Filmer, Om att leva

När filmvalet speglar sinnesstämningen

Häromveckan såg jag ett par filmer som speglade hur jag kände mig. Efter att i nästan tre veckor ha jobbat mest med företagandet och bara haft ett pass per vecka på extrajobbet var den så kallade lappsjukan ett faktum.

Jag hade ett enormt sug på att träffa folk. Och inte bara kassabiträdet i matbutiken. Eller de anonyma människorna på yogapasset. Eller andra halvan min. Nog för att hans hemkomst om kvällarna var dagens ljuspunkt var det inte tillräckligt. Jag ville umgås. Prata.

En kort stund bara. Lyckades på så vis få till en AW med en god vän. Och en lunch med några släktingar. Men filmvalet de där hemmadagarna, när ett besök i matbutiken inte räckte för att fylla behovet av folk, föll på att se några andra som var långt mer ensamma än mig.

Det började med Cast Away (2000). Stackars Chuck, spelad av Tom Hanks, störtar med sitt flyg och blir alldeles ensam på en öde ö i Stilla havet.

Sedan fortsatte det med Passengers (2016). Där Jim vaknar upp på ett rymdskepp som ska föra drygt 5000 människor till en ny planet, en sorts nybyggarkoloni, som ligger 120 år bort från jorden. Och Jim, som spelas av Chris Pratt, vaknar upp från sin hiberneringskapsel när det är 90 år kvar tills de är framme

Så. Det kan alltid vara värre.

Det positiva med känslan att vilja träffa folk är ju förstås att den hänger ihop med lite mer ork. Inte så att jag skulle vilja påstå att jag inte längre är hjärntrött – nej, verkligen inte – men det är något bättre. Så att vara rastlös och vilja göra saker, det är absolut ett steg i rätt riktning.

Filmerna då? Om du sett dem har du förstås en egen uppfattning om dem. Själv tycker jag om dem skarpt. Har sett dem flera gånger.

Tom Hanks är en favoritskådespelare även om jag inte sett allt han gjort och inte heller är intresserad av att se allt han gjort. Cast Away lyckas väl med att hålla intresset uppe trots en rätt simpel handling, att hålla sig vid liv på en öde ö och hoppas på räddning. Ibland är det enkla det bästa.

Även Passengers har jag sett flera gånger. Bland annat för att Jennifer Lawrence gör en lysande insats. Så till skillnad från Chuck i Cast Away får Jim faktiskt sällskap, även om det ser rätt omöjligt och nattsvart ut för dem i Passengers.

Perioden från vecka tre till vecka sju är hopplöst tråkig på extrajobbet. Ytterst få pass och de flesta med start vid klockan sju. Jag, som fortfarande har ett stort sömnbehov och lätt drabbas av sömnstörningar som påverkar måendet starkt, kan inte ta de passen. Som tur är har jag iaf just nu haft uppdrag i företaget som sysselsatt mig. Men det är ju det sociala jag saknar när det blir så här.

Nåväl. Bättre tider på gång tycks det. Fler arbetspass senare i vår, en grundkurs i manusutveckling som jag håller i ska börja i mars, och jag har ork att gå på yoga igen. Håll tummarna för att det håller i sig!

Bilderna: Cast Away, Past Posters och Passengers, HBO streaming

Annons
Om att skriva

Vart ska manuset ta vägen?

Att redigera om och om igen … Vad håller jag på med?


Eftersom jag trivs väldigt bra med mitt gamla dystopimanus är det dock rätt nice att redigera om och om igen. Speciellt när det märks att det blir bättre.


Men vart ska manuset ta vägen? De få mindre förlag med traditionell utgivning som ev skulle kunna ge ut mitt mamus, de efterfrågar fantasy. Paranormal romance. Hbtqi-tema. Urban fantasy. Inte dystopier.


Ett par stora förlag med traditionell utgivning har uttryckt sig positivt om det och en förläggare på ett mindre förlag ville att jag skulle använda deras hybridtjänst – som jag inte ens visste att de hade. (Fast jag håller inte positiv feedback så högt från någon som vill att jag pytsar ut med typ 70 000 kr eller så för att de ska ge ut det jag skrivit.)


Tankarna drar iväg.
Vad håller jag på med? 


Nåväl. Jag redigerar väl klart mitt sista varv. Bara för nöjet att se allt färdigt igen. Vem vet? Kanske jag hittar någon som vill ge ut sedan. Traditionellt.

