Allegiant – Veronica Roth

Allegiant är sista delen av Veronica Roths trilogi som började med Divergent. En avslutning som ger svar på många frågor, dock med en oväntad tvist.

Handling
Att beskriva handlingen utan att spoila den blir svårt, så det blir en lite luddig beskrivning här. Tris och Four får äntligen reda på varför den värld, och stad, de växt upp i är som den är. De får också svar på varför de är som de är, även om Tris har svårare att köpa svaret än Four och är tveksam till förklaringarna som ges. Att hon är tveksam är hon inte ensam om, och hon befinner sig på nytt i ett uppror där hon får en nyckelroll. Four går sin egen väg, med svåra följder på det. Det blir slitigt dem emellan och man undrar om de kommer kunna behålla sin relation.

Min reflektion
Jag tycker Allegiant ger en spännande upplösning. Perspektivet skiftar mellan Tris och Four, vilket gör att det emellanåt är lite svårt att hänga med i vems kapitel man läser eftersom deras berättarröster är rätt lika, men det ger också romanen en ny dimension. Four och Tris ser olika på världen och hur saker ska lösas, samtidigt är de måna om varandra och vill samma sak. Det gäller bara för dem att förstå det.

Som dystopiskt berättelse finns det paralleller till vår nutida och historiska verklighet. Jag kan tycka att det blir lite långsökt ibland med hur parallellerna som målas upp i boken ska relatera till viktiga frågor i nutiden. Kanske är jag för gammal sett till målgruppen, för jag tycker lösningen är lite för enkel, ungefär som att svinga med ett trollspö och så löser sig allt… Ungefär alltså. Men om jag har överseende med det ger Allegiant fler timmars medryckande läsning. Jag känner mig engagerad i Tris och Fours öden, liksom med flera av bifigurernas liv. Så nog är det en trilogi jag gillar, men den kan inte mäta sig med måttstocken jag numera mäter all liknande dystopi med, Hungerspelen. Ribban är satt och det är svårt att nå upp till Hungerspelens nivå, men nog räcker Divergent, Insurgent och Allegiant långt ändå.

Ikväll är det biopremiär i Sverige för Divergent och jag hoppas på att kunna se den snart, kanske redan de närmsta dagarna?

Annons

Författaroreda i tentatid

Litteraturtenta, en muntlig sådan, imorgon så nu far begrepp och författare runt i en väldig oreda i huvudet. Hoppas några timmars plugg på morgonen och förmiddagen kan få allt att hamna på rätt plats.

En smakebit på söndag – Allegiant

Det är söndag och dags för en liten smakebit igen. Det är den norska bloggaren Mari som ber oss bokbloggare dela med oss av vad vi läser – utan spoilers please – i hennes blogg Flukten fra virkeligheten där allas smakebitar kan läsas.

Jag läser Allegiant, Veronica Roths tredje och sista bok i serien som började med Divergent. Smakebiten kommer från sidan 11, men jag är nästan klar med boken och kan säga att den varit mycket spännande. Här får vi följa huvudpersonen Tris, i en lite svår situation.

” ‘I think you’ re all idiots.’ My hands are curled in my lap like a sleeping child’s. My body is heavy with truth serum. Sweat collects on my eyelids. ‘You should be thanking me, not questioning me.’ ”

Men jag vill bara…

…  göra lite annat. Det är fint väder. Typ sommarväder fastän det inte alls är sommar. Vår, vad är det med dig?

Sommarväder ska man ta vara på, för man vet aldrig om man får sommarväder när det är sommar och i sommar ska jag sommarjobba och då blir det ingen semester och få dagar på stranden och tänk om det regnar så nej det är nog bäst att passa på.

Men. Jag har tenta på tisdag och det är högpollensäsong som gör ögonen svidiga, halsen tjock och nysningarna intensiva och jag blir så trött. Trött på och av pollena och trött på att vara trött för när jag äntligen blev pigg då blev jag pollentrött. Inte pluggtrött (eller jo, lite kanske…), inte vårtrött och inte trött av en massa andra dumma orsaker men pollentrött. Ja, jag vet att jag sagt pollentrött flera gånger redan, men det tål att upprepas.

Så jag vill bara göra lite annat. Jag vill inte se att det är sommarväder och att jag borde ta vara på det. Jag vill låtsas att det är ruskig höst eller luddgrå vinter och att man (man = jag) kan vara inne hela dagarna. Fast det har jag inte varit. Inne alltså, idag. Och jag kommer inte vara det imorgon heller, men jag har minsann inte varit ute så mycket som jag kanske borde, så ett litet alldeles-för-tidigt-med-sommar-pollenirritation-uppror-i-tentatid har jag lyckats genomföra. Yay me!

 

Bokbloggsjerka – Bokbakfylla

I helgens jerka undrar Annika om vi drabbats av bokbakfylla och hänvisar till en länk med 21 symtom på detta.

Känner du igen dig i något eller några av de påståenden som du kan läsa om på ”21 signs you´re suffering from a book hangover”?

Vilket eller vilka i så fall?

Besattheten har slagit till över vissa författare ibland då jag läst allt de skrivit och sedan irriterat undrat hur det kan ta sådan lång tid att skriva en ny bok att jag får vänta i flera år… Jag menar bara, vet de inte att jag knappt klarar mig utan en fortsättning eller en ny fristående bok av dem? En filmatisering kan avhjälpa abstinens lite grann, även om det inte är samma sak. Så check på punkt 5-8

Och nog har jag villat in mig världar som känts mer verkliga än min egen, men det ser jag inte som ett problem. Det är väl det bästa med att läsa böcker, att man får lämna verkligheten en stund och drömma om att allt vore lite mer magiskt, förtrollat och sådär lagom spännande. Bokäventyret är mitt äventyr, och det kan ingen ta ifrån mig 😉

20. Because whether you realize it or not, there’s always room in your heart for another great book.

 

Tematrio – Världslitteratur på världsbokdagen

Tematrion hos Lyran handlar om världslitteratur eftersom världsbokdagen firas idag den 23 april. Vad är då världsboksdagen? Hos Unesco som instiftade dagen står det så här:
Den 23 april firas årligen Världsbokdagen (World Book and Copyright Day). Dagen instiftades av Unesco 1995 för att sprida glädje kring böcker och läsning samt för att uppmärksamma vikten av yttrandefrihet, tryckfrihet och författares rättigheter.

Lyran vill att vi delar med oss av tre världsböcker, fri tolkning av vad detta kan vara för sort.

Jag väljer att göra ett tema av temat och presenterar australienskt och rätt ungdomligt.

1. Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, en Alma-prisvinnare som skriver på ett speciellt sätt om speciella barn och speciella livssituationer. Torsdagsbarn handlar om en familj som försöker överleva ute på den australienska landsbygden på 30-talet.

2. Imorgon när kriget kom, en serie John Marsden. Krig bryter ut i Australien och sju ungdomar hamnar utanför kriget då de befinner sig långt ute i bushen i mycket otillgänglig terräng vid utbrottet. Genom seriens sju böcker får vi följa deras kamp att överleva och deras planer att förstöra för fienden.

3. Ankomsten, Shaun Tan. En grafisk bok helt skriven i bilder utan ord. Att den saknar ord gör den inte mindre talande. Ankomsten handlar om en man som är tvungen att lämna sin familj för att söka lyckan i ett annat land. Där blir han en främling, någon som inte förstår vare sig språk eller kultur. En gripande historia.

Är det inte bra så är det inte det

Jag har tagit tid från pluggandet för att redigera lite här i påskhelgen. Vissa stycken behöver jag inte röra, andra behöver jag göra små justeringar i och några behöver jag ändra helt och hållet. Är det inte bra så är det inte bra, och det går inte att dölja. Speciellt nu här i redigering omgång två blir det extra tydligt när omgivande stycken är rätt okej (beroende på dagsform kan jag tycka att de är lysande… och ibland helt urusla…).

Ett gäng sidor har jag lätt glidit förbi, kanske uppemot åttio stycken (1, 5 radavstånd), medan ett fåtal sidor har bråkat och envisats. Jag hoppas komma igenom dem i en inte alltför avlägsen framtid, typ de närmsta dagarna. Men med tentatider här igen, blir det till att vara rädd om dagarna så jag får se hur mycket utrymme redigerandet får. Studierna först trots allt.

