En smakebit på söndag – Mary Shelleys Frankenstein

Det är söndag och min tredje smakebit. Flukten fra virkeligheten bjuder oss att dela med oss av vad vi läser just nu och min smakbit för dagen är från Mary Shelleys Frankenstein.

Smakbiten kommer från när Frankenstein väcker varelsen som han skapat i hemlighet till liv.

”Jag hade arbetat hårt i nästan två år, med det enda syftet att ingjuta liv i en livlös kropp. För detta hade jag nekat mig vila och förstört min hälsa. Jag hade önskat det med en fullkomligt omåttlig glöd, men nu när jag var klar försvann drömmens skönhet och en andlös skräck och avsky fyllde mitt hjärta.” (s.42)

Den fullständiga titeln är Frankenstein eller den moderne Prometeus, en titel som syftar till vetenskapliga framgångar då Prometeus enligt de antika klassiska berättelserna var den gud som gav människan elden eftersom han ansåg att hon var den varelse av djuren som var mest överlägsen och intelligent. Smart nog att skapa liv till och med. Jag kände innan dock bara till den korta titeln Frankenstein, och tänker att det är jag nog inte ensam om 🙂

 

 

Annons

Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

Detta är en klassiker som utgavs första gången 1774 och som redan då blev populär. Johann Wolfgang von Goethes berättelse om unge Werthers lidanden håller bra än idag tycker jag som blev positivt överraskad.

Handling
Den unge Werther är en tänkande man, filosofisk och känslig. I en mängd brev till vännen Wilhelm berättar han om sitt liv. Vi får genom breven ta del av Werthers inre liv och hans beskrivningar av vardagen. Eftersom han hör till en högre samhällsklass arbetar han inte, utan fördriver dagarna med att promenera, läsa, måla och träffa vänner och bekanta. Den han helst av allt umgås med är sköna Lotte som till hans stora sorg är bortlovad till en annan man.

Min reflektion
Goethes bok Den unge Werthers lidanden har inte helt gått mig förbi, men jag kände inte till hur den slutade – och om någon mot all förmodan likt mig är ovetande om detta ska jag inte säga något om det nu heller. Men slutet är viktigt, och det har väckt en hel del diskussioner genom århundradena. Med det sagt, åter till reflektionen. Werther har många åsikter och i vissa partier villades jag visserligen bort, men det gjorde mig inget. För i de stycken där jag begrep vad han talade om, fångades jag av hans lidelse. Jag instämmer inte i alla hans tankar förstås, liksom de han konverserar med inte gör.

Jag tyckte om stilen med den poetiska tonen och hur naturen skildras utifrån Werthers syn på omvärlden, hur naturen och hans humör skapar en konstrast. Det ger en fin helhet till berättelsen om hans inre, hans lidanden.

En klassiker som jag gillade helt enkelt.

Nyfiken på ett litet smakprov? Då finns det här, från när jag skrivit om boken tidigare.

 

Unge Werthers lidanden finns att låna på bibliotek såklart och om man vill köpa kan man hitta den bla på Adlibris och Bokus

 

 

Bokbloggsjerka – Ord på huden

I helgens jerka funderar Annika på tatueringar då citat från litteraturen kan pryda kroppen. Hon undrar: Är det här något som du skulle kunna tänka dig att göra? Vad skulle det i så fall bli, och inte minst, var på kroppen skulle du placera konstverket?

Jag har hittills inte fått lust till någon tatuering överhuvudtaget, och har svårt att tänka mig att ett bokcitat skulle få mig att falla för det. Om jag hade en tatuering var skulle den då sitta? Helst hade jag velat dölja den ibland, för att ibland visa upp den. Och om den visas upp, då skulle jag vara noga med att hela syntes. Den skulle inte få täckas till viss del, och eftersom jag redan tycker det är svårt nog med kläder vill jag inte lägga ytterligare besvär till detta. Tänk om jag hittar värsta fina klänningen och har en tatuering på säg ryggen, och märker att klänningen inte gör den rättvisa… Det skulle jag störa mig på.

Kort svar blev långt 🙂 Ska bli kul att se vad ni andra sagt.

 

Alma-priset Barbro Lindgren

Igår meddelades vem som fått Alma-priset,  ett internationellt litteraturpris för barn- och ungdomsförfattare. Det delas ut till minne av Astrid Lindgren och pristagare jag läst tidigare har varit Philip Pullman (Guldkompassen) Shaun Tan (The Arrival) och Sonja Hartnett (Torsdagsbarn) och nu kan jag säga att jag även läst en fjärde pristagare.

