Kalmars Jägarinnor – Tove Folkesson

kalmars jägarinnor folkessonNästa bokcirkelbok är Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson. En bok jag hört om, men inte varit intresserad av. Vet inte riktigt varför. Baksidan har väl inte lockat, eller framsidan. Men nu är den i alla fall läst 🙂

Handling
Tja, vad ska jag säga. Ett gäng gymnasietjejer som i slutet av 90-talet hänger med varandra och super huvudet av sig ungefär varannan dag. Så här står det på baksidan:

”SJU ORD svävade ovanför våra huvuden, som glorior, som ett mantra. De låg i vars och ens handväska, satt inpräntade under skosulorna, var nedtecknade på originalspråk med spritpenna på Suddens armar. Mantrat klingade nästan högtidligt i sin enkelhet. Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Kalmars Jägarinnor, Linden, Jenna, Sudden, Jossan – och Eva Zackrisson. De är beredda att göra allt för att inte bli som handbollstjejerna. Även om Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, kan ingen hindra dem från att spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna. Men de skulle krossas om de tappade taget om varann nu, så högt upp balanserar de. Nästan lika högt som Ölandsbron.

Reflektion
Bokens jag är Eva, den smarta av dem. Hon som pluggar natur. Hon som återvänder och minns tillbaka. Eller nåt. Förstår inte riktigt den där biten.

Tove Folkesson debuterade med den här boken och blev nominerad till Borås Tidnings Debutantpris. Bland annat får hon beröm för språket, så här kommer lite fler exempel:

Sudden slängde upp ett långfinger och vi dog av fnitter. Hennes ögon gick i kors nu och Solens och Månens var rädda på riktigt. Lill-kuken pratade med någon som verkade vara pappa eller mamma för hon lade huvudet på sned på ett särskilt sätt. En liten guppande klunga med bubblor i håren rörde sig över gräsplanen och bort mot tågstationen. Vi satt kvar. Knäckte sista ölen från Suddens tyskimporterade flak. (s.64)

Det kom vinter och flingorna låg på rad i Jossans ögonfransar, jag kunde se hur hon blinkade för att få dem att lämna synfältet. Vi stod och väntade på bussen. Skulle in till stan.
Pappa hade dragit hemifrån på morgonen med en väska i handen. Bara jeansjacka och sin slängande gång över gården. Ingen visste vart han skulle.
Jossan hade en skruvmejsel i sin jacka. Vi skruvade på måfå på busstidtabellstavlan. Det var så lätt att montera ned den här världen de hade byggt åt oss. Vi stod där med varsitt gapskratt och en tavla tungmetall i famnen. (s.172)

Jag läste klart Kalmars Jägarinnor för den fångade mig trots att jag kände mig skeptisk. Jag tycker att språket och handlingen har en distans som gör att jag inte blir tillräckligt engagerad i karaktärerna. Det kryllar av scener, som om jag kastas ner i någons virriga minne. En katastrof anas någonstans där framme. Men det blir inte som jag tänkt. Kanske är det vad som är bra med boken. Att den inte är vad jag förväntar? Att den belyser någon sorts ungdomstids känsla av oövervinnerlighet? Eller att den speglar våra minnen. Huller om buller finns de inom oss. Inte alls i kronologisk ordning – även om boken nu har en viss kronologi. Hur som helst var den språkligt och stilmässigt rätt intressant. Och lite av en nostalgitripp till gymnasietiden. Eller nåt.

 

Köpsugen? Den finns t.ex. här och här. Själv lånade jag på biblioteket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s