Om att skriva

Ögonen i kors & en osynlig katt

Har ägnat tid åt att gå igenom 14 sidor text (ska egentligen vara 20 men, men…) som jag ska skicka för feedback imorgon och nu går ögonen i kors. Kommer kika lite mer på texten till morgonen, fastän jag önskar jag att inte behövde det. Men har ändrat för mycket på vissa stycken under redigeringen…  Det är inte bara jag som har trötta ögon förresten. Kolla katten min…

Jag tror att hon tror att hon inte syns 😉

Skokatt”Om jag blundar här på de mörka skorna blir jag osynlig”

Annonser
Frågor, Om att läsa

Bokbloggsjerka – Stand alone, eller inte…

Annikas bokjerka… är Annikas fråga den här veckan. Alltså – för att förtydliga – i bokbloggsjerkan för helgen undrar Annika om vi föredrar böcker som är så kallade ”stand alones” och inte ingår i serier, eller om vi hellre läser en serie.

Jag tycker väldigt mycket om serier för då har jag att göra ett tag, på samma sätt som jag gillar tjocka böcker. De tar inte slut så snabbt och jag hinner få en härlig läsrelation till dem. Bäst är nog att få tag på en hel serie på en sådär 3 till många fler delar och alla redan är utgivna, så att jag slipper vänta in dem. Väntan kan visserligen vara nice, men en relation måste ju liksom upprätthållas och tas om hand. Blir det för länge mellan träffarna kan det vara lite svårt att återuppta umgänget, ni vet sådär smidigt som när man setts nyss. Som tur är brukar det gå över rätt snabbt och man är tillbaka i den där härliga relationen igen.

Samtidigt läser jag gärna även de ensamma böckerna, men då kan jag istället bli fäst vid en författare och måste helt plötsligt läsa allt av den. Senast som jag minns det hända var i höstas, när jag upptäckte ungdomsförfattaren Emma Granholm och slukade hennes fyra böcker på kort tid.

Så svaret blir väl både och.

 

Om att läsa

Tre på tre ännu på noll

Hängde på Pocketlovers Tre på tre utmaning att läsa tre böcker på ett tema under sept, okt och nov. Och det har inte gått bra. Första boken jag vill läsa är En man som heter Ove. Alldeles i början av september reserverade jag den från biblioteket. HA! Den kan jag nog få vänta på ett tag till. Kollade lånestatusen för några dagar sedan och såg att jag var reservation 33 av 66.

en man som heter oveInte tänker jag köpa den heller. Vi har precis gjort i ordning vårt lilla bibliotek, vilket förut var mörkbrunt, en färg vi tänkte göra oss av med snabbt efter inflytt – tog bara 3 år. Men då har vi visserligen renoverat resten av lägenheten innan. Hur som helst. Rummet som nu nästan är i ordning består av låga bokhyllor och det behövs fler. Samtidigt vill varken jag eller andra halvan min, göra rummet för crowded, alltså ska böcker inköpas med viss försiktighet. Lycka till med liksom. Ove får helt enkelt väntas ut tills han står där och väntar på mig i bibliotekets reservationshylla.

Puh, vad mycket text det blev när jag bara ville ha sagt att Ove är populär. Varför köper biblioteken inte in fler exemplar när en bok är mycket efterfrågad? Eller har de kanske redan gjort det, men det hjälper liksom inte…? Nåväl. Jag väntar.

 

Böcker

Vi måste sluta ses på det här sättet…

Vi måste sluta ses på det här sättet - Adlibris… är en alldeles nysläppt bok av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck. Boken, som riktar sig till unga vuxna, var precis sådär bra som jag hade hoppats.

Handling
Hanna ska börja sista terminen på gymnasiet och sedan är det Paris som gäller. Jens har precis separerat från sin tjej och försöker vänja sig vid att ha sovmornar nu när han inte längre blir väckt av dottern på 2,5 år. De träffas ute inför skolstarten då de armbågas vid en bar och munhuggs lite käckt. Hanna råkar sedan följa Jens hem, helt oplanerat. Efter det tror de att de inte ska ses mer. Men så dyker han upp på hennes skola där han fått jobb. Glädje och pirr, men Paris då? Och han som har en familj, fastän en separerad sådan? Satsa eller inte?

