Om att skriva

Inget försvarstal men…

… det har funnits, och finns, hinder till att skriva sådär mycket som jag vill till NaNoWriMo.

1. Feber – kom som ett brev på posten efter…

2. … tentan jag gjorde förra onsdagkvällen

3. Tentapluggandet!

4. Jag är så TRÖTT (naturlig följdåkomma efter feber och halsont antar jag…)

Dessa fyra punkter blir lika med att jag ligger efter i Nanoskrivandet. Vill ju nå målet på 50000 ord. Hittills idag har jag skrivit över 2000 ord och detta på 1,5 timma så det går ju undan när jag väl sätter mig, alltså ska det säkert lösa sig, bara inget kul att köra på i uppförsbacke. Men nu när jag fått klaga lite känns det genast lite bättre 🙂

Back to Nano!

 

Om att läsa

Tematrio – Oavslutad läsning

tematrioI veckans tematrio vill Lyran att vi listar tre böcker vi inte läst klart. Här är några jag kom att tänka på:

1. Hundra år av ensamhet, Gabriel García Márques. Började läsa den till bokcirkeln i somras och läsningen gick upp och ner med känslor i stil med; ”Gud, vad segt, Åh, nu börjar det bli bra, Nej, nu försvann det igen…” Efter ett sextiotal sidor av dessa upp-och-ned-känslor lade jag bort boken. Tror nog att jag återvänder till den ändå, för den hade något som lockade. Men en annan gång.

2. Sara Stridsbergs Darling River hade jag till som kursbok för några år sedan, men jag läste ändå inte klar den. Ogillade stilen och innehållet, då jag tyckte att den mänskliga utsattheten och den sociala misären blev för stark. Jobbig läsning, speciellt eftersom jag då också arbetade med svårt utsatta människor. Behövde inte läsa om eländet också.

3. Berättelsen om Pi, Yann Martel. Bokcirkelbok som endast en i cirkeln tog sig igenom (!). Såg sedan filmen och tycker att slutet hade en form av antiklimax, något som så klart hade varit kul att diskutera i bokcirkeln. Hur som helst, jag kom halvvägs sedan orkade jag inte mer… Kan nog inte riktigt sätta fingret på varför. Filmen var aningens bättre.

berättelsen_om_pi_smal

 

Om att skriva

Bakgrundsmusik från Glee

Har ägnat lite tid åt att Nanoskriva, med tv:n på i bakgrunden. Då dök Glee upp. Första avsnittet, första säsongen. Följde den då, när det begav sig för flera år sedan, men sedan tappade jag och Glee varandra. Kändes som att jag ville följa eleverna vidare ut efter att skolan var slut, men att serien hängde sig fast vid Glee-elverna som var kvar, och de nya fick mer plats än jag gillade. Jag som ville se hur det gick för dem som slutat och då särskilt Rachel…

Jag gillar att skriva med lite musik i bakgrunden ibland, speciellt om det är rätt lugn och soft musik, men kan också tycka tystnad är helt okej.

Så från första säsongens nummer i Glee till de senaste. Hittade ett några veckor gammalt klipp med Rachel på Youtube som jag tyckte var fint, Yesterday från Love, love, love – en låt som passar bra för bakgrundslyssnande 🙂

 

Om att skriva

Skriver som förr

Förr om tiden kom berättelserna till mig bara sådär. Jag hade knappt tid att skriva ner dem, då de överväldiga mig med sina intriger och dramer. Sedan började de undvika mig. Kan det vara en del av att bli ”gammal” att fantasin tryter och livet tränger på, tar över?

Nanoskrivandet innebär att jag har en berättelse som kanske inte direkt kommit till mig utan jag har väl snarare närmat mig den, lite försiktigt, med ett litet steg i taget. Så nu när jag skriver den, känns det lite som förr. Jag har något helt nytt att skriva, jag håller på att lära känna karaktärerna och orientera mig i miljön. Skillnaden är att det finns en annan eftertänksamhet i skrivandet nu, men det goa är ändå att få skriva på nått nytt. Det var länge sedan jag gjorde det.

Att skriva nytt, kasta sig ut på obekant mark och inte bara skriva om, eller redigera sådant man redan är bekant med, och som man bara vill skriva rent för att bli av med det, är att låta fantasin arbeta. Inte med samma flyt som förr, men ändå…

Så bortsett från tenta i veckan och feber på den, har nanoskrivandet gått ganska bra hittills. Ångrar inte att jag hoppade på, fastän jag var ruskigt velig innan. Får väl se hur länge denna nöjdhet håller i sig. Månaden ut förhoppningsvis 😉

 

Om att läsa

Bokbloggsjerka – Bokönskan

Annikas bokjerkaFredag och Annikas fråga för jerkan som sträcker sig över helgen fram till måndagen ska besvaras. I den här bokbloggsjerkan ställer hon frågan: Vad önskar du dig mest av allt just nu som är relaterat till böckernas värld?

Mest av allt. Då önskar jag att jag hade all kurslitteratur, dvs både den skönlitterära och den fackliga, till vårens kurs i litteraturvetenskap. Även om jag inte kommit in, är förhoppningen stor om att jag ska göra det. Det verkar som jag ligger rätt högt upp urvalsgrupperna.

Jag önskar att böckerna bara fanns här, att de inte kostade något och att läsningen av dem bara flyter på.

Om jag får önska en liten saken till, som ligger strax under begreppet ”mest av allt” så är det läsro. Har saknat den ett tag nu…

 

Böcker

Ett öga rött – Jonas Hassen Khemiri

ett öga röttKursboken Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri skulle jag nog inte valt på egen hand. Som tur är ger kurslitteratur vidgade bokvyer och ännu en bok överraskar positivt. Ett öga rött har också filmatiserats, men filmen har jag inte sett.

Handling
Hamil är en kille i nian som det inte går så bra för i plugget. Han bor med sin pappa. En anteckningsbok blir dagbok och i den vi följer Hamils liv under en period. Han skriver på ”invandrarsvenska” och språket består av metaforer som blandas och idiomatiska uttryck som får sin egen prägel:  ”Jag fattade jag hade hittat en öm häl och droppade ämnet.”
Tänkte också ge ett lite längre smakprov, så ni får en känsla för stilen.

”Jag sparade tidningen för ta hem till pappa. De var solklaraste bevis på politikerna gör allt för att vända blattar till svennar. Medan jag smög in på massa nya toaletter och målade väggarna och speglarna med stjärnor och månar jag svor på att jag kommer för alltid stå tvärtemot svennefieringen. Aldrig jag kommer äta sur strömming med sillnubbe på Skansen eller dansa smågrodor runt töntigaste midsommarstång.”

Min reflektion
Eftersom Hamil tänker tokiga och galna tankar, om integration och muslimer, om sin egen roll och vad han har för betydelse, kunde jag undra hur boken skulle sluta. Jag tycker alltså inte att det var en förutsägbar bok. Språket, med den märkliga ordföljden och ordmixen, tyckte jag först inte om men efter ett par kapitel hade jag vant mig och kunde se det genialiska i hur Jonas Hassen Khemiri trollar med språket. Jag föredrar avsnitten med vad Hamils vardagliga redogörelser före vad han tänkte, kanske just för att han överdrev sin egen betydelse. Men var kan man göra det, om inte i en dagbok?

 

Boken kan du hitta på till exempel Adlibris, Bokus eller biblioteket 🙂