Skrivtips 25 – Berättarperspektiv

Skrivtipsdags. Idag blir det berättarperspektiv. Vad ska man välja? Sist tog jag upp det här med tempus. Tempusvalet och vilket perspektiv man väljer att berätta ur tycker jag hänger ihop.

Men innan dess tänker jag gå igenom de tre vanligaste perspektiven: tredje person, jag och allvetande.

Tredje-person-perspektivet utgår från hon eller han, och hen förstås. Det innebär att man befinner sig i huvudet på sin karaktär, och utifrån dennes perspektiv återger man vad som händer, hur denna person känner och upplever sin omvärld.

Det kan hända att man byter mellan olika karaktärer och då är det viktigt att man gjort ett tredje-persons-perspektiv som är tydligt i sin berättarröst så att läsaren märker skillnad i vem som nu står för berättandet. Lite klurigt, men fullt görbart. Dock ska du tänka på att inte hoppa för mycket mellan karaktärerna, för det kan hända att läsaren får svårt att skilja perspektiven åt. Om de nu då inte är otroligt tydliga.

Jag-perspektivet även kallat första-person-perspektiv, innebär att man berättar utifrån ett jag. Då beskrivs hur jag-et upplever saker och ting och läsaren följer jag-et i olika situationer. Ett bekymmer med detta kan vara att man lätt tenderar att bli uppräknande i sitt beskrivande av vad som sker runt jag-et eller i vad jag-et gör. Inte roligt för läsaren. Så tänk på det.

Både jag, hon och han (hen) är ett begränsat perspektiv eftersom berättaren måste befinna sig i deras huvuden för att kunna förmedla berättelsen. Till skillnad från det allvetande perspektivet.

Allvetande-perspektivet handlar om en (författar)röst som är allvetande och därför känner till allt som sker, vad alla tänker och känner. Den kan också förflytta sig i tid och rum eftersom den allvetande berättaren har något sorts gudalikt över sig. Eller ja, det är i alla fall så som jag skulle beskriva det. Kanske inte helt ok att kalla allvetande-perspektivet gudalikt…? Nåväl. Tänk sagor. ”Det var en gång…” Då kanske du förstår lite mer av det allvetande perspektivet.

om-en-vinternatt-en-resande-italo calvinaFörutom dessa tre vanliga berättarperspektiv har vi även du-perspektivet. Jag kan inte minnas att jag själv läst någon bok med detta perspektiv – eller jo, på litteraturvetenskapen läste vi en italiensk författare… Vad hette boken? (Liten efterforskning senare.) En vinternatt en resande, Italo Calvino. Den är överhuvudtaget mycket speciell i sitt berättande och kräver en del av läsaren. Kan rekommenderas.

Bland-perspektiv innebär att man växlar mellan perspektiven och vanligast är väl då mellan att vara allvetande och tränga in i tredje-persons-perspektivet. Det innebär att berättarrösten har en översyn som ger mer till läsaren än om författaren strikt följer en hon eller han i sitt berättande.

Så. Har jag nu missat något perspektiv säg gärna till. (Tillägg: Freja påminde om vi-perspektivet. Julie Otsuka använder det i sin Vi kom över havet som jag ju t.o.m. läst. Så lätt att glömma.)

Och som jag nämnde kan berättarperspektiv och tempus hänga samman på olika sätt. T.ex. kan tredje person och dåtid vara en vanlig kombination, eller att jag-perspektiv och nutid/presens hänger ihop. Själv skriver (redigerar) jag en dystopi som jag skrivit/skriver i nutid och tredje person plus att en allvetande berättarröst emellanåt gör sig gällande.

Att testa olika tempus och olika perspektiv är roligt och jag ser för och nackdelar med dem alla. Det roliga tycker jag är att jag oftast tänker att det ena valet eller det andra låter svårt, men sedan flyter det på av bara farten när jag väl kommer igång och inte tar för stora uppehåll mellan skriv/redigerarperioderna.

Har du något favoritperspektiv? Eller är du som jag och testar för att kanske hitta ett? Eller tror du att man kan variera sig och vara lika bra på alla? Det skulle jag gärna fundera mer på, om man kan behärska alla lika bra 🙂

Oavsett hur du gör, lycka till!

 

Annonser

4 reaktioner på ”Skrivtips 25 – Berättarperspektiv

  1. Förr skrev jag i dåtid och i tredje person. Sedan började jag på prov att skriva i jagperson och i presens. Kände direkt att jag kom mycket närmare och att jag fick till en närvarokänsla som jag tidigare saknat. Min tanke var att först skriva i presens och sedan ändra när väl känslan satt där men sedan bestämde jag mig för att stanna kvar i jag+presens.

    • Närheten som man kan uppnå med jag+presens nämns ofta som en anledning till dessa val. Jag gillar som sagt att testa och märker att det är lite av en vanesak att byta perspektiv och tempus, så att det blir mer eller mindre lika naturligt vilket jag än väljer 🙂

  2. Åhh, jag skulle aldrig klara av att vara tydlig och konsekvent, nog bra att jag inte skriver skönlitterärt… Jag har inte läst den, men är det inte en bok (Vi kom över havet?) där det är ett vi-perspektiv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s