Eller? Tips mottages tacksamt.

Om att läsa

52 böcker blev det

Med femtiotvå böcker på listan för vad jag läst under år 2022 är jag riktigt nöjd med hur många böcker det blev. Inte för att kvantitet går före kvalitet men för att jag hade ett mål om uppemot ungefär så många böcker. (Hela listan hittar du här.)

Jag vet med mig att jag missat några, men vad gör det när siffran landar på snygga jämna femtiotvå. Så varför inte försöka sikta på något liknande nu? Uppemot en bok per vecka. Eller tre per månad?

Med tanke på att jag ”tvingas” till läsning av böcker jag inte väljer själv, eftersom jag gör recensioner för BTJ och är med i två bokcirklar, får jag ju ibland läsa böcker som tar lite mer tid. Böcker jag väljer själv tenderar att vara mer av den bladvändande sorten som slukas i ett nafs.

Men, det tycks ju inte ha varit något större bekymmer under 2022.

Jag har några hyllvärmare och några klassiker som väntat länge. De skulle jag gärna läsa. Plus att jag skulle vilja bli bättre på att läsa böcker av författare som inte är svensk- och engelskspråkiga. Asien, Öst-Europa, Afrika och Latinamerika är starkt underrepresenterade i läsningen.

Mitt läsmål för 2023

Så. Jag siktar på att aktivt välja böcker från fler världsdelar liksom att läsa fler klassiker i år. Och att läsa cirka tre böcker per månad. Jag väljer att inte vara med i någon läsutmaning utan nöjer mig med min egna, lätt lösa utmaning. Att läsa ska, liksom skrivandet, i första hand vara lustfyllt.

Eller vad tänker du? Har du något mål med din läsning i år?

Om att leva

Tre saker som varit bra i år

Att summera hela året känns lite övermäktigt. Så det får bli en topp tre, fast där inget kommer först eller sist. Och så några önskemål för kommande år.

Tre saker som varit bra år 2022:

1. Att det ytterst sällan upplevts som totalt dränerande att ta en dusch eller göra en smörgås eller klä på sig. De tillfällen det känts så, totalt dränerande alltså, och krävt lång återhämtning, kan troligen räknas på en hand. Från att tidigare varit vardag. (Återhämtning efter jobb och aktivitet är fortfarande A och O men krävs i mindre omfattning numera.)

2. Att jag i våras blev utbildad till förlagsredaktör. Så nu kan jag starta förlag. Fast det har jag inga planer på att göra.

3. Att jag kommit en tredjedel på råmanuset av min spänningsroman. Och att jag redigerat igenom gamla dystopimanuset än en gång och ser hur det utvecklas till något som börjar likna ett väldigt färdigt manus. Nog för att det varit ”färdigt” förr men skillnaden är markant.

Det var några bra saker med år 2022. För nästa år har jag inte så höga krav.

Önskemål och förhoppningar för 2023

Jag önskar orka mer. Jag önskar att jag får lite fler uppdrag som lektör och skrivcoach, och jag önskar minska ned på arbetstiden för sociala medier.

Att få mer ork kan jag påverka till viss del även om det är svårt att veta hur högt ett energiuttag kan bli då dagsformen påverkas starkt av sömn och intryck. Så att träffa folk och vara social vid ett tillfälle utan större problem, kan vid ett annat tillfälle vara som att bestiga Mount Everest.

Att lägga mindre tid på sociala medier kan eventuellt påverka så att jag får färre uppdrag. Men den kraft som går åt till Insta är inte längre värd utfallet. Jag ger mer än jag får tillbaka pga att algoritmerna liksom arbetar emot en numera. Det som gäller nu är videos och det orkar jag inte riktigt göra.

För att få fler uppdrag kan jag dock bli bättre på att göra annonser på sociala medier. Hade rätt god räckvidd på senaste utan att betala så mycket.

Skulle jag inte få fler uppdrag får jag försöka ta fler pass på extrajobbet. Men arbetstiderna har sina begränsningar och det går inte att jobba hur mycket som helst …

Nåväl. Hälsan kommer först. Vila och lagom med arbete och aktivitet får bli mottot för 2023.

Har du något mål med 2023?


GOTT NYTT ÅR!

Filmer

Juliga charmiga julfilmer

Jag tänkte önska dig en fin jul med ett par julfilmtips.