Barbro Lindgren är första svensken som får priset. Ni har säkert varit i kontakt med hennes böcker, de om Max, Den vilda bebin, Loranga Masarin och Dartanjang, eller trion Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Det finns många bra böcker att välja bland.

Så här lyder Alma-juryns motivering:
”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.”

 

Innan boken börjar

Om man ska börja läsa en bok och det innan första kapitlet, dvs då själva boken börjar, finns ett inledande förord som slutar på sidan 18… ja, då känns det lite segt redan i starten.

 

Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, är Lena Anderssons fullständiga titel, lite lång kanske och ganska tankeväckande. Vad menar hon?

Handling
Ester blir kär. Föremålet för kärleken är en konstnär. Hugo. Hans stora kärlek i livet är han själv. Det gör inte Ester något. Hon tycker om att prata om honom, hans intressen, hans skapande och hans livsåskådning. Men så vill hon att han ska se henne lite grann, efter ett tag i alla fall.

Min reflektion
I höstas fick Lena Andersson Augustpriset för Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Jag var tveksam till att läsa den då jag inte brukar tycka att pristagare är så lättlästa, men nyfikenheten tog överhanden (plus att den blev vald till bokcirkeln)  och boken var mycket bättre än jag förväntat mig. Den var även lättare att läsa än jag trott. Fokus ligger på Esters tankar, känslor och handlingar. Allt kretsar kring Hugo. Ester verkar ha ett liv med vänner runt sig med de benämns aldrig vid namn utan som väninnorna eller väninnekören. Hennes förälskelse har alltså, precis som titeln antyder, fått uppta all plats.

Vill du ha ett smakprov på stilen har jag ett utdrag från boken, då jag skrev om den i ett tidigare inlägg, kika här för det.

Eftersom Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek inte är särskilt lång, 205 sidor inbunden, vill jag rekommendera den till andra som kan känna sig tveksamma över prisvinnarböcker. Den är lite annorlunda om man är van vid populärlitteratur, och just därför kanske också rätt om man vill testa något annat.

 

Vill du kanske köpa boken kan du bl.a. hitta den på Adlibris och Bokus.

Smakebit på söndag – Unge Werthers lidanden

Flukten fra virkeligheten inbjuder oss bokbloggare att på söndagar dela med oss av vad vi läser för tillfället.

Dagens smakebit blir från Johann Wolfgang von Goethe, Den unge Werthers lidanden, en bok i litteraturkursen. Ibland lite svår att fångas av, men emellanåt blir jag starkt gripen, så den har sina up and downs. Unge Werther lider för att han känner för mycket. Han filosoferar och går in i samtal med åsikter om det mesta och med stor lidelse. Självklart finns en flicka med i bilden.

”Hur jag njöt av hennes mörka ögon medan hon talade! Hur dessa levande läppar och friska blommande kinder trollband hela min själ – att jag helt försjunken i förnimmelsen av utsöktheten i vad hon sade ofta inte ens uppfattade de ord hon använde! – allt detta kan du föreställa dig eftersom du känner mig.”

(s.41)

Bokbloggsjerka – Pjäser jag gillat

Har du varit på någon pjäs eller liknande som du varit tvungen att se men inte gillat? Eller tvärtom. Sett något som du bara måste rekommendera? Det är frågan från Annika för helgens jerka.

Jag har nog inte blivit tvingad och ogillat, och har jag det är det förträngt 😉

Däremot har jag sett några bokbaserade ”pjäser” som jag verkligen tyckt om. (Även om de nog inte behövde vara bokbaserade, tycker jag de passar här.) The Phantom of the Opera, Jesus Christ Superstar och Kristina från Duvemåla. Wow på alla tre!

The Phantom of the Opera såg jag på Oscarsteatern första gången och så har jag sett den två gånger live i London. Filmatiseringen som kom för några år sedan gillar jag också skarpt. Jesus Christ Superstar  har jag sett i olika framföranden. Som musikal tre gånger, filmatiserad, som konsert…  Jag gillar att det är en musikal som leker med framförandet. Hur kulisser och klädsel kan spela med dåtiden eller det nutida.

Och sist men inte minst: Kristina från Duvemåla – som sagt, wow! Jag såg originaluppsättningen på Göteborgsoperan med Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback vilket blev en upplevelse utöver det vanliga. En god nyhet är att Göteborgsoperan håller på att rekrytera artister till höstens uppsättning. Rekommenderas!

