Twilight, igen!

Läser Twilight igen. Vet inte riktigt för vilken gång i ordningen och gissar på fjärde omläsningen. (Boken är förresten så mycket bättre än filmen!) Att läsa om böcker tycker jag är rätt mysigt. Lite som att återse en god vän man inte träffat på ett tag. Man känner till de goda sidorna, de dåliga och några nya upptäcks alltid, vilket kan vara intressant, lite jobbigt men oftast bara roligt.

Att Bella avgudar Edward till den grad att nästan varje sida innehåller någon form av beskrivning av hur snygg, fantastisk eller underbar och duktig han är kan helt klart bli lite för mycket. Man fattar grejen rätt snart alltså.

Det som fortfarande trollbinder mig med denna första bok i serien är dialogerna. Det finns delar av dem som får läsningen att fara fram i 130 km/h. Stycken där språket är enkelt och samtalet låter så naturligt… Skulle kanske gett ett  exempel men det finns flera sådana partier med välskrivna dialoger så jag hoppar det och tänker att det räcker att man bläddrar lite i boken för att hamna i något skönt meningsutbyte, speciellt mellan Bella och Edwardå förstås.

Får se om jag går vidare med nästa bok i serien, vilken jag tycker är bra med, men sen börjar det sega till sig och jag var tyvärr besviken på sista. Som tur är uppväger Twilight, den första boken, mitt missnöje med de senare delarna i serien. Och då är Stephenie Meyer liksom förlåten 😉

 

Annons

När vädret bestämmer…

… går jag gärna solen till viljes då den lockar till strand och bad

Och med en bok kan dagen förlängas till sen kväll

Ibland vill man aldrig åka hem…

Bokbloggsjerka – Författare som skapar intressanta karaktärer

Helg redan. Dagarna blir ett flimmer i sommartid och dagvillan är stor men vad gör det egentligen? Tur att Annikas bokbloggsjerka hjälper till att ha ordning på veckan. I den här jerkan vill hon att vi ger ”exempel på författare som verkligen vet hur man skapar intressanta karaktärer.”

Maria Gripe är en av av dessa författare som skapar intressanta karaktärer. Det finns många fantastiska böcker av henne men Skuggserien är nog den hon är mest känd för. Roligt att det finns författare som skriver så bra för barn och unga. Det leder mig tankarna till en annan författare i barn- och ungdomsgenren. Astrid Lindgren.

Dessutom gillar jag Johanna Lindbäck och Emma Granholm som skrivit flera riktigt bra ungdomsböcker med karaktärer som med lätthet fångat mitt intresse.

Tematrio – Serier och grafiska romaner

Den här veckan ber Lyran oss att berätta om tre bra serier/grafiska romaner. Eftersom jag sällan läser serier/grafiska romaner var det lite klurigt med svaren.

1. Watchmen, Alan Moore och Dave Gibbons. Jag har läst serien och sett filmen vilken gör att det blir en kul jämförelse mellan det grafiska och det filmiska, vilket är riktigt snyggt gjort åt båda håll. Watchmen handlar om ett gäng avdankade superhjältar som än en gång måste rädda världen, trots att de inte befinner sig i så bra skick. Utgiven av DC Comics som står för de mörkare historierna, jämfört med Marvel.

2. Shaun Tans Ankomsten, The Arrival. Den kan läsas på svenska eller engelska, det spelar ingen roll då det är bilderna som talar. Berättelsen saknar text. Tyvärr har jag inte läst hela utan bara bläddrat i den vid några tillfällen då den hamnat i mina händer och jag skulle gärna vilja ”läsa” hela. Den handlar om en man som söker ett nytt liv på en ny främmande plats och vad han möter för märkligheter i denna främmande kultur.

3. Mitt första möte med serievärlden var väl egentligen Kalle Anka, men jag vill snarare nämna Hergés seriealbum om Tintin här. Genom Tintins äventyr kunde jag som åtta-nioåring resa till månen, till främmande världar, våndas över Dupontarnas klumpighet och skratta åt Haddocks humör som ställde till det för det mesta. Det var lycka att ta sig igenom alla Tintins album.

 

Charlaine Harris – Club Dead och Dead to the World

Har läst Charlaine Harris tredje och fjärde bok i Sookie Stackhouse-serien som också går under namnet True Blood, vilket den kallas i tv-versionen. Slår här samman mina tankar om de två böckerna.

I tredje boken, Club Dead, ställs Sookies och Bills relation på sin spets då han stuckit för en annan. Sookie får i uppdrag av Erik, Bills chef, att söka upp Bill eftersom han har ett pågående projekt som är mycket viktigt för hela vampyrvärlden och anledningen till att Bill inte längre går att kontakta. Risken finns till och med att han inte längre existerar.

Sookie drar iväg och får hjälp av en varulv. Inte heller Erik kan hålla sig undan och uppdraget att försöka rädda Bill blir såklart spännande och fartfyllt, för att inte tala om mycket hett. Sookie attraheras av både varulven som tycks ha ett hjärta av guld, och av Erik som inget hellre vill än ta över henne efter Bill. Ta över låter kanske som om hon inte har en egen vilja, men Sookie är nästan helt i händerna på Eriks vampyrcharm och jag undrar hur mycket vilja hon egentligen har att stå emot. Eller om hon ens vill stå emot?

I den fjärde boken, Dead to the World, är det Erik som hamnar i centrum då han förlorat minnet och vars personlighet förbyts. Sookie får i uppdrag att hjälpa honom, vilket inte är enkelt förstås och dessutom försvinner hennes bror. Bill finns med på ett hörn men relationen mellan henne och honom har ett stort avstånd nu. I boken finns varulvar, Shape Shifters… – Skepnadsbytare? Ett minus när jag läser på engelska är jag inte får koll på de svenska termerna – … och så finns det häxor. I ett motvilligt samarbete tänker de lösa gåtan med broderns försvinnande, ett brutalt mord och varför Erik förlorat minnet.

Böckerna har gemensamt att Sookies och Bills relation inte är densamma som i första böckerna. Sookie funderar på sin förmåga att läsa människors tankar och hur den hindrar henne i samspelet med folk runt henne, samt hur skönt hon tycker det är inte kunna läsa vampyrernas tankar, vilket gör dem till potentiella pojkvänner. Hon brottas med sina mörkare sidor, då hon hamnar i situationer när hon får kämpa för sitt liv och det är det egna eller den andres liv som gäller. Jag gillar att Sookie hanterar moralfrågor som dessa, eftersom det gör serien mindre glättig. Det behövs lite tyngd bakom karaktärerna så de inte blir alltför platta. Ska bli kul att se vad som händer härnäst i Sookies vardag.

 

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning…

… är en ungdomsroman av Emmy Abrahamson. Den fyndade jag med 70 % rabatt, vilket ju var kul. Och nu när jag köpte den så billigt gjorde det inte något att den inte var så bra som jag hoppats.

Handling
Min pappa är snäll och min mamma är utlänning handlar om Alicja, 15 år, som flyttat från Stockholm till Skåne rätt nyss, hennes vänner Tysta Marie och Nathalie, föräldrarna Frank och Beata. Pappa Frank åker iväg till något universitet och är knappt alls med i boken, medan polska mamma Beata tar desto större plats med sina polska påhitt, som att låta släktingar bo hos dem medan de söker jobb eller att hon hämtar hem två polska hantverkare som ska renovera kök och badrum och bo i garaget under tiden. Alicja blir dessutom kär i en kille som råkar bli förföljd och tror att det är hon som ligger bakom detta…

Min reflektion
Det Alicja råkar ut för har hela tiden en stark surrealistisk ton och beskrivs med viss humor så jag kan inte ta hennes upplevelser på allvar. Hon och en släkting t.ex. ser påven, vilket bara blir jättemärkligt. Alicja träffar en psykolog som borde få sin legitimation indragen och stereotyperna av polacker staplas på hög. Kan hända att de känns så här galna i en 15-årig tjejs ögon, och att det ska vara roligt, men jag tycker inte det. Inte heller Alicjas medkänsla för släktingarna, eftersom de haft det svårt i Polen känns äkta.

Tyvärr Emmy Abrahamson, den här gillade jag inte. Synd, för jag tycker om språket, drivet i berättelsen, Alicjas ironiska förhållningssätt och den fina relationen mellan Alicja och hennes vänner som jag tycker kunde fått lite större plats. Även den galna polska mamman glimtar till i några scener och allt det knäppa blir lite mindre knasigt då, tack och lov. Så… En okej bok i mitt tycke. Tror att den kan vara lättare att gilla om man själv är tonåring.

Bokbloggsjerka – Att gå efter utseendet

I helgen tar Annika upp det här med böckernas omslag i jerkan.
”Två frågor till er som älskar bokomslag: Vilka bokomslag tycker du matchar bokens innehåll bäst/sämst? Vilket/vilka bokomslag tycker du bäst/sämst om och varför?”

Det är lustigt, för jag hade tänkt att lägga lite tid i veckan som kommer på att skriva ett inlägg om just bokomslag, fast utifrån en annan vinkling än Annikas, så jag svarar på jerkafrågan i den mån jag kan istället och återkommer med min andra fundering.

Ett bokomslag tycker jag ska spegla bokens genre och innehåll. Omslaget ska också passa målgruppen, helst utan att det blir för könsuppdelat… Vilket ju verkar vara svårt för bokförlagen eftersom det kryllar av söta pastellinklädda chiklitböcker, och mörka svarta deckare. Kan inte gränserna vara aningens mindre hårt dragna? Allt är ju inte svart och vitt liksom.

Ett omslag jag inte gillar är det till The Fault in our Stars, på svenska Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Omslaget till den svenska boken har till och med fått mig att inte köpa den, å andra sidan kan jag inte påstå att den engelska varianten är bättre. Berättelsen verkar dock bra och boken nog finns här hemma på ett eller annat sätt snart. (Tillägg: Spana gärna in länken som Helenas Bokhylla la i kommentarsfältet, där Green pratar bokomslag – verkar va en kul kille!)

Även Hungerspelstriologin var länge för ful för att inköpas och det var först när jag hittade ett nytt omslag till dem som jag slog till. Hjälp vad utseendefixerad jag verkar, men men… Riktigt så illa är det inte, för jag har några fula böcker i bokhyllan vars innehåll är fantastiskt. Men visst spelar omslaget roll när jag står där i butiken 🙂

     Inte så fina…                                   ….fina Hungerspelsböcker!

Passar också på att hälsa  en ny följare välkommen,
jättekul att du läser min blogg!

Tematrio Franskt

Franska nationaldagen = fransk tematrio hos Lyran den här veckan. Kul! Har dessvärre inte läst så många franska romaner bortsett från klassiker som De tre musketörerna och Greven av Monte Cristo men det var så länge sedan att jag inte minns vad jag tyckte. Tre andra poppade däremot snabbt upp i huvudet.

1. Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy. Om en 18-årig tjej som väntar på sin mamma, en kvinna som gör som hon själv vill, ofta utan tanke på konsekvenserna – eller om det helt enkelt är så att hon inte förstår orsak och verkan? Medan dottern väntar får vi ta del av minnen från uppväxten med mamman och jag har svårt för denna icke-moderliga-moder. Annars gillar jag Vi ses på Place de la Sorbonne just för den kloka dotterns skull och hur hon ser på sin mor som hon trots allt förlåter det mesta, precis som de flesta barn gör.

2. Nathalie – en delikat historia. David Foenkinos har skrivit en charmig berättelse som egentligen är rätt sorglig, då Nathalie förlorar sin älskade, finner en ny kärlek samtidigt som hon försöker hantera saknaden efter mannen som så tragiskt gick bort. Det är inte lätt att få livet att gå ihop när allt blivit så fel. Gillar boken dels för storyn och dels för hur David Foenkinos skriver. Det är liksom underfundigt, i brist på ett bättre ord.

3.  Drömbokhandeln, en roman av Laurence Cossé som handlar om en bokhandel som säljer enbart kvalitetslitteratur. Gissa om den benämningen väcker känslor? Trubbel uppstår eftersom de anses vara elitistiska och de utsätts för hot och förföljelse. Gillar hur boken beskriver ägarnas tankar om vad som är ”bra” litteratur och fastande rätt snabbt för den.

 

Operafantomen – När karaktärers namn byts

Har haft lite annat för mig i under några dagar som ni bl.a. kan läsa om i mitt föregående inlägg, och har inte precis prioriterat bloggen när jag varit på resande fot. Kikade ändå in på Annikas bokbloggsjerka som i helgen handlade om karaktärer vars namn byts när de hamnar på film och vill nämna ett namnbyte, fast utanför jerkan då.

Kom att tänka på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux, som jag såg som miniserie i början av nittio-talet. Efter att jag sett miniserien kom jag att älska storyn med den skönsjungande unga Christine, den märkliga övermusikaliska mannen (Fantomen) som gömmer sig under operan i Paris och som döljer sitt ansikte p.g.a. en missbildning och hans kärlek till Christine. Hon håller tyvärr en annan ung man kär, Vicomte Raoul de Chagny. Dramatiskt och vackert… Jag hittade Lerouxs roman på ett antikvariat efter något år och den var nästan lika bra som miniserien. 

Enligt Wikipedia är boken inspelad en femton, sexton gånger, så dess tema är minst sagt populärt. Antar att populariteten av den drygt hundra år gamla romanen stegrade markant när den blev musikal i händerna på Andrew Lloyd Webber, och en enorm succé. Den går fortfarande i London, 27 år senare(!). Efter att ha läst boken såg jag musikalen i Stockholm och blev kär i den, så jag har även hunnit med några visningar i London. Dessutom har Lloyd Webber fört över sin musikal till film. Alltså behöver man inte längre ta sig till London för att ta del av den fantastiska storyn och musikupplevelsen. Som sagt, älskar berättelsen om Operafantomen och Webbers musikalversion 🙂

Men det var ju det där med namnbyte på karaktärerna. Jag minns tydligt att Christine i miniserien ropar Philipe efter sin älskade, den unge greven som egentligen heter Raoul. Dög inte det namnet? Hm… Jag vet inte hur namnbytet uppstod men tycker det var konstigt. Som tur är heter Raoul faktiskt Raoul i Lloyd Webbers musikal, både på teaterscenen och i filmen. Precis som det ska vara.

När vännerna gifte sig igår…

… blev det bröllopsfirande i tre dagar och sämre sätt kan man spendera semestern på. Sol under bröllopsdagen och sen kom regn, men det för visst tur med sig om det hamnar på de nygifta två. Så ut med brud och brudgum för en träff med några droppar och kärleken bör bestå!