Om att leva, Om att skriva

Plikttroget duktighetsjag vill skriva!

Först ska en göra det en ”måste” sedan kan en göra det en ”vill”. Trist måtto men det gör att jag slipper känna stress. Först ska jag skriva på uppgiften som behöver göras för kursen jag går.

Kursen tyckte förresten chefen min att den kan jag väl göra lite på en höft och ta och sitta med på kontoret ibland, strecka av lite tid… Då kom min stress- och gränsfaktor in och sa att nej, det funkar inte för mig. På kontoret blir jag störd alldeles för ofta för att jag skulle kunna göra ett sådant jobb där. Så helgerna it is. Och jag har tagit ledigt ett par fredagar också för att få ihop det. Gäller ju att ha koll på vad en mäktar med.

Först kursuppgiften. Sedan skriva det jag vill. Och jag ska skriva på min dystopi. SKRIVA! Inte bara redigera. Det var alldeles för länge sedan jag skrev. Och bara skrev. Inte endast för att redigeringen krävde det. Som jag längtat 🙂

SKRIVA!!!

 

Om att skriva

Piggt käckt och veligt

Känner mig varken pigg eller käck.

Och om jag inte känner mig sån är det svårt att skriva sådär piggt och käckt, som jag bitvis vill i mitt ungdomsboksmanus. Så jag känner mig velig.

Borde skriva på min dystopi. Den har så mycket mer elände och en massa härliga bekymmer att beskriva och gestalta i oändlighet.

Får (kan) man byta manus bara sådär? Alltså det är ju jag som bestämmer, men ändå liksom… Jag borde svara ja på min egen fråga tycker jag så vari ligger egentligen motståndet?

Om att skriva

Skrivit i helgen

Jag har skrivit i helgen. Eller nej förresten. Jag har mest redigerat. Men jag har skrivit blogg och jag har funderat på tempus och berättarperspektiv.

Skrev (läs redigerade!) lite i manuset. Skrev (återigen, läs redigerade!) lite i ett personligt brev och i ett cv.

Det känns liksom bättre att säga att man skrivit. Som om att skriva väger tyngre än redigera. Att skriva är trots allt roligare och mer kreativt tycker jag. Mer befriande. Redigera, det är att finputsa, småfixa och rätta till fel. Inte alls samma härliga flöde som att skriva.

Tur att jag har bloggen. För här blir det inte lika mycket av redigerande. Här blir det skrivande! 🙂

 

Om att skriva

The Scorch Trials – James Dashner

the-scorch-trials dashnerAndra delen i Maze Runner-serien gillar jag skarpt, men ändå inte riktigt lika mycket som första – självaste The Maze Runner. The Scorch Trials är otroligt spännande, men det är ändå något… Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men gör ett försök.

Handling
Att beskriva en tvåa i en serie är ju i sig att spoila. Jag är sådan att jag gärna inte vill veta någonting i förväg om vad som händer i böcker som ingår i serier. Lite diffust så där kan jag väl säga att Thomas och killarna från labyrinten fortsätter utsättas för otäcka experiment. De kämpar vidare med livet som insats vid flera tillfällen. Och så möter de nya människor. Vem kan de lita på?

Reflektion
Som sagt, The Scorch Trials är spännande och otäckt. Samtidigt tappar tvåan mig en aning. Men vi snackar en gradskillnad. Jag är fortfarande tokförtjust och kan förstå att de blir film eftersom de är så populära. Tryggt sätt att locka biobesökare som vill se filmerna när de läst böckerna, plus att de har många spännande detaljer som passar för filmduken. (Jag har inte sett filmerna.)

Tappet beror lite på en temposänkning. Men även på viss splittrad handling. Jag t.o.m. ifrågasätter ett avsnitt och undrar vad vitsen var med detta. Thomas, huvudpersonen, är en karaktär att gilla, men han är på gränsen till alldeles för mån om andra. Själv undrar jag om någon kan vara så undfallande, och självutplånande att den alltid sätter sig själv sist.

Det jag gillar är annars hur personerna bakom experimentet lyckas tränga in i deltagarnas psyke så väl. Jag känner mig lika osäker som de om jag kan lita på vad jag ser, vad jag hör och vad jag upplever – dvs läser. Helst vill jag skrika åt Thomas och de andra att inte lita på någon. Cynisk kanske, men så är jag pessimist. Och de borde killarna också vara efter allt de upplevt. Kanske tur att James Dashner inte gett dem en lika svart syn som jag har. Hur hoppingivande skulle läsningen blivit då?

En bok jag ändå rekommenderar starkt. Det är en lättläst bladvändarbok. Fängslande och med en intressant värld som målas upp. Ska bli kul att fortsätta läsningen och nästa bok är reserverad på biblioteket.

Vill du läsa ett smakprov från boken kika in på min Smakebit från förra söndagen. Och köpsugen? Då kan du hitta den t.ex. här, eller här.