 

Gott om skrividéer i alla fall

Jag kan ha nämnt det förut, men vissa saker tål att upprepas. Det kanske mest blir en upprepning för mitt eget bästa, men med denna upprepning kommer jag ihåg att jag har flera skrividéer att arbeta med när jag får ork och tid – egentligen saknas bara orken. Det ger väl mig något att se fram emot också, om jag säger så.

Vad ni får ut av det? Tja, ni får en liten inblick i min skrivvärld. Ibland kan det vara kul att se den. Min skrivvärld har lite oskarpa gränser och oupptäckta områden. Det finns platser att utforska för att hitta smultronställena, helt enkelt. Mina mer eller mindre outforskade landområden består alltså av:

• Ett nästan färdigredigerat manus. En ungdomsbok.
• En ofärdig dystopiskt historia (med tydlig synopsis att följa)  som vilar sedan oktober.
• Ett råmanus som skrevs under NaNoWriMo i november. En ungdomsbok.
• En SF-historia med historiska inslag och som är en sorts fanfiction… Storyn är klar, men jag skulle vilja ge den en ordentlig genomgång. Krävs en del research dock för de historiska bitarna.
• En fantasyberättelse (”fantasy light” –  inget Tolkien här inte, snarare Cyntia Voigt typ Lyckans hjul) som jag inte arbetat med på fem, sex år. Också där har jag ett helt manus ”färdigt”.
• En historisk ungdomsroman. Berättelsen är ett färdigt råmaterial. Research krävs. Drygt tio år sedan jag kikade på den.
• En fantasyberättelse som jag tyvärr inte vet hur den slutar… Så när jag får ett slut, då kan jag ta hand om den.

Hm… Vad blev det här? Sju stycken helt olika historier som väntar på att få bli ompysslade och uppmärksammade. Försummade stackare. Jo, det fick mig att tänka på ännu en. Som faktiskt handlar om en försummad stackare… En ungdomshistoria. Åtta idéer och manus att arbeta vidare med. Puh! Hur hinna?

Att plugga och skriva i våras och höstas gick bra, men den här terminen… Har varit så trött att orden envist glidit undan, både när jag pratat och när jag skrivit. Det börjar bli lite bättre tack och lov, för jag längtar efter att skriva och den här lilla uppställningen mildrar inte direkt begäret 🙂

 

 

Konsten att tala med en änkling – Jonathan Tropper

Konsten att tala med en änkling innehåller stort allvar och mycket humor, men kanske mer åt det tragikomiska hållet än det lustiga. Vardagskomiken finns där, precis som vanligt i Jonathan Troppers böcker, och som vanligt lite mer skruvad.

Handling
Det är ett år sedan Dougs fru dog. Han har fullt upp med att överleva hennes bortgång, och som tur är finns hans familj som stöd. I alla fall när de inte stjälper till. Och så behöver han hjälpa sin frus 16-årige son, som Doug hann vara styvpappa till i tre år innan olyckan. Själv är han inte ens trettio och känner sig mest som en strulig tonåring, när han inte beter sig som en.

Min reflektion
Galna amerikanare! Ja, det är faktiskt min första tanke. För tänk en film där allt som kan gå fel verkar göra det, fast man vet att det kommer ordna upp sig, för det gör det i amerikanska komedier. Sådan är boken. Doug har sex med grannfrun (ingen bra idé), hans syrra skickar honom på blinddejt efter blinddejt, den ena värre än den andra, styvsonen kommer inte överens med sin far så Doug måste såklart rycka ut. För att inte tala om den galna familjen som finns i kulisserna. Många ingredienser, och det blir lite av en fars men med sina poänger här och där.

Hur Doug hanterar sorgen efter sin fru känns trovärdigt och jag gillar att Tropper skriver om ämnet så här. Unga människor som förlorar varandra, det blir lätt sentimentalt och smetigt, för att inte tala om sorgligt – såklart. Och sorgen tittar fram, men på ett fint och klokt sätt, bland annat ur Dougs perspektiv när han funderar på hur man egentligen ska tala med en änkling. Så det gillar jag, annars är jag inte helt såld. Det var en bra Jonathan Tropper bok, inte jättebra, utan bra.

 

Sugen på att läsa? Om du vill köpa kan du t.ex. hitta den på Adlibris eller Bokus.