Vi känner väl alla till julfilmer som The Holiday eller Love Actually. Liksom den riktigt gamla klassikern Livet är underbart.

Men hur är det med Hallmarks massproducerade julfilmer, har du några guldkorn bland dem? Jag säger massproducerade då de visst gör flera hundra per år. Och häromåret var jag sjuk i slutet av november och början av december vilket innebar att jag upptäckte att det gick ungefär tre, fyra julfilmer om dagen på tablå-tv:n. Och Hallmark tycktes stå för en stor andel av dem.

Så förra julen såg jag två jättefina filmer bland alla dessa julfilmer, som oftast var mer juliga än bra. Flera gick faktiskt inte ens att se. Och det behövdes sällan mer än fem, tio minuter för att avgöra kvalitén. Men två som jag föll pladask för innehöll, förutom bättre skådespelare än flera av de andra, en fin och stark handling.

Det ena var A Heavenly Christmas (2016) med Kristin Davis och Eric McCormack i huvudrollerna. En söt film om att omvärdera sig själv och göra något bra för någon annan.

Den andra var A Christmas Love Story (2019) med Kristin Chenoweth och Scott Wolf. En fin film om att gå sin egen väg – med lite hjälp – och att våga tro på kärleken.

Båda filmerna är charmiga och mysiga. De är inga storfilmer, men har hjärtat på rätt ställe. Och att A Christmas Love Story innehåller körmusik med ett gäng bra jullåtar gör inte saken sämre.

Jag får dock erkänna att mängden julfilmer av riktigt dålig kvalitet som jag påbörjade förra året avskräckte mig. Så jag har bara gjort två försök i år med nya filmer, dvs producerade 2021, och den ena gick bort inom loppet av fem minuter, medan den andra var … okej.

Jag kommer helt klart se om mina två Hallmark-favoriter istället för att jaga nya. Har du någon julfilmsfavorit? Och, har du sett någon riktigt dålig julfilm att varna för?

Så. Med detta önskar jag dig en riktigt fin jul!

Om att läsa

Stör mig på stocholmskan

Jag lyssnar sällan på ljudböcker på svenska och har inte tidigare stört mig på detta med dialekter hos uppläsaren.

Men nu så.

Vi valde Ia Genbergs Detaljerna i bokcirkel och eftersom kön till den fysiska boken på biblioteket var lååång, valde jag ljudboken istället.
Jag har heller aldrig tidigare lyssnat på Katarina Ewerlöf som hyllas som uppläsare och när jag såg att hon stod för uppläsningen blev jag både glad och nyfiken.

Och hon gör det bra. Faktiskt väldigt bra. Men. Jag kan inte låta bli att störa mig på stocholmskan. Eller framförallt hur ä uttalas som e i vissa ord, som exempelvis ”legenhet” och ”steda”.

Och ja, jag vet att det är ett starkt kännetecken för dialekten, att ä blir mer likt e, ändå stör jag mig. Och har man börjat störa sig, då är det kört.

I Göteborg har vi ju ett rätt brett, eller ja, mer utdraget ä-ljud. Något som ju innebär en rätt kul krock mellan huvudstadens uttal. Vi har väl alla hört skämtet om stockholmare i Göteborg som beställer ”reker, sånna man eter”.

Nåväl. Inget illa om stocholmskan egentligen, eller Katarina Ewerlöf, eller om boken. Den flyter på fint i huvudpersonens vindlande tankevandringar om det som varit och är. Och överlag tycker jag verkligen om uppläsningen.

Har du läst den? Vad tyckte du i så fall? Och om du lyssnat på den, vad tyckte du om det?

Jag ska lyssna klart och försöka låta bli att hänga upp mig så mycket som jag börjat göra.☺️ Håll tummarna!

Böcker, Om att läsa

Minnesförlust och minnesvärda mord

Två böcker som kan verka olika men som har en gemensam nämnare. Isolering och att inget är som det tycks vara.

Här kommer ett inlägg om en klassisk pusseldeckare och en mer modern variant. Ingen pusseldeckare dock, men frågan ”who did it?” är lika aktuell i den. Anna Fredrikssons Minnesförlusten ställer sig nämligen samma fråga som Agatha Christie i Och så var de bara en. Vem gjorde det?

