Alla dessa bokmässemänniskor

Jag var på en föreläsning häromveckan om psykisk hälsa för barn och unga och föreläsaren berättade att 1800-tals människan som bodde lite sådär lantligt som de flesta gjorde då kanske träffade på ett drygt 100-tal människor under sin livstid. Idag träffar någon som bor i en lite större stad på så många människor under en tur till stan.

Men om man går på bokmässan träffar man på ganska så många fler än så på några få timmar.

Intryck efter intryck, montrar efter montrar och seminarier efter seminarier. Känslorna har gått från rätt lyriska, irriterade och frustrerade till utmattade och loja. Att vara på bokmässan tar liksom på krafterna.

Tur att den bara är en gång om året.

Mer om mässan blir det. Om ni orkar med ännu fler inlägg från oss alla som varit där. Från mig kommer ett komma om ett super-botten-napps-seminarium och ett med en fundering kring om hur vi ser på att synas. På bokmässeåterseende😉

 

Spökskriva

Debutantbloggen har varje söndag en gästbloggare och i söndags handlade inlägget om att vara spökskrivare. Alltså att skriva åt andra som tar åt sig äran. Den som spökskrivit får inte avslöja att det är den som står bakom boken.

Inlägget handlade om att spökskrivaren kan få uppdrag att skriva hela böcker och bygga upp dem på egen hand utifrån uppdraggivarens önskemål. Spökskrivaren kan även få väl uppbyggda synopsis att skriva utifrån, och önskningar om vilken stil boken ska att följa, samt få uppgifter som ligger till underlag för fackböcker. Oavsett hur det går för boken och om uppdragsgivaren t.ex. sitter i tv-sofforna och säger sig ha skrivit boken kan inte spökskrivaren avslöja vem som är den egentliga författaren.

Spännande, tänkte jag och började fundera på om det skulle vara viktigt för mig att alla visste att bästsäljaren är min, eller om jag kan nöja mig med att veta det själv. Ja, och uppdragsgivaren vet ju förstås.

Jag har alltid varit lite dålig på att ta åt mig äran av saker jag åstadkommit och speciellt jobbmässigt. Jag hade till och med en chef som tyckte jag var alldeles för tillbakadragen vad det gällde detta då min kollega kanske tog lite mer av äran om vi gjort något ihop. För mig spelade det aldrig någon roll. (Nu gillade jag min kollega väldigt mycket och tyckte att jag ändå fick plats och utrymme när det gällde så det kan ha spelat in.) Men ändå. Kanske att jag är en sådan som skulle kunna spökskriva, just med tanke på den aspekten. Sedan har vi skrivandet i sig och frågan om jag skulle fixa detta. Jag tyckte i alla fall att spökskrivandet lät roligt och vem vet, en dag kanske…

Vad tror du om att låta någon annan få äran för vad du skrivit? Hade du klarat det?

Älvkorset – Jenny Töredal

alvkorsetJag fick Jenny Töredals bok Älvkorset som recensionsexemplar och det är ju alltid kul att få böcker, speciellt så fina som denna.

Handling
Huvudpersonen befinner sig i en annan värld som påminner om medeltiden. Hon är egentligen en person av vår tid, men har lämnat vår värld för att mormodern dog och överlämnade ett uppdrag att skydda Älvkorset. Så här står det på Adlibris:

Röda ögon såg bistert ut i den mörka natten. Den mäktige var arg. Mycket upprörd. Irriterat vred han sina händer. Jag befann mig i en tät skog. Vinden blåste. Det var isande kallt och jag hade bara nattlinne. Varför hade jag så lite kläder på mig? Jag var rädd. Varför var jag här? Röda ögon borrade sig in i mig. Den mäktige ville ha mig. Han var ute efter mig. Han gick emot mig, steg för steg. Allt närmare. Jag kunde inte röra mig.

En ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fick bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter. En kamp på liv och död.

Reflektion
Språkligt upplever jag att det är en rätt pratig stil som bl.a. beror på att Älvkorset är skriven i jag-form. Huvudpersonen tänker saker som skit också och svär för sig själv och jag hade uppskattat ett renare (dvs mindre talspråkligt och upprepande) språk. Annars är Älvkorset spännande och har fina medeltida miljöer med inslag av varelser som t.ex. drakar.

Jenny Töredal lämnar öppet för en fortsättning eftersom profetian tycks sträcka sig längre än jag först trodde. Alltså kommer mer att läsa för alla som gillar denna. Bara att vänta…😉

Att vara, att göra och få recensionsböcker

Ännu en helg är över. Med allt vad helger innebär. Tid att träffa vänner, umgås med andra halvan, skriva, plugga och göra ingenting. Se på tv, titta på serier och läsa. Städa lite och laga mat.

Synd att de bara är två dagar. Dessa helger.

De ska vara till för återhämtning tänker jag som är mån om den vila jag kan få och som jag känner att jag behöver. Att läsa är gott, och att se på någon tv-serie. För när det blir för tungt för ögonlocken kan de få stängas, bara en kort liten stund. Boken får vänta och tv:n får vara ett bakgrundssus…

2016-09-17-13-13-09Men jag vill inte somna ifrån det recensionsexemplar jag fick med posten här i fredags. Fast Enda vägen får vänta lite innan jag börjar. Har två andra recex att läsa först. Inte trodde jag väl att det skulle bli så en dag att jag får ha dem på väntelista.😉2016-09-17-13-20-03

 

 

Nyckeln till frihet

”The key to salvation lies within” Det säger fängelsedirektören i filmen Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och viftar med bibeln som den intagne Andy Dufresne (Tim Robbins) satt och läste innan genomsökningen av cellen påbörjas.

nyckeln_till_frihet_omslagNär jag såg Nyckeln till frihet första gången, för ungefär tjugo år sedan, (den kom ut 1994 men jag såg den tyvärr aldrig på bio då) var det här en scen som inte kittlade lika mycket som när jag såg den andra, tredje eller fjärde gången. Eller som igår, för typ hundrade gången – och äntligen på bio! – och detta är ett grepp jag tycker är så intressant. Stephen King är väl något av en mästare på detta och ja, han har skrivit boken som filmen baseras på. Greppet att en scen inte betyder så mycket när man ser den/läser den första gången för då förstår man kanske inte betydelsen av vad bibeln faktiskt innebär och vilken roll den egentligen har. Spoilervarning. För visst ligger Nyckeln till frälsning i bibeln, rent bokstavligt talat. För där har Andy Dufrense gömt det redskap han använder under nästan tjugo år för att skapa en väg ut ur fängelset.

När jag såg Nyckeln till frihet första gången visste jag inte det. Det avslöjas istället i slutet av filmen. Och då minns man tillfällena när fängelsedirektören använder bibeln för att beskriva frälsningsvägen. Och den där känslan av aha! (eller haha!) infinner sig. Nu när jag sett filmen några gånger är detta en av favoritscenerna. Ihop med flera andra vackra och tänkvärda scener. För att inte tala om Morgan Freemans ljuvliga mörka och milda berättarröst. (Han är medfånge och god vän till vår Andy och genom hans röst förs vi fram genom filmen alldeles ypperligt.)

Har ni inte sett Nyckeln till frihet rekommenderar jag den verkligen. På min filmlista ligger den som oslagbar etta. Redan när jag såg trailern som fjortonåring visste jag att jag skulle få se något speciellt. Och den gjorde mig inte besviken, varken då eller igår.

Tim Robbins i Nyckeln till frihet

(Draken på Järntorget hade filmfestival för att fira 60-år och visade under veckan ett antal ”gamla” filmer varav Nyckeln till frihet var en.)

Rapture – Lauren Kate

rapture lauren kateFjärde och sista boken i Fallen-serien, Rapture bjuder på en snygg och spännande avslutning. Lauren Kate uppfyller förväntningarna och lite till.

Handling
Med risk för spoiler av tidigare böcker… Lucinda och Daniel kämpar med att bryta förbannelsen att de aldrig får varandra. Hon har i förra boken fått se många av sina tidigare liv och hur hon om och om igen dött i Daniels armar. Nu har de fått en allra sista chans att bryta detta. Men om de inte lyckas, ja då kommer hela världen gå under. Ungefär så.