 

Skrivtips

Skrivtips 24 – Val av tempus

När jag helt ovetenskapligt tittar runt i böckerna jag har hemma för att granska tempus (har mest ungdoms- och fantasyböcker, men även en del populärlitteratur som Marian Keyes) ser jag att de oftast är skrivna i dåtidstempus. Det man kallade imperfekt, och som idag benämns preteritum.

T.ex: Anton satte sig i fåtöljen och sträckte sig efter fjärrkontrollen. ”Det är lugnt om jag byter kanal va?” frågade han utan att vänta på ett svar.

Några få böcker är skrivna i presens. Presens skapar en känsla av närhet. Det händer nu. Lite som att se en film. Men eftersom presens är ett mer ovanligt val av tempusform i det skönlitterära berättandet måste det också vara lite svårare att skriva i. Och kanske även att läsa. Eller?

Så här: Anton sätter sig i fåtöljen och sträcker sig efter fjärrkontrollen. ”Det är lugnt om jag byter kanal va?” frågar han utan att vänta på ett svar.

Svårigheten i att skriva presens ligger bl.a. i att beskriva andra tidsförlopp, som sådant som kommer att hända. Men det har även att göra med berättarperspektivet och om det tänkte jag skriva nästa gång.

Att författare skriver hela böcker i presens blir tydligen vanligare. Annars händer det att författare använder sig av tempusbyte för att att skapa förstärkning av närhet för vissa scener då de går från preteritum till presens och sedan tillbaka till preteritum, men som läsare tänker man sällan på detta. Fast kanske blir du mer uppmärksam på tempus i det du läser nu. För mig går det i vågor. Emellanåt är jag mycket uppmärksam, medan jag tidvis inte har en tanke på vare sig tempus eller berättarperspektiv.

Vad ska man välja att skriva i då? Det du trivs bäst med tänker jag. Att skriva i presens sägs dock vara lite svårare.  Själv skriver jag ett ungdomsboksmanus i presens. Det var det tempus jag valde när jag började skriva manuset under NaNoWriMo:n 2013. Nu när jag skriver/redigerar märker jag att jag har lite svårare att hålla ordning på tempuset, och att även berättarperspektivet (1:a person istället för 3:e person) krånglar till det ibland. Men jag har inte gett upp än och vill testa hur det känns ett tag till. Jag är trots allt mest van vid att läsa och skriva i preteritum och använda 3:e person, så jag vill se om jag kan klura ut det här med presens och 1:a person innan jag eventuellt lägger ner.

Vad skriver du i oftast och känner dig mest bekväm med? Det kanske är det tempus du ska välja för enkelhets skull? Eller så kan du testa att utmana dig själv. Oavsett vilket, lycka till med ditt tempusval!

 

Om att leva, Om att skriva

Fråga som en inte vill ha svar på

Idag har jag mejlat och frågat ”mina” resterande förlag som jag väntar på besked från. Tycker att de fyra månader jag hållit på min fråga är okej.

Ändå är det en fråga jag inte vill ha svar på. För om de säger nej till mitt fantastiska (?) manus – vilket jag inbillar mig att de kommer göra – är det ju slut. Då blir det att fundera på om jag behöver göra om manuset och kanske skicka till lektör för hjälp.

Eftersom jag fick kontinuerlig feedback på manuset från både lärare och studiekamrat under den distanskurs jag gick våren-13 använde jag ingen lektör nu i det sista. Tänkte att jag fått goda råd på vägen innan. Frågan är nu om det räcker.

Nåväl. Jag får ge det lite tid till. Sedan tar jag beslut. När jag vet. När jag fått mina refuseringar.

 

Om att leva, Om att skriva

Skriver inlägg…

… om egentligen ingenting alls mer än med en tanke om att jag egentligen borde skriva/redigera på mitt manus. Hade varit himlans käckt att ha ett annat jobb. Blev ruskigt avundsjuk på en kvinna (typ kollega) som idag sa att hon har två minuters promenad till jobbet från hemmet. Två minuter! Till skillnad från mina typ 62 minuter. Med tåg, buss och promenad inräknat.

Måste så hitta jobb någon annanstans om ett tag.

Jo. För om jag hade jobb på närmre håll (inga krav på två-minuters-promenader ens) så skulle jag inte behöva lägga mig så väldans tråktidigt för att orka upp alldeles för tidigt fyra mornar varje vecka och jag skulle säkert ha bättre arbetstider som inte innebär att jag slutar efter halv sex eller senare tre dagar i veckan. Jag skulle ha mer tid! Det inbillar jag mig i alla fall. Och hade jag mer tid, skulle jag antagligen ha mer ork och hade jag mer ork och tid… ja då skulle jag förstås träna mer. Ähum. Jag menade förstås SKRIVA. Inget annat. 😉

 

Om att läsa

Dystopiskt hellre än socialrealistiskt

Jag brukar säga att jag har riktigt svårt för socialrealistiska skildringar i böcker och filmer. Alltså sorten där den sociala misären är hyfsat total och familjers dysfunktionalitet överskrider de flesta gränser. Av någon anledning tenderar vissa romaner i den här genren att kamma hem olika priser. Författarna uppskattas och beröms för att de fångar något… Jag vet inte riktigt. Eländets kärna?

