Jag blundar tills jag finns – Marie Björk

jag-blundar-tills-jag-finns björkJag blundar tills jag finns är en ungdomsbok jag inte hört så mycket om, men så fanns den där i hyllan på biblioteket och jag tänkte att jag ger den en chans.

På baksidan står det så här:
Sandra drömmer om ett liv bortom Sörbyskolan och utan en pappa som förstör. Musiken och idolen Patti Smith räddar henne – med hörlurarna på hörs det inte om någon skriker och bråkar. En gång hade hon en bästis som förstod allt, Sara. Men Sara flyttade och Sandra vågar inte tro på att ensamheten ska försvinna. Det gäller bara att härda ut, tills hon har gått ut nian och hela livet kan börja. Men så kommer Cassandra, och allting förändras. In i Sandras liv kommer fester, killar och det där som absolut aldrig någonsin får hända. Men som ändå händer. Jag blundar tills jag finns handlar om att skydda sig mot en pappa som dricker, om att förlora vänskap och hitta kärlek, utforska sin sexualitet och att handskas med det allra värsta. Boken väjer inte för mörkret, men är samtidigt full av hopp och mod.

Reflektion
Det där allra värsta som kan hända kan ju vara ganska mycket och jag blev nyfiken. Nu var det värsta inte riktigt som jag tänkt mig, men jag fick i alla fall en vidrig scen att läsa. Den kunde jag varit utan. Att Marie Björk i sin debut inte väjer för det svåra tycker jag är bra, ändå undrar jag vad hon vill med sin bok. Det är så många svårigheter inbakade i denna lilla bok (132 sidor) och som läsare får vi som sagt ta del av svårigheter med att ha en pappa som dricker, en tjej som känner sig utanför och ensam, och även ta del av killar som utnyttjar tjejer som låter sig utnyttjas för… – ja det får vi inget svar på. Allt bara sker.

Och det är det jag har svårt för med boken. Den har ett fint driv, ett enkelt språk och lätt humor, och huvudpersonen engagerar. Men annars undrar jag. Just för att saker liksom bara sker. Svåra saker och roliga saker. De kan lika gärna vara desamma. Känslan som skiljer dem åt saknas för mig.

Och kanske är det för enkelt. För bra. Slutet då. Som om det inte är på riktigt. Ja, livet är åt helvete men se här, vad bra det kan bli ändå. Det är vad jag får av Jag blundar tills jag finns. Lite svärta kunde fått ha vara kvar. Att det inte är så enkelt. Saker sätter spår. Föräldrar går inte att förändra. Kärleken är inte vägen ur ur allt. Det man förtränger finns inte. Om det ändå varit så enkelt.

Ändå är det en viktig bok. En bok som kan fungera som tröst för dem som har det svårt och som behöver känna igen sig och som behöver hoppas. Kanske också en bok för klassrummet?

 

Jag blundar tills jag finns går att köpa t.ex. här eller här. Eller låna den på biblioteket 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s