En smakebit på söndag – The Slow Regard of Silent Thingse

slow regard of silent things rothfussPatrick Rothfuss ”mellanbok” The Slow Regard of Silent Things blir dagens bidrag till smakebitarna. Att jag kallar den ”mellanbok” är för att den kommit ut i väntan på Patrick Rothfuss tredje och sista bok i trilogin Kungadräparen, (The Kingkiller Chronicle) med böckerna Vindens namn och En vis mans fruktan.

The Slow Regard of Silent Things handlar om en av karaktärerna från andra boken, Auri. En annorlunda och spännande flicka som lever ett liv i hemlighet och undanskymd från omvärlden med ett sätt att tänka som skiljer sig från många andra.

Här kommer ett utdrag från inledning:

When Auri woke, she knew that she had seven days.
Yes, she was quite sure of it. He would come for a visit on the seventh day.
A long time. Long for waiting. But not so long for everything that needed to be done. Not if she were careful. Not i she wanted to be ready.
Opening her eyes, Auri, saw a whisper of dim light. A rare thing, as she was tucked tidily avay in Mantle, her privatest of places. It was a white day, then. A deep day. A finding day. She smiled, excitement fizzing in her chest.

Fler smakebitar hittar du hos Mari, där du också kan delta. Tänka bara på att undvika spoilers.
Ha en go’ söndag!
en smakebit på söndan

Annonser

Gjorde slut med en bok

wpid-2015-08-07-14.04.57.jpg.jpegJag och zombieboken har gjort slut. Det berodde mest på mig. Jag var inte rätt läsare för den. Även om jag försökte. Hela två tredjedelar avklarades innan jag tog beslutet att lämna den. Förhoppningsvis hittar den en annan läsare. För jag satte den i en bokhylla på hotellet jag bodde på nu när jag var iväg på kurs.

Alice i Zombielandet var en bok jag ville tycka om. Jag gillade utseendet och vad den handlade om. Tyvärr funkade det ändå inte. Men som sagt, någon annan funkar den säkert bättre ihop med.

Bättre lycka på zombieboksfronten en annan gång tänker jag. För det är ett intressant tema, jag ger inte upp. En dag hittar jag den rätta zombieboken.

Någon som har någon att rekommendera?

Gick på bio…

Ant man posterImb… och såg Ant-man.

En härligt ironisk och riktigt rolig film. Jo, och lite spännande också. Tycker Paul Rudd passade perfekt som myrhjälte. Ant-man kan helt klart rekommenderas, speciellt om du är lite förtjust i de där superhjältefilmerna som kommer från Marvel 🙂

Och häromdagen fick jag en ny följare som jag passar på att hälsa välkommen. Tack för att du vill följa min blogg!

Bokboll någon?

image

Tog en promenad och då upptäckte jag en gigantisk boll med böcker. What liksom?! Sen gick jag på några andra konstigheter som jag så klart också var tvungen att fota 🙂

image

Det är roligt att upptäcka nya platser. Särskilt om de bjuder på så här spännande vyer och speciellt när bokbollar och megapopcorn är helt i min smak!

Att skriva bättre

Jag vill verkligen inte förhäva mig och påstå att det jag skriver är himlans fantastisk och välskrivet, men hey, när jag läser vissa böcker undrar jag hur de har lyckats bli publicerade av kända förlag – diverse ungdoms- och vuxenböcker. Det var förresten en sådan ungdomsbok som för några år sedan fick mig att ta steget att på riktigt utveckla mitt skrivande. När jag läste den tänkte jag att jag allt skulle kunna skriva mycket bättre. Intrigen var dåligt strukturerad, språket undermåligt och dialogerna pinsamma.

Och nu läser jag en sådan bok igen. Jag vet att Harlequin är känd som ”skräplitteratur” och jag gillar inte det epitet och tänker att alla genrer fyller sina syften och behov. Harlequin har en trogen läskrets och böckerna säljer i enorma upplagor. Inget fel med detta. Det är bara det att jag gillar inte genren som sådan med alla dess olika kännetecken. (Som jag bl.a. nämner i inlägget Zombieboken.)

wpid-2015-08-07-14.04.57.jpg.jpegAtt jag läser en Harlequin var inte helt planerat. Jag lockades av omslaget – ja, jag är sååå ytlig. Jag lockades av handlingen. Men jag såg inte vem som stod för utgivningen för då hade jag funderat en gång extra. Alice i Zombielandet bygger till en mycket liten del på Alice i Underlandet, men jag gillar denna intertextualitet och lockades av det. Billigt trick för nog går fler än jag på det. Alice i Zombielandet drunknar i beskrivningar av yttre attribut. Muskulösa armar och bröstkorgar, attraktiva manliga röster… Plus att hjältinnan själv drunknar i ett par lila ögon. Om och om igen.

Dialogmässigt använder sig karaktärerna av allt mellan ett vuxet tilltal och omogna trettonåringars sätt att uttrycka sig. Hittills har jag inte läst en enda dialog som funkat och jag har läst halva boken nu. (Vet inte om jag kommer fortsätta.) Förutom detta skriver författaren på en språklig nivå jag själv befann mig på som tonåring, vilket jag vet eftersom jag sparat några handskrivna (!) alster från den här tiden. Även om boken är översatt har jag svårt att tro att språket skulle påverkats så mycket av en dålig översättning. Det är som om den skulle vara oredigerad. Jag läser och jag skäms.

Jag är hård, det vet jag. Jag skulle aldrig dissa en svensk författare på det här sättet. Men jag tror inte jag påverkar Gena Showalters utgivning med min kritik. Och jag vet att stilistiskt sett utgör Harlequinböckerna en egen genre. De är lättsmält kiosklitteratur. De är inte skrivna för att vinna Nobelpris – inte för att jag föredrar den sortens litteratur heller. Jag är mer mittemellan dessa genrer, och troligen lite snobbigare än jag trott. Denna Zombiebok är dock inte lättsmält. Den fastnar på vägen ner. Och inte blir eftersmaken något att ha heller.

Men, kaxigt nog, får Alice i Zombielandet mig att märka att jag faktiskt kan skriva. Och på något sätt känns det rätt skönt nu när jag väntar på besked från fyra förlag. Jag har inte begått ett misstag och skickat ett ”undermåligt” manus. Jag befinner mig där jag hoppades då, för flera år sedan, när jag tog beslutet om att utveckla skrivandet och försöka få till ett manus för publicering. Utvecklingen tar visserligen aldrig slut, men jag skriver minsann bättre!

😉

Minisemesterhelg

minisemester 16 år

Superskönt att ta en helg och åka bort några dagar, sådär snabbt efter att jobbet börjat igen. Testade att golfa. I luften då. Och spanade in slussar. Och cool natur. Och badade. Och läste. Och åt en massa gott.

Har en hängt ihop med sin andra halva i nästan halva ens liv är det liksom värt en tur från vardagens vanliga helgrutiner. 🙂

bad 16 år