För snart tjugo år sedan

En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.

Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.

Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.

Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.

hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.

Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år. 

Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.

hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.

sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.

hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.

åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.

läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.

sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.

Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉

Annonser

Lässällskap

Oktober var en läsmånad. November fortsätter i samma anda. Bl.a. med recensionsexemplar och låneböcker från biblioteket, och så testläsning.

Det är så roligt att testläsa, speciellt när manuset är i en genre jag gillar lite extra. Jag hoppas verkligen att jag med min feedback kan bidra till att utveckla en text, genom att lyfta t.ex. styrkor och sådant jag upplever kan behöva ändras. 

Och hela tiden har jag sällskap. Det är så fint tycker jag, att en katt kan vilja vara med trots att en inte gör något särskilt spännande alls, utan bara hänger i soffan med en bok i handen eller en dator i knäet.  Hon vet dessutom vad som är lagom gos och låter mig oftast läsa och skriva ifred. Antingen på en armlängds avstånd sådär, eller tätt intill. Fast under förutsättningen att jag låter henne vara – det gäller ju att hålla pälsen ren. 😉

​ 

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson

Den Augustnominerade ungdomsboken För att väcka hon som drömmer är värd årets nominering. Men oj vad tung den var att läsa. Fast vad annat att vänta när något i ungdomskategorin nominerats och Johanna Nilsson är inblandad. En författare som inte väjer för att närgånget skildra det svåra i livet.

Det är sommarlov. Dags för konfirmation i församlingen Josefins familj tillhör. Men mamma blir sjuk. Svårt sjuk. Hon hamnar på sjukhus och allt i livet faller samman. Åtminstone för alla andra. För Josefin hade allt börjat falla samman redan innan mamma blir dålig. Så det fortsätter. Och blir värre. Hon som gör allt för att räcka till. För pappa. Lillasyster, storebror. För Marcus som precis som Josefin gömmer sig i studion i kyrkan och också vill slippa livets svårigheter.

Josefin är en stark liten tjej men vilsen. Gud är nära och långt borta. Hon anklagar Gud, lovar Gud, straffar sig själv för att blidka Gud. Allt för mammas skull. Men Gud lyssnar inte. Det gör ingen. Ingen förutom Marcus. Han lyssnar och han ser. Hur Josefin sakta försvinner.

Johanna Nilssons För att väcka hon som drömmer skildrar en period i Josefins liv när inget är som det borde. Kan något vara som det ska, när en mamma ligger svårt sjuk på ett sjukhus? Knappast. Ändå, den onda spiralen är så uppenbar och jag förvånas över att ingen reagerar. Jag vill ruska om alla vuxna runt omkring. Skrika åt dem: ”Gör något då! Barnen håller ju på att gå sönder!”

Det är åttiotal tänker jag. Idag skulle det vara annorlunda. Idag vet man att ta hand om anhöriga – små som stora – när en familj är i kris. Jag tänker på samtal och stödgrupper för barn och vuxna. En tanke jag tröstar mig med för att orka läsa.

I övrigt går läsningen smidigt där jag befinner mig i Josefins tredje-persons-perspektiv. Språket känns starkt och säkert. Tur är väl det. För ämnen som lyfts, förutom en svårt sjuk mamma, är ätstörningar, självskadebeteenden, sexuella övergrepp, psykisk ohälsa, homosexualitet, utdrivning av demoner och bristande föräldraskap. Som sagt, ingen lätt läsning. Men läsvärt. Bland annat för sådant som vänskap, förälskelse, att duga som man är och familjeband även finns med och ger lite hopp och lättnad.

Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska ge Josefin Nilsson och hennes För att väcka hon som drömmer en chans.

 

Vill du köpa För att väcka hon som drömmer, eller läsa mer om den, kan du titta in t.ex. här eller här.

Tack till Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret!

