”Believing the Lie” – Elisabeth George

Believing the Lie Elisabeth GeorgeKommissarie Lynley får ett uppdrag av en av sina högre chefer att utreda en olycka som kan vara ett mord. Utan ett ord till sina kollegor eller sin närmsta chef, och älskarinna, åker han iväg för en utredning som ska göras i tysthet. Med sig tar han vännerna och paret Simon och Deborah St James för att få hjälp. Simon, van att bedöma brottsplatser, ska vara en hjälpande hand i brottsplatsundersökningen, medan Deborah tar kontakt med offrets nära.

I en detaljrik miljö målar Elisabeth George ett spännande scenario med karaktärer av olika starka personligheter. Här har vi 14-årige Tim och den undersköna Alatea från Latinamerika, mamma Niamh som inte vill veta av sina barn utan vältrar sig i besvikelserna och orättvisorna i sitt liv, den adliga familjen Fairclough med mörka hemligheter och den judiske journalisten med eldrött hår som ska hitta gnistan som kan sälja hans artikel om sonen Fairclough, familjens svarta får som försöker bli vitt.

Det är inget lätt uppdrag som Lynley får. Till sin hjälp tar han kollegan Barbara Havers för att komma någonvart. Ett radarpar i dessa berättelser. Jag hade gärna sett dem samarbeta mer, men får istället stå ut med att följa Deborah St James klumpiga försök att hitta ledtrådar till vem som är mördaren och varför. Hennes karaktär har jag alltid haft svårt för och tycker ofta att hennes roll får för mycket utrymme. Bortsett från hennes vimsigheter tycker jag om storyn och att Elisabeth Georges Believing the Lie ger flera timmars spännande läsning.

 

 

Annonser

Ordens begränsning

Idag har jag fått begränsa orden. Har varit på jobbet där jag börjat skriva en slutrapport för ett projekt. Vet inte om mallen jag använde skulle vara så begränsande som den var, och hann inte få svar från den ansvarige innan jag gick. Hur som helst så skrev jag i en av rutorna i rapporten och vips! så tog det slut. Även om jag ville skriva en bokstav, ett ord, en mening eller fler så var det stopp. Antalet tecken var helt klart begränsade.

Frustrerad fick jag sedan i varje ruta verkligen fundera över vad jag ville skriva som var relevant för redovisningen. För att bli klar med så mycket som möjligt ägnade jag därför nästan hela dagen åt att skriva mycket korta, knapphändiga beskrivningar av hur projektet gått.

Trots stark begränsning blev ändå rätt mycket redovisat. Fattas nu bara att jag får veta att jag inte alls behövt arbeta i de där skuggfälten och att jag gjort helt fel som låtit mig begränsas på detta sätt! Å andra sidan tycker jag att det fanns en tanke bakom ordens begränsning. Det blir ju oändligt mycket lättare för den som läser redovisningen att få en överblick och snabb förståelse genom den enkla och noggrant förklarande texten.

 

Att bli författare

Att bli författare känns väldigt avlägset. För mig handlar det mer om att få arbeta med text och ord. Jag tycker om att fundera på meningar och se om jag kan få dem att bli förståeliga, förmedla ett budskap och kanske rentav en känsla.

Skapandet av berättelser har liksom skett av sig självt, snarare än att jag behövt kämpa med att hitta karaktärer eller en handling. Skrivandet av en historia har handlat om att få ur mig en färdig idé, snarare än försöka skapa något nytt.

Skulle då detta skrivande leda till något som verkar bra nog att skickas för granskning av förlag skulle jag bli riktigt glad. Tänk att vara så nöjd med något jag presterat att jag skulle vilja att fler tar del av det…

Ett sätt att bli bättre på att skriva är genom att arbeta med text. Vårens kurser hoppas jag kan hjälpa mig utvecklas i mitt skrivande. Men att bli författare… Nej det är så märkligt att tänka tanken att jag knappt klarar av att skriva orden. Jag vill bli bra på att skriva. Att bli författare kan bli en följd av det.

 

Förlorade och bevarade berättelser

Redan när jag lärde mig skriva började jag berätta små historier. Jag har sparade knapphändigt skrivna berättelser från en tid när orden fortfarande var svåra att forma med en penna mellan ovana fingrar.

Sedan kom åren när jag fyllde collegieblocken fulla, sida upp och sida ner. Hittade favoritpennor och inga andra dög. Fick en valk på långfingret som finns kvar än. Fast nuförtiden skriver jag aldrig för hand. Bara på dator. Det har gjort att jag förlorat mina berättelser in i tekniken. De ligger på disketter och på hårddiskar som sedan länge dött.

Som tur är finns historierna kvar i huvudet. Det tråkiga är att jag missar steg i utvecklingen. Hur jag skrev när jag var barn och tonåring vet jag ju. De historierna ligger i en låda, lätta att ta fram. Å andra sidan blev det inte så mycket skrivande under flera unga vuxenår av olika anledningar. Produktiviteten och kreativiteten tappades bort ett tag.

Berättelser som inte är bevarade på papper eller i små tekniska under som man stoppar in i datorn finns trots allt kvar. Det gäller bara att ta bättre vara på dem när jag skriver dem nästa gång.