Så kan man ju skriva det också

Favorit i repris. För jag befinner mig lite i samma sits som då och jag har ju inte direkt blivit bättre på att inte skriva det. Suck. Fast bättre på att inte skriva så och ju. En liten utveckling att vara glad över 🙂

Skriva läsa leva

Drygt halvvägs in i manusredigeringen justerar jag allt möjligt. Meningar byter plats, stycken flyttas och vissa saker tas bort. Ord jag uppmärksammar extra är , ju och det. Eller när det gäller det, är det mest det formella subjektet det som jag tittar efter lite extra.

glasögon det så ju 2

och ju, vet jag sedan tidigare är två ord som gärna slinker in när jag skriver. Dessutom ser jag att jag har en förkärlek för det, som formellt subjekt, vilket kan göra att att språket upplevs talspråkligt. Men vad är formellt subjekt kanske du tänker nu om du likt mig tenderar att glömma skolgrammatiken. Formellt subjekt i en mening är när ordet det syftar på ett egentligt subjekt.

Såhär:
Det sitter en katt på trappan.

När det skulle vara tillräckligt att säga:
En katt sitter på trappan.

Katten är det egentliga subjektet. Att skriva meningar med formella subjekt…

View original post 20 fler ord

Annonser

12 reaktioner på ”Så kan man ju skriva det också

  1. I mitt fall beror det där lite på texten. I en mer vardaglig och nutida historia tenderar jag att använda fler sådana ord än i en annan mer ”ålderdomlig” text. Men med varje redigering uppmärksammas nya ord som man måste ”fixa till”.

    • Det stämmet. Jag har varit bättre på att låta bli ju eftersom det här manuset drar åt ett mer dystopiskt håll jämfört förra manuset som är ren ungdomsbok. Men lilla det alltså, det är med hela tiden 😉

  2. ”Det” som formellt subjekt har jag aldrig ens funderat över. Jag menar, ganska ofta kan man väl vilja skriva ”Det sitter en katt på trappan”, och det är helt okej – eller? Måste nästan läsa igenom lite av min text för att se om jag kan upptäcka att jag skriver det på ställen där det inte funkar. Annars säger jag som Mia, ”lite” är ett av mina rensningsord. Och ”nästan”. Otroligt irriterande ord, svårt, tycker jag. För ibland måste någonting vara ”nästan”, eftersom det verkligen är bara nästan. Och ibland är det helt fel. Men det kan vara en fin gräns emellan.

    • Just det tenderar att vara det ord jag skriver hela tiden. Och eftersom det slinker med på det här sättet så mycket blir det språkliga inte särskilt snyggt. Nästan ja, det är ett ord jag nästan aldrig överanvänder. Tror jag iaf. Får ta en dubbellkoll nu när du säger det 🙂

  3. […] Skriva läsa leva skrev ett inlägg för ett par dagar sedan om att justera ord och meningar i ens manus. Hon pratar om så, ju och det, vilka såklart är ord som säkert de allra flesta känner igen sig i att ha i överflöd. […]

  4. De där, ja. Alltid lika luriga. Pröva med ”lite” med, och alla de där ”nog”, ”kanske” och ”ganska”… Hehe. Man kan hålla på i oändlighet men det blir så mycket tajtare och bättre utan dem ju, så det är det värt 🙂

    • Vissa ord (bl.a. så, kanske och ganska) har jag nu utrotat så till dem grad att när jag väl skriver dem får jag för mig att de är olämpliga oavsett sammanhanget. Vadå galet? 😃

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s