 

 

 

Snilleblixtar på kö

För några dagar sedan kom en ny tanke om hur jag skulle kunna ta mig an mitt ”gamla” ungdomsmanus. För jag har fått god feedback på det, dels i sin helhet dels på utvalda delar, och vill arbeta om det lite grann. Det nya innebär troligen att jag gör ett perspektivbyte men jag har inte bestämt mig än. Dessutom hoppas jag med en ändring kunna uppnå lite mer spänning (ödesmättad sådan dessutom!) redan från början. Samtidigt är jag rädd att greppet inte håller, är uttjatat, löjligt, fånigt… Ja, de vanliga tvivlen kommer som om de vore kallade på. Ändå känns det kul att manuset ligger där i bakhuvudet (eller var det nu gömmer sig i hjärnan) och kommer med sina små snilleblixtar. Åtminstone verkar det vara en snilleblixt vid en första anblick. Får ta en sömgranskning när det blir dags att faktiskt skriva. Och den karamellen (själva skrivandet) kommer jag suga på ett tag till. 

Var sak har sin tid och just nu är det tid för saken göra-mycket-lite-av-skrivandet. Liksom en hel del annat. Och det känns helt okej. Att vänta med att sätta tänderna i förändringarna alltså. Vem vet, kanske snilleblixtar serveras även till fortsättningen på dystopin. Håller tummarna för mig själv och det! 

Fnitterframkallande felläsning

Jag zappade förbi något tv-program där det stod: #bokapersorkester

Omedelbart undrade jag varför tv-programmet uppmanade tittarna att ”boka Pers orkester”.

Som ni märker är jag inget fan av Bo Kaspers Orkester, som det förstås var det programmet handlade om. I alla fall just när jag zappade förbi. Jag läste ju precis som jag själv ville och såg inte vad det faktiskt stod. Efter det här har jag sett reklam för nämnda band några gånger och fnittrar lite sådär för mig själv när jag ser det. En får ta vara på det lilla som roar. 😉

Jag pitchar och får refuseringar

Eller ja, pitchar och pitchar. En kollega undrade vad manuset handlade om och jag lyckades snabbt sammanfatta ploten på någon minut med tanke på att en föreläsning precis skulle dra igång. Sedan kollade jag mobilen och mejlen där. Två refuseringar hade trillat in. Standardvarianterna. Från två mellanstora förlag.

Jaha, jaha.

Sedan gjorde jag misstaget att kika på min inledning på manuset och tyckte inte den var så lysande. Inte för att den kanske är jättedålig, men tja… det kändes inte bra. Så nu försöker jag ignorera den känslan och tänka att det bara är att vänta på resten av refuseringarna innan jag sätter tänderna i manuset igen. Eller gör något annat. Som att börja spela… boule.

I tonåren såg jag A Long Kiss Good Night, en rätt tung action där Geena Davis spelar en mamma som förlorat minnet och upptäcker att hon varit någon helt annan tidigare. I en scen säger hon till sin dotter som ramlat ”Life is pain. Get used to it.” Ett motto som passade mig och min tonårsstämning rätt bra. Kom att tänka på det för några dagar sedan och nu idag igen. Borde kanske hitta något piggare och mer positivt, men hey, funkar det så… 😉 Eller har ni något visdomsord att dela med er av? Som jag kan ersätta mitt med kanske? Eller åtminstone komplettera det med?

 

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Elin Nilssons novellsamling Anrop från inre rymden är nominerad till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin i år. Novellerna kommer nära. Det blir nästan plågsamt i hur nära de kommer när de skildrar åtta barns vardag, barn som befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår.

Någon firar nyår med en missförstådd pappa, någon får sin första kyss, en annan stör en lärarvikarie, ytterligare en ser på när lillebror blir retad, en har tappat bort sin katt och sin bästis och en annan har en tvilling som tynar bort. Det är berättelser om kärlek, vänskap och rädslor.

Det finns något som oroar och skaver i nästan varje berättelse. Känslorna ligger på ytan och jag tar över dem, dras med och mår nästan dåligt av karaktärernas livsöden, det de känner och upplever. Läsningen fascinerar och fängslar och är relativt lätt, med tanke på språk och scenerna som flyter fram över sidorna, men samtidigt är läsningen svår. Jag tar en paus mellan novellerna. Tänker och låter dem sjunka in. Laddar för nästa och Anrop från inre rymden får ligga en stund mellan läsningarna.

Det är nästan som om jag är barnet som är huvudperson i varje berättelse. Elin Nilsson gör det bra. Närheten. Känslorna. Och jag förstår varför novellsamlingen Anrop från inre rymden har nominerats. Rekommenderas.

 

En bok att köpa? Du hittar Anrop från inre rymden bl.a. här och här.
Tack till Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret!