Romanidé nr 1 och att bli utgiven

Min första romanidé. Det är vad Debutantbloggen handlar om idag. Och jag blir så inspirerad av sådant. Tankar om hur allt började.

Jag har skrivit berättelser sedan jag började förstå hur alfabetet fungerade. Och min första romanidé… Det borde vara en fantasyberättelse som utspelas i någon sorts 1600-tals miljö med stora vackra svenska blandskogar, vattendrag och sjöar, och småbergiga landskap med långa avstånd mellan byar och större städer. Med ett Romeo och Julia-tema.  Jag var nog runt 15 år, för jag gick fortfarande på högstadiet, när jag skrev den.

Jag tycker om att höra om människor som skrivit mer eller mindre hela sina liv och som sedan blir publicerade. De andra – ta nu inte illa upp snälla ni – som i vuxna år helt plötsligt får en idé och infallet att skriva och försöka bli publicerade och blir det, ja de blir jag lätt avundsjuk på. Och faktiskt lite irriterad. Varför? Jo, ett: de har inte skrivit hela sina liv och närt drömmar om att få ha sin bok i bokhyllan hemma hos okända människor, och två: … hm. Det var nog det.

Jag blir alltså irriterad och avundsjuk eftersom jag – minst sagt – tillhör kategorin människor som skrivit hela sitt liv. Och jag hoppas förstås att det ska leda till den där utgivningen.

Till min egen förvåning (och glömska) har jag dock blivit publicerad en gång, och det med en novell. Det hände när jag var 19. Den är inte något vidare språkligt, men annars är jag nöjd med den. Jag har gjort två försök till med att ge ut noveller men eftersom bara första gången lyckades, har jag lagt ner det där. Noveller är inte riktigt mitt format.

Så nu kämpar jag med att få ihop en hel bok igen. Inte för att det är nytt egentligen. (Har fem, sex ”färdiga” manus att plocka upp om andan faller på. Dessutom trillar det emellanåt in nya idéer att hugga tag i.) Det nya med skrivandet är att jag har en riktning. Jag tänker numer att jag borde kunna få en bok publicerad. För hey, om andra kan – t.o.m. de som aldrig skrivit förr 😉 – varför inte jag?

Hur går det med era romanidéer? När trillade första in som kunde bli en färdig bok?

(Och ett litet tillägg: Jag unnar verkligen alla att skriva och bli utgivna, det är verkligen inte så sniket av mig att jag inte gör det. Bara det att lilla avundsjukan ploppar upp när vissa som aldrig skrivit förr verkar lyckas hur lätt som helst. Skriv på allihop och bli publicerade – eller ge ut er själva, vet ja. Att bli lästa, det är alla vi skrivgalningar värda, oavsett hur länge vi skrivit!)

 

Annonser

10 reaktioner på ”Romanidé nr 1 och att bli utgiven

  1. Ja, det är du – och alla andra som kämpar och brinner – värd. Jag känner mig liiite träffad av det du skriver eftersom du refererar till DebutantBloggen. Gör därför ett litet tillägg till mitt enkätsvar: Jag har läst helt enormt mycket skönlitteratur sedan jag var i sexårsåldern. Kanske 100 romaner per år. Dessutom har jag läst litteraturvetenskap på universitet, på två olika institutioner (svenska och engelska). Som om inte det vore nog skrev jag massor (för olika tidningar) när jag var yngre. Jag arbetar som lärare och analyserar böcker med elever år efter år. Sammantaget är det kanske en ganska bra grund för att själv kunna skriva. Jag har haft tur också. Stor tur! Stort, stort lycka till, till dig från Christina Lindström på d-bloggen.

    • Tack Christina. Och om någon är värd att bli utgiven är det du 🙂 Fille och hans vänner är ju störtsköna. Det märks att du kan skriva, så nog anades skrivvanan i boken din – för att inte glömma dina debutantinlägg. Din bok använder jag förresteni mitt arbete med barn/tonåringar som har föräldrar med ett missbruk eller psykisk ohälsa för det passar den perfekt till!

      • Tack snälla! Och vad roligt att höra att du använder den i det arbetet, känns fantastiskt bra om den kan göra lite ”nytta” där.

  2. Jag förstår precis vad du menar med den känslan. Man kan tycka att de kommer glidande lite på ett bananskal, lol. Inte för att förringa deras prestation, de skriver ju inte mindre bra för att de började som vuxna, men …ändå.
    Samtidigt, som barn skrev iaf jag helt utan tankar eller planer på utgivning. Det var bara ett tidsfördriv för mig, liksom att läsa. En möjlighet att förlora mig i andra världar, att bli någon annan. Så egentligen ser jag det som att min riktiga skrivarbana började i vuxen ålder med.
    Tror jag får göra ett eget inlägg av detta, istället för att kapa ditt 🙂

    • Bananskal, gräddfil… eller åratals uppförsbacke 😉 Tycker att prestationen i sig är lika mycket värd men ömmar för de som kämpat länge 🙂
      Själv började tanken om författarskapet när jag var tio, elva. Sedan gav jag upp i tjugo-års åldern. Slutade skriva… men gick några kvällskurser. Och tanken kom tillbaka för några år sen. Hög tid att försöka förverkliga den nu 🙂

  3. Jag hör väl till hm… den andra kategorin och jag kan förstå dina tankar kring det. MEN om man vänder på det, så har ju du och alla andra som skrivit i hela era liv, hunnit skriva om så många karaktärer, samt kanske har en del manus i byrålådan/på hårddisken som ni har så många minnen till. Den känslan får jag ju aldrig uppleva 🙂

  4. Tänker mig ändå på nåt vis att också de som snabbt skriver ihop sin roman lägger ner stort jobb på det med. För oberoende, att skriva roman är mycket jobb, när man än börjar. Och jag har skrivit hela livet. Av nödvändighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s