Minnesförlusten – Anna Fredriksson

I Minnesförlusten (2022) har Klara förlorat minnet av vem hon är och vem hon var. Allt praktiskt minns hon dock, som hur världen fungerar och vilka som styr den. Utan familj visar det sig, bortsett från en bror hon visst inte umgås med, har hon endast sin terapeut att förlita sig på. En man hon inte minns, men som går all in i hennes fall och vill skriva en vetenskaplig artikel om henne.

Hon har förlorat minnet i vad som verkar vara en drunkningsolycka och ett försök till mord på henne. I sina efterforskningar hittar hon fler frågor än svar, märkliga beteenden och svek. En plats längs kusten kanske kan ge ledtrådar och väcka minnet till liv och hon och psykologen åker dit. De blir bekanta med ett trevligt par och stannar längre än planerat. Isolerade i skogen, med klippor ner till vattnet, inget internät, ingen mottagning.

Och ja, nu har jag avslöjar nästan hela handlingen. För det är en berättelse som liksom travar på. I första halvan läggs pusselbitar som är riktigt spännande att se läggas. Andra halvan tyckte jag tappade fart. Tappade… trovärdighet.

Minnesförluster fascinerar mig och den biten tycker jag Anna Fredriksson hanterar mycket väl. Men upplösningen känns konstruerad. Lite krystad. Lite forcerad. Ändå, en helt okej spänningsroman.

Och så var de bara en – Agatha Christie

Det här med minne, ja. Jag läste Christies Och så var de bara en för nog drygt tjugo år sedan första gången. Och blev riktigt förtjust. Så efter några år blev det en omläsning. Och jag hade glömt vem mördaren var!

Som att läsa en ny bok. Även nu var jag riktigt förtjust i handlingen och boken lästes om efter ännu några år. Den här gången mindes jag vem som gjort det och behållningen av att se alla pusselbitar falla på plats var stor.

Så bestämde vi att läsa boken i bokcirkeln för några månader sedan. Nu var det säkert runt tio år sedan jag läste den sist. Tror du jag kom ihåg vem mördaren var?

På ett ungefär. Men boken är så listigt uppbyggd att jag inte litade på mig själv. Dock misstänkte jag rätt person.

I Och så var de bara en samlas ett tiotal olika personer på en ö, inbjudna av ett värdpar som inte finns på plats. Men, som i sin frånvaro utpekar varje person i sällskapet för olika hemska brott. Det finns ingen båt eller något annat sätt att ta sig ifrån ön. Isolerade börjar de dö, en i taget. Precis så som i en barnramsa som finns i varje sovrum.

Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio…”

Till skillnad från Minnesförlusten tycker jag att Christies bok håller hela vägen. En väl konstruerad mordgåta där upplösningen i alla fall får mig att förundras över Agatha Christies förmåga till kluriga mord. För att inte tala om persongalleriet med alla så olika karaktärer. Visst en del kan nog uppfattas lite stereotypa, men jag gillar dem skarpt. Inte karaktärerna i sig, men hur de skildras.

Och så var de bara en har jag ännu inte läst min sista gång. Den är en riktig favorit bland Christies alla mordgåtor och mysrysliga pusseldeckare.

Har du läst? Vad tyckte du i så fall?


Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar

(originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little IndiansTen Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.

Källa: Wikipedia
Böcker, Om att läsa

Bladvändare och sömnpiller – ett virrvarr av böcker

Ibland blir väldigt många böcker lästa på kort tid. Just nu beror det på att böcker jag reserverat råkade bli redo för utlån ungefär samtidigt. Och jag har inte riktigt ork att ge dem alla ett eget inlägg. Men vill inte ignorera dem heller.

Så här kommer en summering av handling och ett kort omdöme.

Utan personligt ansvar – Lena Andersson

Lena Anderssons fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande (2013) kändes lång. I Utan personligt ansvar (2014), blir huvudkaraktären Ester Nilsson åter igen kär i en man som nog inte är så intresserad, eller? Han är gift och skådespelare och håller Ester på halster. Kommer han någonsin lämna sin fru?

Det går upp och ner i förhållandet och det gjorde även mitt intresse. Nog för att boken skildrar deras relation väl och säkert speglar många kvinnors sätt att analysera mäns beteende blev det lite långdraget för mig. Jag somnade ifrån lyssningen vid några tillfällen men tror inte jag missade något särskilt.

Dock, alltid intressant att läsa kritikerhyllade författare och jag uppskattade ändå skildringen av denna relation i Utan personligt ansvar.

Det andra arvet – Malin Sanglert

Det andra arvet (2022), är Malin Sanglerts debut och hon nominerades till årets deckardebut Crime Time Award. Det är en spännande bok om en ung kvinna som ärvt ett hus på västkusten efter mostern. Som tog över det av de döda morföräldrarna. Här har många ljuvliga somrar tillbringats men nu var det väldigt länge sedan Sofie var där.

Hon ska renovera huset inför en tidningsartikeln och sedan sälja. Huset döljer dock mörka hemligheter och en sanning värre än hon kunnat föreställa sig.

Det andra arvet är otäck och skickligt skriven, en riktig bladvändare. Jag kan mycket väl förstå att den nominerades. Är du nyfiken, läs!

Herrgårdens hemlighet – Elin Säfström

Herrgårdens hemlighet (2022) är Elin Säfströms första bok i serien om Sunnanvinda – en herrgård full av spännande hemligheter.

Miranda letar efter sin katt när hon upptäcker att Sunnanvinda bebos av ovanliga människor. Inte anar hon då att det hon möter där kommer förändra hennes liv.

Så, ett oväntat äventyr vänder upp och ned på tillvaron för Miranda. Och även om jag inte tillhör målgruppen, barn 9-12 år, tycker jag handlingen är både spännande och fascinerande. Hade jag varit tio hade jag älskat den. Nu nöjer jag med att ”bara” tycka om.

Malström – Charlotte Al-Khalili

I den spännande kriminalromanen Malström (2022) förs handlingen fram av 16 olika karaktärers perspektiv. Charlotte Al-Khalili har nominerats till årets bästa deckardebutant av Svenska Deckarakademin.

Charlotte Al-Khalili utkom på egen hand med Skörda storm (2018) men slår nu igenom i bokbruset med sin ovanliga deckare, en skickligt skriven bladvändare, om en ung mans dödsfall en januarinatt i Stockholm. Karaktärerna är långt ifrån sympatiska men trovärdigt skildrade utifrån en låg socioekonomisk ställning. Är du nyfiken? Läs!

I hökens näste – Hans Carstensen

I hökens näste (2022) är andra boken om den hemliga agenten Anna Nilsson, som egentligen heter Daphne som hållt sig gömd för att inte riskera sitt liv. Inte heller hennes familj och de vuxna barnen vet något om vem hon egentligen är. Ja, fram tills förra boken då Under hökens vingar (2021).

I uppföljaren måste hennes familj gå under jorden, flytta och byta namn. Daphne och ett team ska oskadliggöra hennes ärkefiende och äventyret drar igång med snygga tillbakablickar som ger en god bakgrund till hur hamnade inom den hemliga säkerhetspolisen och varför någon är besatt av att förgöra henne.

Böckerna om Daphne påminner mig om Ian Flemings böcker om James Bond. Lätt osannolika men spännande. Och cliffhangern på slutet frestar ju inte alls på på tålamodet till näst bok.

Om att skriva

Skrivtips: Skapa en levande protagonist

Under en tid gjorde jag inlägg med skrivtips här, för flera år sedan. Enkla tips som varit mig till nytta när jag lärde mig om skrivandet.

Som lektör ger jag olika skrivråd, om allt från hur man kan tänka kring hur lång en bok kan vara till skrivhantverkets olika områden.

Nu senast gjorde jag ett inlägg om att skapa en levande protagonist. Jag delar med mig av inlägget här då jag vet att ni är några aspirerande författare som kikar in ibland.

Om du vill följa mig som lektör och prenumerera på de inlägg som kommer ungefär en gång i månaden hittar du en länk längst ner. Men nu, månadens skrivtips!

Skapa en levande protagonist

Att protagonist är detsamma som huvudkaraktär har du säkert koll på, och om inte, så vet du det nu. Men hur gör man den karaktär som har huvudrollen i ens bokmanus levande? Ja, så att läsaren vill följa med i allt som den upplever och tar sig för.

Det finns mycket som är bra att tänka på och du får några tips här att ha med dig i skapandet av din huvudkaraktär.

Vad vill protagonisten?

Att ha en protagonist som vill något bidrar till att läsaren blir intresserad och känner engagemang.

En del protagonister styrs av inre drömmar och drivkrafter. Andra styrs av yttre omständigheter som de måste hantera för att komma vidare i livet. Ibland gäller både och, att den vill något men att det står något i vägen för att den ska nå det. Ibland styrs de av både och.