Eländet ska inte föraktas. Det menar jag inte. Det är bara det att jag inte vill läsa den här sortens litteratur när jag är ledig från mitt jobb. Ett arbete där jag möter dysfunktionella familjer, och barn som upplever sociala svårigheter pga sina föräldrars brister. Det ger liksom en tillräcklig dos av vardagligt elände.

Men. Det stannar dock inte där. Jag läser ju gärna dystopier. Jag läser fantasy. Skildringar av en hel del elände, social misär och människor som har det svårt. Vad är skillnaden?

Som jag ser det ligger skillnaden bland annat i att dystopierna och böcker med fantastiska inslag har ett annat innehåll av spänning och av hopp. De speglar oftast en annan sorts verklighet och inte vår ordinarie västvärld. Inte vårt nu. En annan världsbild förmedlas. Något nytt presenteras. Den vanliga gråa vardagen som omger mig finns inte där. Dystopins vardagsmiljö är lite mer exotisk och det gör läsningen mer fängslande

Dessutom är hjältarna av en annan sort. De är inte ”bara” Isabella på gymnasiet och Alexander som hänger med kompisarna. Hjältarna är Katniss, Arya och Tris. De är Kvote, Harry, eller Frodo. De slåss mot en annan sorts ondska än den som finns i den vanliga vardagen.

Och ja, skildringen av fantasyns och dystopins overkliga vardag kan vara mycket rå. Och jag tycker inte det är jobbigt –  inte på samma sätt som vid läsningen av en roman som skildrar ”vanlig” miserabel vardag iaf. De andra världarna ligger trots allt rätt långt från min. Hjältarna är inte tjejen eller killen på bussen som aldrig tar hem kompisar av rädsla att någon ska upptäcka att mamma är full eller pappa manisk. Dystopins och fantasyns hjältar är inte barnen jag möter på jobbet.

Därför är det lättare att läsa om hur unga tjejer och killar slåss för sin överlevnad i märkliga spel och experiment, eller befinner sig världar där ondskan är ett monster och där tjejerna och killarna kan vara de som räddar världen och mänskligheten från undergång. Mycket lättare.

Låter det begripligt? För jag har vänner som läser svåra ”fina” vuxenböcker med otäcka skildringar av social misär och de begriper inte mitt resonemang då de anser att böckerna jag föredrar är värre och tyngre än vad de läser. Eller kan man helt enkelt inte mötas i det här?

 

Om att läsa

En smakebit på söndag – The Scorch Trials

the-scorch-trials dashnerThe Scorch Trials är andra boken i The Maze Runner-serien och den blir dagens bidrag till smakebitarna. Dem hittar du hos Mari där du också kan vara med. Inga regler, mer än inga spoilers då. 🙂

Bidraget kommer från slutet av boken, men är ett minne från hur det var alldeles innan allt började.

All three of them are looking at him with grim faces. Teresa is crying.
”It’s time to go,” Thomas says.
Aris nods. ”Into the Swipe, then into the Maze.”
Teresa does nothing but wipe away some tears.
Thomas reaches out at hand and Aris shakes it. Then Thomas does the same thing with the girl he doesn’t know.
Then Teresa rushes forward and pulls him into an embrace. She’s sobbing, and Thomas realizes that he’s also crying. His tears wet her hair as he hugs her thightly.
”You have to go now,” Aris says.
Thomas looks at him. Waits. Tries to enjoy this moment with Teresa. His last moment of full memory. They won’t be like this again for a very long time.
Teresa looks up at him. ”It’s going to work. It’s all going to work.”
”I know,” Thomas says. He feels a sadness that makes every last bit of him ache.

(s.300)

Trevlig söndag på er!

Om att skriva

Något bättre än inget

Hellre skriva något än inget alls.

Fast jag vet inte. Helst skulle jag skrivit på ett manus. Men det enda jag hunnit skriva idag är en dryg sida statistikbaserad text. Sådant som ska in för kursen jag går.

Mer tid imorgon. (För nu står annat på schemat.) Då kan det bli tid för att ta itu med mitt presensmanus. Det är skllnad på att skriva med nutidstempus jämfört med dåtid. Men om detta tänkte jag skriva i skrivtipset nästa lördag. Ska bara samla ihop mina tankar och reda ut för- och nackdelarna med tempusmöjligheterna först. Om jag nu lyckas med konsstycket att sätta ord på det 😉