om skrivprocessen, ungdomsböcker och en del annan litteratur
Då är jag inne i en innehållsprocess. Jag har några scener som är oklara. Då bearbetar jag dem i huvudet (ett huvud som för övrigt arbetar mycket långsamt just nu…) ett tag – nån dag, nåra dagar och ibland mer än så.
Häromdagen landade jag på 1328 ord och skalade sedan bort kanske ett hundratal av dem. Vad många ord jag använder… Hjälp! Får öva på att försöka hålla tungan i mun, fingrarna över rätt tangenter och skala redan i tankarna.
Det regnar. En dag med ärenden, å kanske biobesök…
Det händer nu handlar om Stella och hennes bästa vän Sigrid. De blev vänner när de började sjuan och går snart ut nian. Stellas vänskapskänslor för Sigrid har ändrats till förälskelse och hon är rädd för vad som händer om hon avslöjar hur hon verkligen känner. Tänk om Sigrid tycker att hon är äcklig, konstig, eller faktiskt alldeles underbar?
Författaren Sofia Nordin skriver med ett friskt språk. Texten är lättläst och meningarna flyter obehindrat. Berättelsen griper tag och Stellas tankevärld speglas fint. Hennes reflektioner är så kloka, även om hon inte alltid agerar klokt.
Likt många andra ungdomsböcker ligger fokus på vem man är, vem (vilka) man tycker om och hur man ska kunna vara sig själv. Den sticker ut lite eftersom den inte speglar heteronormen och som Stella uttrycker det: ”Som det här med att jag är förälskad i Sigrid, det gör mig rädd. För vad hon och alla andra ska tycka […] De kanske skulle tycka att det var lite spännande till och med. Men ändå. Även om det är nästan inne att vara homo så vet man ju aldrig.” Nej, det gör man inte och det krävs mod att bryta mot normer, men desto fler som vågar, desto fler som följer och nya normer skapas.
Läser en bok nu som är skriven i presens vilket ger en annan närhet och intensitet än om den skulle varit skriven i imperfekt. Borde jag skriva i presens på min nuvarande story? Ibland byter jag tempus omedvetet och skriver långa stycken, sidor, i ”fel” tempus och inser inte mitt misstag förrän långt senare. Försäker verkligen tänka på detta och hålla ordning, har blivit bättre men halkar tillbaka i fällan emellanåt.
Så presens eller inte är frågan just nu.
Jag fastnar för att jag vill förklara för mycket. Mina karaktärer gör olika saker, träffar folk, utvecklas förhoppningsvis osv men för att de ska komma till de lite mer aktuella/sensationella bitarna finns transportsträckor. Hur man kom från A till B och sedan hamnade på K lite längre fram. Vad gjorde de däremellan? Förklara mindre, och bara skriv, tänker jag ändå fastnar jag. To be continued…
Låg på stranden och läste i ”A storm of sword” av George R.R. Martin. En av karaktärerna ska få en historia berättad för sig och innan ställs frågan om han hört den förut. Då svarar han: ”No, I haven´t. And if I had it doesn´t matter. Sometimes old Nan would tell the same story she´d told before, but we never minded, if it was a good story. Old stories are like old friends, she used to say. You have to visit them from time to time.”
Jag återvänder gärna till böcker jag läst innan. I deras sällskap finns en behaglig trygghet. Jag vet vad jag får men kan också överraskas. Något jag trodde mig känna till har fått ny mening eller så uppenbaras detaljer jag vid föregående läsning missat. Omläsning och nyläsning, om vartannat. Utan dåligt samvete för att de nya vännerna får ligga på hög och vänta. De gamla behöver ju också ses över.
Det blir en dag på stranden. Värme och sol, kanske bad… Så efterlängtat!
Jag saknar dig, jag saknar dig! Av Peter Pohl och Kinna Gieth har några år på nacken. Den utgavs första gången 1992 men det märks nästan inte alls i berättelsen att den är tjugo är gammal.
Jag saknar dig, jag saknar dig! handlar om de fjortonåriga tvillingsystrarna Cilla och Tina. Cilla blir påkörd och dör. Kvar finns Tina, ensam och halv. Boken handlar om sorgen, om att leva, om att vara tonåring och smärtan det kan innebära i sig.
Språket tog en stund att vänja sig vid. Det har en berättande ton, utifrån Tina som tredje-person-perspektiv men växlar också till Tina som jag-perspektiv vid några tillfällen. Och så finns den allvetande berättartonen med… (Hm… Är inte bäst på vad dessa perspektiv heter.) Men oavsett berättarröst fick jag vänja mig vid den här tekniken och det gjorde läsningen lite klumpig, utan att ha ett bättre ord för det. Att perspektivet förändras har sina anledningar och skapar viss dynamik.
Berättelsen kan hjälpa en att förstå sorg (egen och andras) och beskriver hur det kan vara att mista någon för tidigt och oväntat. Helt klart intressant och värd en genomläsning.
Läser två böcker för tillfället men kommer ändå ingen vart. Känns som att springa i motvind. Jag läser men sidorna på höger sida verkar inte närma sig bokryggen. Är det böckernas fel? Är de inte intressanta nog? Är de för tjocka? Nej, nej och nej. Vad gör jag för fel?
Tidningen Skriva har blivit en favorittidning, har länkat till den här bredvid under artiklar. Även om webvarianten är bra så föredrar jag pappersformatet och är glad för att få hem den i brevinkastet. Så är det med det mesta jag läser. Gillar att läsa på papper. Kanske en vanesak och jag kommer vänja mig vid skärmar. Hur som helst, en tidning som inspirerar.
Skriva läsa leva 