Dystopiskt hellre än socialrealistiskt

Jag brukar säga att jag har riktigt svårt för socialrealistiska skildringar i böcker och filmer. Alltså sorten där den sociala misären är hyfsat total och familjers dysfunktionalitet överskrider de flesta gränser. Av någon anledning tenderar vissa romaner i den här genren att kamma hem olika priser. Författarna uppskattas och beröms för att de fångar något… Jag vet inte riktigt. Eländets kärna?

Eländet ska inte föraktas. Det menar jag inte. Det är bara det att jag inte vill läsa den här sortens litteratur när jag är ledig från mitt jobb. Ett arbete där jag möter dysfunktionella familjer, och barn som upplever sociala svårigheter pga sina föräldrars brister. Det ger liksom en tillräcklig dos av vardagligt elände.

Men. Det stannar dock inte där. Jag läser ju gärna dystopier. Jag läser fantasy. Skildringar av en hel del elände, social misär och människor som har det svårt. Vad är skillnaden?

Som jag ser det ligger skillnaden bland annat i att dystopierna och böcker med fantastiska inslag har ett annat innehåll av spänning och av hopp. De speglar oftast en annan sorts verklighet och inte vår ordinarie västvärld. Inte vårt nu. En annan världsbild förmedlas. Något nytt presenteras. Den vanliga gråa vardagen som omger mig finns inte där. Dystopins vardagsmiljö är lite mer exotisk och det gör läsningen mer fängslande

Dessutom är hjältarna av en annan sort. De är inte ”bara” Isabella på gymnasiet och Alexander som hänger med kompisarna. Hjältarna är Katniss, Arya och Tris. De är Kvote, Harry, eller Frodo. De slåss mot en annan sorts ondska än den som finns i den vanliga vardagen.

Och ja, skildringen av fantasyns och dystopins overkliga vardag kan vara mycket rå. Och jag tycker inte det är jobbigt –  inte på samma sätt som vid läsningen av en roman som skildrar ”vanlig” miserabel vardag iaf. De andra världarna ligger trots allt rätt långt från min. Hjältarna är inte tjejen eller killen på bussen som aldrig tar hem kompisar av rädsla att någon ska upptäcka att mamma är full eller pappa manisk. Dystopins och fantasyns hjältar är inte barnen jag möter på jobbet.

Därför är det lättare att läsa om hur unga tjejer och killar slåss för sin överlevnad i märkliga spel och experiment, eller befinner sig världar där ondskan är ett monster och där tjejerna och killarna kan vara de som räddar världen och mänskligheten från undergång. Mycket lättare.

Låter det begripligt? För jag har vänner som läser svåra ”fina” vuxenböcker med otäcka skildringar av social misär och de begriper inte mitt resonemang då de anser att böckerna jag föredrar är värre och tyngre än vad de läser. Eller kan man helt enkelt inte mötas i det här?

 

Annonser

2 reaktioner på ”Dystopiskt hellre än socialrealistiskt

  1. En av poängerna med fantasy, brukar jag säga, är att kunna belysa en viss del av verkligheten. Alltså genom att göra omgivningen lätt märklig så går det lättare att få syn på det som är verkligt intressant. Det som man i socialrealistiska skildringar kan bli övermätt på kan doseras ut inramat av annat. För det finns en hel del socialrealism i fantasyn också. Det gäller bara att fundera på vad man ser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s