Jag betraktar mig själv som en van läsare. Har ju läst sedan jag lärde mig och har tyckt att desto tjockare bok, desto bättre för då har jag något att göra ett tag.
Men jag har problem med en sorts läslathet. Får jag en bok i handen där sidorna är täckta med text, sida upp och sida ner, blir jag väldans trött. Tappar läslusten. Börjar skumma… För jag vill ha min läsning i stycken. Styckesindelning gör susen. Utan det får jag så dålig överblick.
Kafkas Processen hade ett antal sjok med sida upp och sida ner av inga stycken. Bara text. Visst jag ser vinsten i att författaren vill förmedla något med den här skrivtekniken. Det är ju bara det att jag inte riktigt orkar. Jag försöker verkligen men märker hur tankarna far iväg och hur ögonen tappar rader och intresset svalnar.
Fler än jag som drabbas av denna sortens läslathet? Tips på hur en tar sig ur, eller igenom, eländet?
Skriva läsa leva 
Håller med! Blir jättetungt att läsa. Även vissa pocketformat där texten verkligen fyller hela sidorna, jag orkar inte… Luftigt ska det vara! 🙂 Har inga tips, men är boken i övrigt bra är det väl bara att uthärda och hoppas att berättelsen får en att glömma själva texten 🙂
Ja, härda ut är ju en bit… Men håller med. För tät text överlag avskräcker. Oavsett hur bra boken än må vara 🙂
Jag är likadan! Kan bli avskräckt av en bok som har för liten och för kompakt text. Visst har jag plöjt ett gäng sådana, inte minst under studietiden, men när jag läser för min egen underhållning – nej, då vill jag ha det läsvänligt. 🙂
Tack för en intressant blogg!
/ Sara
Studietidens fack- och skönlitterära tvångsböcker kan ju vara helt gräsliga. Med just fackböcker undrar jag hur författarna egentligen tänker kring läsvänligheten.
Tack själv för att du läser och kommenterar. 🙂
Åh, jag förstår precis din trötthet. Känner ofta likadant med den där sortens texter, särskilt nu för tiden. När jag var yngre var det mycket lättare, då stod jag i allmänhet ut med mer av allting. Nu börjar jag på något sätt tappa tålamodet med texter som inte är tillräckligt läsvänliga. Svårt att ge något tips, jag tänker helt enkelt att är texten tillräckligt bra så läser man den ändå, är den inte tillräckligt bra: lägg ner, bara.
Jag gör faktiskt det för det mesta, dvs lägger ner när jag inte är tillräckligt förtjust i vad jag läser, ser eller lyssnar på. Har bestämt mig för att livet är för kort för att fyllas med tristheter 🙂 Fast ibland är jag ju tvungen – som kurser eller så. Och Kafka läste vi i bokcirkel så jag ville kunna vara med i diskussionen. Plus att jag tänkte att slutet skulle ha en poäng. (Men det vet jag inte om den hade…) 🙂
Samma här! Dessutom blir jag skeptisk till böcker på en bra bit över 400 sidor om jag inte känner till författaren och har läst något av denne tidigare. Ibland har jag säkert missat någon bra bok bara p g a det.
Så kan jag känna med serier. Vill inte börja en serie om jag inte hört från ”rätt”källa att den är bra. Missar säkert bra serier på så vis 😉
Ja jösses ja! Håller med! Även om det i fallet ”Processen” passar ganska bra till innehållet, så är det jättejobbigt att läsa. Styckeindelning, ja tack! Att kunna få andas! Layout av text är lika viktigt som layout av bild.
Sen kan det just av den anledningen ibland vara befogat och rent av nödvändigt med sammanhängande text så här. Med inte hur mycket som helst.
Kommer att tänka på i James Joyce’s bok Odyssevs. Mot slutet av boken där Molly ligger på natten och inte kan sova och tankarna far sina rundor från det ena till det andra. Där är det vare sig styckeindelning eller kommatering. Kommer inte ihåg nu på rak arm om där är … här och där, men i det fallet är det helt perfekt att skriva just som man tänker när man ligger vaken på natten.
Odyssevs är ju inte helt lätt att ta sig igenom heller, och jag kan undra om vi kanske är lite bortskämda med att det ska vara ”lätt” att läsa böcker? Även om man tar i beaktande att språket förändras över tid!
Självklart ska texten spegla innehåll och vara sådär ”jobbig” när det krävs. Men att utnyttja den tekniken så den tar över blir ju rätt trist i längden. Då faller det liksom på eget grepp 😉 Förr, när tryckerikonsten var ny (om jag nu ska gå riktigt långt bak i tiden – men även mer nyss) utnyttjades ju sidorna till fullo och texten blev därför väldigt tät emellanåt. Så nog är det en vanesak också. Själv är jag mest van vid luftig text och den är ju mer lättillgänglig. Kan bli lite trött på mig själv för min läslathet 🙂
Håller med dig fullkomligt! Och det där med tryckerikonsten och att utnyttja sidorna till fullo, där sa du verkligen nåt! Tänkte faktiskt inte på det!
Det var så länge sedan jag läste Processen så jag kollade på iBooks och laddade ner ett utdrag. Och visst är den kompakt!!! Att språkhanteringen är lite gammaldags får man väl ta, och att det är för tätt så där generellt.
Men det jag hade svårast med, var att även dialogreplikerna kom bara rakt efter varandra i rad efter rad.
För att jämföra lite, laddade jag även ner ett utdrag av Brott och straff som jag också en gång i tiden tyckte var lite tung att komma in i. Men där var alla de där ryska namnen svårast att hålla reda på. Och layouten är helt klart luftigare. Dialog som jag förväntar mig en dialog ska skrivas. Bland annat. Hehe
Det kan nog ändå ha sitt värde att läsa klassiker. Om inte annat – som min skrivlärare brukade säga – så lär man sig av det. Både det som är bra, och det som inte är bra. Och det sistnämnda kan man ju försöka undvika när man själv skriver.
Sen behöver man ju inte förfalla till sms-språk.
Intressant med Brott och straff! 🙂
Den undrar jag om jag inte skulle kunna läsa om! 5 kr på iBooks… he…
Slå till 🙂
😀 – Du vet… har så många böcker jag tänkt läsa…
Jag håller med. Just nu laser jag Proust och där är det inte heller mycket till styckeindelning eller ens kapitelindelning. Men samtidigt så fyller stilen sin funktion där. Texten måste läsas långsamt och för mig passar det utmärkt just nu, jag behöver lite lugn omkring mig. Plus att hela boken ju är en mix av betraktelser, minnen och ihågkomster och då får det gärna vara lite långsamt även läsmässigt.
Däremot tyckte jag Ferrantes Min fantastiska vännina var jobbig att läsa just pga att texten var för kompakt. Där fyller kompaktheten liksom ingen funktion alls.
Om tätheten fyller sin funktion blir jag mer tillmötesgående mot texten så att säga. Fortfarande läslat visserligen, men kan accepetera eländet 😉
Är jättenyfiken på vad du kommer skriva om Proust 🙂