Räkna förlag

Jag är inget vidare på att räkna. Oavsett vad det gäller.

Nu visar det sig att jag inte heller kan räkna förlag. Inte för att det gör särskilt stor skillnad, tror jag. Men jag räknade med att jag endast hade ett förlag kvar att få svar från, och av dem har jag inte ens fått bekräftat att de tagit emot manuset mitt… Och inte har de svarat på min uppföljningsfundering om hur det går heller.

Nej. Så kan det väl vara. Vissa har inte tid överhuvudtaget. (Även om jag kan tycka att man säger att man tagit emot saker som manus eller så…)

Nu däremot när min räkningsförmåga visade sig halta, var när jag fick besked om att mitt manus ännu inte bedömts. Bra med förlag som hör av sig, även efter lång tid. Det gillar jag.

Annons

Dystopier ska det va´

Idag fick jag recensionsexemplaret Aldrig ensamma från Anna Jakobsson Lund och Annorlunda förlag. Visst har den ett riktigt snyggt omslag?!

Tack för recensionsexemplaret Anna 🙂

 

Skriver läser lever

Skriver – eller snarare, redigerar. Läser bladvändardystopi (den på bilden förstås) och är glad för nytt nagellack. Så lite som behövs… 🙂

Rätt bok i rätt tid – att bli utgiven

Det är inte första gången jag funderat på hur det där med att bli utgiven går till. Förlagen som drunknar i manus. Manus som blir storsäljare. Eller lagervärmare. Svårigheten att ge ut rätt bok. Ligger den rätt i tiden? Har rätt profil för förlaget? För det räcker inte att det är ett bra manus. Och ibland verkar det till och med som att ett sämre skrivet manus som ligger rätt i tiden kan ha större tur med att bli utgivet.

Nej, det är en djungel full med osynliga hinder och ståtliga djur som kan äta upp en. Eller vad en nu ska likna det vid.

Oavsett har jag funderat på vad jag själv ska skicka in. Jag vill inte jaga ”rätt idé” eller så. Jag vill skicka in det som känns rätt. Och jag testade. Men med ett förlag kvar att svara och med föregående refuseringar räknar jag med att manuset jag skickat nu inte varit rätt. Av olika orsaker.

En anledning till att det trots allt känns hyfsat okej att det inte blir det här manuset som blir min första utgivna bok är också att det ligger mig närmre personligen. Det handlar INTE om mig själv, men jag beskriver en värld som är bekant. Till skillnad från dystopin. Där finns inte lika mycket av ”mig”. Världen är inte min.

Kanske är det alltså dystopin som borde vara det rätta manuset att försöka få publicerat. Fast när jag blir klar är väl folk (läs förlagen) antagligen så fruktansvärt trötta på dystopier att det inte har en chans bara av den anledningen. (Och jag som skrev ursprungsmanuset redan -99. Vadå före min tid?!)

Well, well… Jag har satt en deadline och jag ska jobba mot den. Ny chans, nytt försök. Wish me luck 🙂

Jag läser…

Romanidé nr 1 och att bli utgiven

Min första romanidé. Det är vad Debutantbloggen handlar om idag. Och jag blir så inspirerad av sådant. Tankar om hur allt började.

Jag har skrivit berättelser sedan jag började förstå hur alfabetet fungerade. Och min första romanidé… Det borde vara en fantasyberättelse som utspelas i någon sorts 1600-tals miljö med stora vackra svenska blandskogar, vattendrag och sjöar, och småbergiga landskap med långa avstånd mellan byar och större städer. Med ett Romeo och Julia-tema.  Jag var nog runt 15 år, för jag gick fortfarande på högstadiet, när jag skrev den.

Jag tycker om att höra om människor som skrivit mer eller mindre hela sina liv och som sedan blir publicerade. De andra – ta nu inte illa upp snälla ni – som i vuxna år helt plötsligt får en idé och infallet att skriva och försöka bli publicerade och blir det, ja de blir jag lätt avundsjuk på. Och faktiskt lite irriterad. Varför? Jo, ett: de har inte skrivit hela sina liv och närt drömmar om att få ha sin bok i bokhyllan hemma hos okända människor, och två: … hm. Det var nog det.