Hurdan är protagonisten?

Vad har protagonisten för personlighet? Är den komplex? Både kaxig och mjuk? Har den kanske oväntade intressen? Polischefen kopplar av med broderi. Kattuppfödaren med bågskytte.

En del menar att protagonisten måste gå att tycka om. Det betyder inte att din huvudkaraktär måste betraktas om ”snäll”, utan att den har någon kvalitet som gör att läsaren känner för den. Så viktigast är alltså att den skapar ett engagemang, att läsaren vill veta mer om den och hur den ska tackla de svårigheter den utsätts för och måste ta sig igenom.

Utvecklas protagonisten?

En protagonist som måste hantera livet, försöker nå en dröm eller ta sig förbi olika hinder, den förändras ofta på vägen. Lär sig något om sig själv eller andra. Och har på så vis utvecklats under handlingen.

Karaktärsutvecklingen är en viktig del av att skapa en så kallad rund karaktär, en karaktär som läsaren kan relatera till och känna för, oavsett vad den utsätts för. Inte sällan börjar det med att protagonisten känner sig låg, på fel plats i livet, och det den möter gör att den tvingas ta tag i sådant den annars inte skulle hanterat, vilket kan leda till att en personlig utveckling sker. Protagonisten som inledningsvis kanske upplevdes svag och räddhågsen, vågar nu mer och har fått ett bättre självförtroende.

Om konflikter och hinder, ja svårigheter som utmanar din protagonist och väcker läsarens intresse, kan du läsa om här.

Tips ett!

Studera några böcker och lägg fokus på just huvudkaraktären. Hur är den i början? Mot slutet? Vad drivs den av? Vad måste den möta för hinder och hur reagerar den på det? Hur löser den de svårigheter som uppstår?

Tips två!

Tänk på att en uppgiven och handlingsförlamad karaktär sällan är särskilt drivande. Och kan därmed uppfattas som tråkig och ointressant. En dipp kan fungera, men det behöver oftast finnas lite power, ja kämpaglöd, i din protagonist.


Hoppas tipsen är dig till nytta!


Här hittar du den länk jag nämnde ovan, om du vill prenumerera på skrivråd plus erbjudanden. I så fall kan du klicka här. Du får 11 nyttiga råd som utvecklar ditt skrivande direkt i din inkorg.🙂

Företaget, Om att leva

Tre sanningar om företagande jag inte kände till innan jag startade upp

När jag startade upp som företagare kände jag egentligen ingen med eget företag. Eller enskild firma som jag har.

Så inför att starta upp allt fick jag ta reda på en massa saker själv. Och en hel del förvånade mig.

Här är tre av dem:

– Räkna med en STOR andel obetalt jobb, speciellt som ny och innan du hittar in i din prissättning och arbetsomfattning.

Japp, andel obetald vs betald arbetstid har verkligen varit ojämn. Med allt från några få procent betald arbetstid till dryga hälften. Och nej, vi snackar inte 40-timmars vecka som grund för dessa siffror.


– Hälften av det du tjänar försvinner i skatt och andra avgifter.

Moms dras av med tjugo procent från varje köpt tjänst och skatt ska förstås in. Plus att en massa andra avgifter dras och att det ju finns en hel del utgifter i företaget.

– Du kommer inte kunna ta ut betald semester på många år, om ens någonsin…

Det lät ju oerhört deprimerande. Nog för att jag räknar med att det dröjer innan jag har ett jämnt inflöde av uppdrag hoppas jag innerligt att uppdragen täcker minst fyra veckors semester om några år. För ja, jag måste själv spara till semestern på det jag tjänar på uppdragen.


Det finns mängder av tips och råd som är rätt vanskliga för en nybliven företagare. Så kallade sanningar om att vara företagare som någon som startar upp bör ta med en nypa salt. Men de här, de upptäckte jag var samstämmiga när jag kollade runt.

Nu efter tre år drygt som lektör och skrivcoach känner jag mig fortfarande osäker på vissa bitar. Som tur är har jag andra företagare att fråga nu. Plus en redovisningskonsult som jag inte klarar mig utan. Utan henne vore bokföringen ett omöjligt berg att bestiga.

Så, det var en inblick i mitt företagande. Det kommer sådana inlägg ibland då jag förstått att en del läsare tycker det är kul att ta del av. Något här som du känner igen, eller som förvånade dig?