En smakebit på söndag – David Levithan

every you every me david levithanI dagens smakebit bjuder jag på David Levithans Every you, every me. Flukten fra virkeligheten som håller i smakebitarna har tekniska problem och därför hittas dagens smakebitar på bloggen Betraktninger ~ en verden av bøker, bibliotek og blogg. Om du är med tänk på att undvika spoilers 🙂

Every you, every me är en ungdomsroman om att sakna och känna skuld. Kunde man ha gjort annorlunda? Hur väl känner man egentligen någon? Är det bara små fragment av den andre som syns i en relation? Får andra ta del av andra bitar?

Fotografier spelar stor roll för storyn och texten består av överstrykningar som utgör en sorts inre röst. Even är berättaren och Ariel vännen som lämnat honom.

I knew you.
”You can´t know me.”
I did.
”You know one me. Just like I know one you. But you can´t know every me, Evan. And I can´t know every you.
(s.155)

”First of all, I don’t think Ariel’s parents would just let us into their house because of what we did to their daughter. Second, we have no idea if the journals that we don’t want to read are still there. And third… I’m sick of you well, it’s just wrong.”
(s.77)

en smakebit på söndan

Annonser

Redigerarrutiga ögon och stillasittande

Inte nog med att ögonen blir fyrkantiga av att stirra på pappret och datorn när jag för in korrigeringar i redigeraromgång 4. Jag har dessutom valt att vila ögonen genom att titta på tv-serien 21 Jump Street*. Fyrkantigt värre alltså.

Från snigelhastighet till racerhastighet för redigerandet. Lite bra var det allt att jag åkte på en förkylning förra helgen med feber (inte för hög, tack och lov) halsont och snuva som fått mig att hålla mig hemma nästan hela veckan. Och inte nog med att jag varit förkyld, nu verkar det ha gått över till bihålorna så nog har jag anledning till att ta det extra lugnt några dagar till. Här kan det nog bli färdigredigerat för omgång 4 inom kort 🙂

* En ungdomspolisserie som började visas 1987 och som blev Johnny Depps stora genombrott. Perfekt för febriga sinnen då den är rätt långsam…

 

Ännu mer redigering… och sen då?

Nu lägger jag in ändringarna jag gjorde vid genomläsningen av utskriften av manuset. Det blir dessutom lite andra ändringar eftersom jag upptäcker småsaker som också kan justeras nu.

Redigera, redigera, redigera. Snart kan jag inte redigera mer. Hjälp, vad göra då?

Låta någon läsa? Hjälp igen.

Att det ska vara så jobbigt att bli klar 😉

 

 

Tematrio – Lång längre längst

tematrioDet var länge sedan jag var med på en tematrio, men nu har jag äntligen tiden och en idé om en triss. Denna veckan vill Lyran att vi delar med oss av långa titlar. Jag valde ut tre stycken unga-vuxna-böcker, eller som man också kallar dem i lite mer internationella sammanhang: YA 😉

1. Vi måste sluta ses på det här sättet,  Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck

2. Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

3. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.  Sara Ohlsson.

Vi måste sluta ses på det här sättet - Adlibris

 

vi-ar-inte-sadana-som-i-slutet-far-varandra - sandberg

 

framifrån jag är tyvärr död

 

 

Svindlande höjder – Emily Brontë

Svindlande höjderVad brukar man veta om Svindlande höjder? Jo, att det är en klassisk kärlekshistoria och att mannen ifråga heter Heathcliff. Vad mer? Starka känslor… Att den utspelas på 1800-talet (utgiven 1847). Det var vad jag kände till och visst stämmer det. Det jag inte kände till var hur galna alla karaktärer är, eller hur mörk romanen är. Utan att avslöja för mycket av handlingen vill jag varna för en liten risk för spoilers. Bara så du vet.

Handling
Catherine och Heathcliff är bara barn när de lär känna varandra då Catherines far tar sig an lille Heathcliff som han finner ensam i världen. Heathcliff är en bångstyrig pojke, älskad av Catherine och hennes far, men avskydd av sin fosterbror och alla andra. Inte heller anstränger han sig för att bli omtyckt. Catherine gifter sig med en grannpojke, som självklart också hatar Heathcliff, en ömsesidig känsla förstås. Catherine och Heatcliff skiljs åt men gör vad de kan för att fortsätta ses.

Som ni förstår är det som upplagt för elände och det kommer. Värsta tänkbara elände som inte ens döden kan mäta sig med. Heathcliff själv kallas för den onde. Andra karaktärer ligger inte långt efter. Verkligen inte.

Min reflektion
Svindlande höjder beskrivs på baksidan av omslaget som en passionerad och uppslitande kärlekshistoria och det stämmer. Det var bara det att jag trodde att det skulle vara en sansat passionerad och uppslitande berättelse, i stil med Jane Austen eller systern Charlotte Brontës Jane Eyre. Svindlande höjder är galen, hysterisk och väldigt gotisk med inslag av gengångare, mörka hedar och gamla kyrkogårdar med förfallna kyrkor som sätter tonen för det absurda. Karaktärerna är från vettet, minst sagt, och beter sig som om de vore besatta.

Alla är dock inte lika galna. Boken är uppbyggd av två berättarröster och de kan väl anses sansade. (Att böcker vid den här tiden skrevs med flera berättarröster, som en sorts lager på lager-teknik, var inte helt ovanlig t.ex. Dracula och Frankensteins monster…).

Så vad tyckte jag om Svindlande höjder? Boken tog visserligen tid att läsa, men det var mitt fel. Jag gick ut hårt och läste halva på en dag, sedan tappade jag fart. Men jag gillade den. Jag gillar det galna, det passionerat hysteriska och det irrationella. Catherine och Heathcliffs beteende är helt uppåt väggarna men rätt befriande. Heathcliff, som utövar psykiskt och fysiskt våld på sin omgivning, går runt som en romersk tyrann på sina hårt tillkämpade ägor till synes helt nöjd med att plåga livet ur sina medmänniskor. Allt han vill är att återförenas med sin älskade och han bryr sig inte om att det är omöjligt. Just omöjligheten i att göra som man vill, som man och som kvinna (om man inte är galen) säger en del om hur det kunde vara då och kanske var detta något som Emily Brontë ville lyfta med sin roman?

Oförberedd på att Svindlande höjder skulle ha en sådan våldsam intrig, tog romanen mig lite på sängen. Det hade varit skönt att veta hur hysterisk berättelsen är. Så om du orkat läsa mina tankar, och visste lika mycket/lite om boken som jag förut, ja då vet du vad du har att vänta nu. Fortfarande intresserad? Då kan jag verkligen rekommendera Emily Brontës klassiker.