Min reflektion
Med ett härligt rappt språk och sköna naturliga dialoger med sådär skämtsam ton att jag ler mest hela tiden fångas jag snabbt av de inledande kapitlen. Hanna är lätt att tycka om, och Jens likaså. Kapitlen växlar mellan bådas perspektiv med beskrivningar av tankar och känslor, som när de träffas eller när de funderar över vad de själva, och den andre, vill med en eventuell relation. Fokus ligger verkligen på de två även om Jens ex och dotter lyfts fram, liksom ett fåtal vänner som får funktionen bollplank men även spelar roll för hur Jens och Hanna agerar och reagerar.

Jag tycker att Vi måste sluta ses på det här sättet var riktigt bra, fastän jag under läsningen kunde tänka ”men sluta vara så himla käcka” tills jag kom på att sådär var vi då, några av oss i alla fall. Stämningen var hög och skratten lurade bakom kvicka repliker. (Sedan blev vi vuxna och tråkiga…)  Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har ju utkommit med flera riktigt bra ungdomsböcker tidigare så att de inte skulle lyckas i det här samarbetet var väl en omöjlighet. 🙂

Vill du läsa lite vad författarna tänkt när de gjorde boken har de en hemsida som beskriver allt möjligt i den här processen.

 

Boken kan du bl.a. hitta på Adlbris och Bokus.

 

Om att läsa

Alice, Anne och Long John Silver

Böckerna på Barn- och ungdomslitteraturkursen har hittills inte varit de mest lättlästa. Förra veckan hade vi Alice i Underlandet ihop med olika versioner av Askungen, vilket i och för sig var ganska snabbt genomläst… Även om Alice kräver en del av en som läsare då man ska försöka hänga med i svängarna i den ologiska värld hon befinner sig i.

Nu har vi Anne på Grönkulla och Skattkammarön att sätta tänderna i på temat flick-och pojkböcker. Puh, säger jag bara. Anne är en tjej som verkligen kan snacka. Hennes monologer, då de stackars människorna runt henne inte får en syl i vädret, får mig att vilja be henne knipa igen. Jag har läst Anne flera gånger tidigare, men det är över femton år sedan, och jag hade därför glömt Annes snacksalighet. Annars gillar jag henne och hennes infall.

Men Skattkammarön… Efter flera timmars läsande är jag fortfarande inte igenom boken där pojken Jim söker en skatt, vilket ni säkert känner till. Han letar så klart inte själv då han inte är mer än en yngling, men det är ändå han som är huvudperson.  Jag tycker boken är dötrist och har inget minne av att jag läst den tidigare, dock dyker minnesbilder av en dålig matinéfilm från 50-, 60-talet upp. Det måste höra ihop med en filmatisering av boken.

Det här med könsroller är något vi berör under kursens gång och någonstans måste man ju börja, därav dessa två böcker till föreläsningen. Så nu får jag återvända till piraterna på ön och se hur det går, vilket jag så klart inte alls kan föreställa mig 😉

Anne och Long John Silver

Om att läsa

Efterlängtat bokpaket

Innan helgen fick jag ett paket med posten:

Gilla bokpaket 2

I det låg boken Vi måste sluta ses på det här sättet som Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck skrivit tillsammans:

Johanna och Lisas bok

 Plus att jag fick värsta snygga kassen med boktiteln på. Mitt första recensionsexemplar. Och det av ett par favoritförfattare, kan det bli bättre? Tack Gilla förlag 🙂

Frågor, Om att skriva

Bokbloggsjerka – Var boken utspelar sig

Annikas bokjerkaAnnika ställer den här helgen i sin bloggjerka en fråga som rör de böcker vi skulle vilja skriva, eller kanske rent av skriver på. Frågan lyder:

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

i en stad?
på landet?
på en fiktiv plats?
på havet?
i framtiden?
i det förflutna?
i nuet?
i Sverige eller utomlands?
annat?

Eftersom jag skrivit på ”böcker” sedan jag var cirka nio-tio år tycker jag frågan var lite extra kul. Historierna jag tåtat ihop har utspelat sig på öde öar, i framtiden, i medeltiden, på 50-talet, i fantasyvärldar och i nutiden. Men dessa historier hör barndomen och tonåren till. Som vuxen har jag arbetat med ett manus som handlar om ungdomar i ett litet fiktivt samhälle inte för långt från västkusten. En berättelse som är nedskriven i sin helhet, och som ska redigeras för ett försök till utgivning.

Nu däremot skriver jag på en mer dystopisk historia som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid på en plats lik norra Europa, med unga karaktärer i huvudrollerna. Men det där med att bli publicerad, det är bara ett litet mål. För mig är vägen, dvs skrivandet oändligt mycket viktigare. I alla fall är det så jag känner nu. Att skriva, det är lika med att må bra.