. Att ha sex med Edward som människa, trots att han skulle kunna krossa henne som om hon vore en myra. Förhandlingarnas par, alltså. ”Om jag gör detta för dig då gör du detta för mig.” Jag vet att jag klagade på det när jag skrev om föregående bok. Hon lyckas i alla fall övertyga honom genom något knep som jag inte minns nu. Inte nog med att hon blir full av blåmärken och ömmar överallt efteråt, hon är förstås överlycklig. Och har blivit gravid. I en super-upp-spedad graviditet förstås.

Japp. Det omöjliga har hänt. Vem kunde tro detta?!

Och då blir hon knäpp. Bella ska till varje pris behålla det märkliga liv som växer i henne, trots att det håller på att döda henne och ingen vet vad för monster hon eventuellt kommer ”föda” fram. Då, när Bella blir besatt av barnet och de reser hem byts berättarperspektiv och vi hamnar hos Jacob,varulvsmonstret. Jag tappar intresset totalt. Dels pga Jacob som faktiskt inte är så kul att ta del av, dels pga att Jacob ältar och ältar allt som har med Bella, varulvspacken och deras medlemmar, vampyrerna och vad han ska göra med sitt liv när Bella blivit förvandlad eftersom han anser att hon då är lika med död. Älta, älta, älta.

Nope, not my cup of tea, detta perspektivbyte. Sedan tar det sig – som tur är – då perspektivet byts tillbaka. Monsterbarnet är typ fött och Bella har förvandlats. Allt är nästan bra.

Jag tror att Meyer kunde sparat in på typ tvåhundra sidor för att få till en läsvänlig bladvändarlockande bok. Nu läser jag bara för att jag vill bli klar med serien. Och jag förstår varför jag inte läst om Breaking Dawn förut. Sist visste jag inte vad som skulle hända, men nu när jag vet… När jag sett filmerna också (för ja, sista boken är två filmer, fastän det kunde varit en) finns egentligen inget som gör att boken lockar. Mer än en sorts envishet att minsann läsa klart. Och, jo, lite spännande är det nu mot slutet. När ett ”nytt” hot dykt upp och familjen Cullens hus blir läger för ett stort gäng vampyrer med olika förmågor och ursprung.

Men som sagt, Breaking Dawn. Seg. Sanslöst seg. Och ärligt talat, inte lika stark handling som i de föregående. Jag bryr mig inte ens om karaktärerna den här gången. Är jag hård? Vad säger ni andra? Finns förlåtande kvaliteter som jag förbisett?