 

Jane Eyre – Charlotte Brontë

Klassikern Jane Eyre publicerades 1847 och blev redan då en succé. Jag kan förstå varför. Inte nog med att boken håller kvinnofrågan central på ett realistiskt vis, romanens huvudperson Jane Eyre är  mycket komplex och handlingen otroligt spännande.

Handling
Jane Eyre växer upp hos en släkting och dennes barn. Hon är oönskad och åsidosatt, vilket leder till att hon hamnar på en flickskola för att därifrån ta sig vidare ut i världen som guvernant. Inledningen är minst lika viktig som resten av boken, men det är när hon lämnar skolan och möter Mr Rochester, sin arbetsgivare och en man som döljer mörka hemligheter, som boken tar verklig fart. Kärlek uppstår som ni säkert känner till, men frågan är om deras kärlek kan överleva hans mörka hemlighet?

Min reflektion
Jag som bara sett Jane Eyre på film kom inte riktigt ihåg handlingen och blev därför positivt överraskad. För många år sedan påbörjade jag dessutom romanen utan att läsa klart av en anledning som jag idag inte minns, och jag undrade därför om detta var en roman jag skulle tycka om. Det fanns inte fog för oro. Jag älskade den från första sidan, till den sista.

Jane Eyre ger ett starkt kvinnoporträtt, mångsidigt och tänkvärt. Att boken har över 150 år på nacken gör den inte mindre aktuell, kvinnans kamp om jämlikhet tycks ju aldrig ta slut även om vi kommit en bit längre idag. Romanen blandar Jane Eyres tankar, hennes inre kamp och skildringen av vardagen fint. Den andra betydelsefulla, och mest kända karaktären är Mr Rochester, en manlig man med fler sidor än hjältens. Det han döljer för Jane, och omvärlden, avslöjas dramatiskt och Janes värld omkullkastas.

Inte för att förstöra för den som mot all förmodan inte känner till Mr Rochesters hemlighet, men det är något visst med hans öde och vad det representerar. Symboliken i hemligheten och Jane Eyre, huset de befinner sig i och hur väder och natur speglar karaktärernas inre är stark och intressant. Men om man struntar i sådant, som jag oftast gör, ger Charlotte Brontës roman Jane Eyre flera timmars fängslande läsning och det gillar jag.

 

Bokbloggsjerka – Skruvat i favoritgenren

Idag kommer ett påskaftonssvar på Annikas bokbloggsjerka. Hon undrar: Vilken är den mest skruvade tv-serie/film du har sett i din favoritgenre?

Jag gillar många genrer men ungdomsböcker och fantasy är favoriterna ändå. I ungdomsgenren tycker jag att filmen The Breakfeast Club är rätt skruvad. ”You see us as you want to see us – in the simplest terms, in the most convenient definitions. You see us as a brain, an athlete, a basket case, a princess and a criminal. Correct? That’s the way we saw each other at 7:00 this morning. We were brainwashed.”   Alla har kvarsittning en lördag och inget blir som någon tänkt sig.

Fantasy då. Tja, vad är väl mer rätt så här i påsktider än att fundera över två Jesus-versioner av bibelns berättelser, som ju kan tolkas och läsas på många sätt, men visst kan man säga att bibeln har drag av fantasy? 

Ena versionen jag tänker på följer evangelierna rätt strikt, men med tanke på att allt här framförs med sång och att Judas hamnar i ett lite bättre ljus  (vad hade han för val, egentligen?) tycker jag att Andrew Lloyd Webbers Jesus Christ Superstar är hyfsat skruvad.

Den andra versionen jag tänker på är Life of Brian, Monty Python-gängets härliga film om hur konstigt det blir när Brian hamnar i rollen som Jesus. Fånigt, roligt och ironiskt underbart.

GLAD PÅSK PÅ ER!

500 inlägg – Inte utan er!

Tack vare er, ni trogna och ni mer sporadiska läsare har bloggandet redan nått sitt femhundrade inlägg. Med era kommentarer har bloggandet dessutom känts mer meningsfullt än om jag ”bara” skrivit för mig själv. Så tack för att ni läser och ett litet grattis till mig själv som envist skriver vidare 🙂