Jag blir alltså irriterad och avundsjuk eftersom jag – minst sagt – tillhör kategorin människor som skrivit hela sitt liv. Och jag hoppas förstås att det ska leda till den där utgivningen.

Till min egen förvåning (och glömska) har jag dock blivit publicerad en gång, och det med en novell. Det hände när jag var 19. Den är inte något vidare språkligt, men annars är jag nöjd med den. Jag har gjort två försök till med att ge ut noveller men eftersom bara första gången lyckades, har jag lagt ner det där. Noveller är inte riktigt mitt format.

Så nu kämpar jag med att få ihop en hel bok igen. Inte för att det är nytt egentligen. (Har fem, sex ”färdiga” manus att plocka upp om andan faller på. Dessutom trillar det emellanåt in nya idéer att hugga tag i.) Det nya med skrivandet är att jag har en riktning. Jag tänker numer att jag borde kunna få en bok publicerad. För hey, om andra kan – t.o.m. de som aldrig skrivit förr 😉 – varför inte jag?

Hur går det med era romanidéer? När trillade första in som kunde bli en färdig bok?

(Och ett litet tillägg: Jag unnar verkligen alla att skriva och bli utgivna, det är verkligen inte så sniket av mig att jag inte gör det. Bara det att lilla avundsjukan ploppar upp när vissa som aldrig skrivit förr verkar lyckas hur lätt som helst. Skriv på allihop och bli publicerade – eller ge ut er själva, vet ja. Att bli lästa, det är alla vi skrivgalningar värda, oavsett hur länge vi skrivit!)

 

Och så var de bara en

Nej. Jag syftar inte på den omdöpta och mer politiskt korrekta titeln på en av Agatha Christies böcker, utan på att jag nu enbart väntar svar från ett förlag.

Gissar på ännu en refusering alltså.

Känns faktiskt inte som hela världen. Tror att jag skulle trivas bättre med att försöka få ut min dystopi först. Men det försöket kommer dröja. Ska ju bara skriva klart den. För att inte tala om redigera klart den efter det. Får helt enkelt börja arbeta mot en deadline.

 

I gotta feeling

I helgen bytte jag från mitt ungdomsboksmanus till min ”gamla” dystopi. Det är ganska exakt två år sedan jag slutade skriva på den. Då hade jag börjat skriva under sommaren och kommit halvvägs i oktober. (Bröt för NaNoWriMon då jag skrev nyss nämnda ungdomsboksmanus.) Fast innan sommaren hade jag inte skrivit på dystopin på flera år. Och första gången jag skrev den överhuvudtaget, var när jag kom på idén hösten -99. Jag pluggade i Skövde och satt på tåget när berättelsen kom till mig. Det var bara att ta upp blocket och skriva. Sedan skrev jag ihop hela historien på några veckor – fast på datorn. Den historien, ursprunget, är förlorad på någon gammal diskett. Trist det där med att en inte alltid kan se sin egna utveckling.

Jag bytte manus för att jag vill skriva och inte bara redigera. Vad jag inte tänkte på var att jag måste läsa igenom en halv bok innan jag kan börja skriva. För att skriva ”rätt” på fortsättningen helt enkelt. Så jag började läsa. Petade lite och ändrade något. Och befann mig i redigerarstadiet igen. Men det gör inget.

Fastän jag längtade efter skrivandet gillar jag att gå in i den här dystopin och fixa. Det känns bra. Som att det här kommer bli bra. Rätt nice känsla faktiskt. Den att tro på det en skriver. Om ni är med på vad jag menar…?

Eller vem kan säga det bättre än Black Eyed Peas 😉

Studiesällskap

I helgen hade jag gott sällskap och god hjälp av katten när jag pluggade.
Hon är dock lite blyg…

En smakebit på söndag – Stormens öga

I dagens smakebit blir bjuder jag på Stormens öga, tvåan i Grisha-trilogin. En fantasy med härliga ryska influenser.

(sidan 24)

Fler smakebitar hittar du hos Mari. Ha en go’ söndag alla!

Tack Gilla för recensionsexemplaret.