Till sin hjälp har de änglarna, de fallna änglarna ett par demoner och ytterligare någon övernaturlig varelse. För att hindra världen från att gå under, och för Lucinda att finna sanningen om sig själv och varför hon och Daniel aldrig lyckas få varandra, måste de finna tre artefakter. Jakten leder dem bland annat till romantiska Venedig och vackra Wien, två platser där Lucinda kommer sanningen om sig själv lite närmre.

Reflektion
Jag gillar att Lauren Kate använder sig av bibliska varelser som änglar eller att hon leker med tanken på hur himlen är. Rapture är en titel med flera betydelser som likt de andra böckerna i serien speglar innehållet snyggt.

noun
1.
ecstatic joy or delight; joyful ecstasy.
2.
Often, raptures. an utterance or expression of ecstatic delight.
3.
the carrying of a person to another place or sphere of existence.
4.
the Rapture, Theology. the experience, anticipated by some fundamentalist Christians, of meeting Christ midway in the air upon his return to earth.
(Dictonary.com)

Om du läser hela boken får du med betydelse nr 4 på ett litet speciellt sätt. Säger inget men jag tyckte det var lite kul i alla fall.

Denna fjärde och sista bok i Fallen-serien är tajt och det händer något hela tiden. Jag gillar tempot och att den är en riktig bladvändare.

Rekommenderas! Både bok och serie. Härlig YA med fantastiska inslag. Lättläst och rätt lättsmält med en kul fallen-lauren-kateförankring i bibelns berättelser. Nyfiken? För en liten smakbit kan du läsa här. Och det jag skrev om första boken i serien, Fallen, hittar du här.

 

Vill man läsa mer om Lucinda och Daniel finns en bok om dem och vill man läsa om en annan karaktär (Cam) finns en bok om honom, men huvudböckerna i serien är ändå: Fallen, Torment, Passion och Rapture. 

 

Delad glädje

Utöver att ha arbetat med kursuppgift i helgen har jag också varit inne och redigerat i manuset – som jag förresten fick fin feedback på. Alltså på första kapitlet då som jag skickade in för respons från gruppen. Eller vad sägs om att få höra sånt här?

Jag gillar Gabriels karaktär och jag tror att många tjejer i målgruppen för din text kommer tycka om hans karaktär.

Det finns ett enormt driv genom hela texten med bra, koncisa liksom direkta beskrivningar av händelseförloppet, vilket gör det otroligt spännande. Aktion!

En stark berättelse, där vi kastas rakt in i missär (sic!).

Jag gillar ditt lite korthuggna språk och miljöbeskrivningarna är plågsamt målande.

Ibland måste vi som kämpar med vårt skrivande dela med oss av det goda vi hör. För visst kan vi väl inbilla oss att det vi skriver inte alltid är något att visa upp. Då behöver vi det svart på vitt, att det funkar. Självklart fick jag lite att fundera på också som kan utvecklas och eventuellt ändras, men bara sådant som jag tyckte var bra reflektioner.

Men tillbaka till det jag skulle säga, att jag redigerat lite i helgen. Med betoning på lite. Jag arbetar med kapitel två som är på åtta fulla sidor. Det vill jag få ner till max sex. Så här gäller att rensa. Och jag kom inte mer än drygt två sidor med detta arbete under lördag och söndag. För det kräver sin lilla eftertanke. Att en del ska bort är glasklart, men annat? Är det darlings jag inte kan se klart på?

Mitt upplägg är att jag i första hand gör klart kursuppgifterna varje vecka innan jag börjar med mitt eget skrivprojekt. Dels för deadlines som måste passas, men också av respekt för gruppen – vill inte vara en slarver. (Vilket typ aldrig händer när det kommer till sånt här.) Dels för att uppgifterna är ett led i att bli bättre på att skriva och om jag gör dem först kanske jag får med mig en massa nyttigheter till mitt eget projekt. Så här jobbas på om kvällar och helger. Och hittills känns upplägg och mängd arbete rätt lagom. Håller tummarna för att det fortsätter så.

 

En ny följare har jag också att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg! Det uppskattas🙂