Dubbelbokat – Madeleine Wickham

Ännu en bok som lockade i bibliotekshyllan nu i semestertid. Dubbelbokat är skriven av Madeleine Wickham – kanske mer känd som Sophie Kinsella och sina Shopaholicböcker? Hon ger alltså ut dem under olika namn för att de har lite olika stilar, enligt henne själv. Nu har jag visserligen läst annat än Shopaholic-böckerna av henne under Kinsella-namnet och jag vet inte om skillnaden är så enormt stor, men kanske behövs läsning av fler Wickham-böcker göras för att jag ska kunna bedöma det.

Handling
Dubbelbokat handlar om två par som får låna ett hus i Spanien av en bekant/vän. Dock hamnar de där samma vecka. Ett misstag tror de, men vännen/bekantingen kan dock haft en anledning till att ”råka” låna ut det samtidigt till dem. Chloe och hennes sambo Philip vill bara tänka bort vardagen och hans eventuella kommande uppsägning. Hugh, vill bara få en vecka ifred för att komma närmre sina barn och sin fru som mest sitter i telefonen för att styra upp husrenoveringen där hemma.

Att Chloe och Hugh har ett förflutet som väcker starka känslor till liv som måste döljas gör det inte enkelt alls att bo under samma tak, eller att Hugh och Philip har en koppling som kan ställa hela semestern på ända gör det inte heller särskilt enkelt att prata om vardag och arbete. Bäst att undvika varandra helt och hållet. Hur lätt det nu är i ett isolerat hus i bergen med ingenting annat runt om än en vacker trädgård med pool.

Reflektion
Trots att båda familjerna har ett barn upplever jag att de ”glömmer” sina barn och sätter sina egna behov främst. Alltså att de är rätt egoistiska. Visserligen är Hugh en tafatt pappa vars föräldraskap hamnat snett då frun tagit över barnen helt. Det dricks friskt av alla, och visst de är i Spanien där vinet flödar men hallå, måste de dricka sig rejält berusade om och om igen.

Nej, den här Dubbelbokat imponerar inte direkt. Som tur är hålls intresset uppe av att språket flyter på enkelt och fritt. Karaktärerna är relativt intressanta och jag vill faktiskt veta hur det ska gå för dem, även om jag inte tycker något vidare om någon av dem. Det var en bok som dög för stranden i två dagar helt enkelt. Så vill du ha något lättsmält kan den funka, men Wickham/Kinsella har skrivit bättre än den här. En favorit är The Undomestic Goddess som i sin fånighet lyckades få mig att skratta några gånger och var rätt söt och faktiskt lite spännande också…  Kanske att jag rekommenderar den istället? 😉

Annons

Northanger Abbey – Jane Austen

Helt oväntat valde jag Northanger Abbey till semesterläsning. Den stod där i pockethyllan på biblioteket och såg så söt ut att jag inte kunde låta bli. Trots att den var översatt. Jag som helst läser engelsk litteratur på engelska. Men vad fin denna Jane Austen roman var.

Handling
Den 17-åriga Catherine följer med fina paret Allens till Bath som sällskap och lämnar landet och sin egen familj för flera veckors nöjen i societeten. Baler om kvällarna, bjudningar, nya bekantskaper och kavaljerers sällskap. Oskyldiga vänliga Catherine får lära sig om svek, lögner och om kärlek och vänskap. Hennes förhoppning om att få lära känna unge herr Tilney växlar mellan hopp och förtvivlan då en annan bekantskap hamnar i hennes väg och ställer till det, ja faktiskt inte bara för henne utan även för hennes bror.

Reflektion
Jane Austens Northanger Abbey är kanske en av hennes mindre kända romaner (den utkom samtidigt som Övertalning 1818, även om den troligen var hennes första färdigställda roman) och hjältinnan Christine är mindre färgstark, liksom att berättelsen tenderar att vara mindre stormande jämfört med några av Austens andra romaner. Den flyter fint och det är med ömhet och omsorg om sin hjältinna som Austen beskriver hennes förehavanden och vedermödor. Viss ironi över hjältinnans fantasifulla tankar om huset Northanger Abbey – vilka har sitt ursprung ur läsningen av gotiska skräckromaner – tycks också framträda. Jag blev mycket förtjust i berättartekniken då Austen gör sin egen röst hörd i beskrivningarna av hjältinnan, vilket särskilt märks i inledning och slut.

Northanger Abbey var inte vad jag förväntat och denna engelska klassiker blev en positiv överraskning som jag verkligen kan rekommendera.

 

Köpsugen? Du kan hitta Northanger Abbey t.ex. här eller här.

Semestern och läsningen flyter på

Det går så bra med läsningen att ni har två recensioner att vänta här innan juli är slut. Jag fortsätter att njuta av lite sol och semesterledighet och skriver när andan faller på och bloggar när jag har tid. Jag blir jätteglad för era kommentarer och gillanden även om jag själv inte är lika aktiv på den fronten just nu. Var sak har sin tid 😉

                  Kommande bokrecensioner

Och jag passar också på att hälsa en ny följare välkommen.
Tack för att du läser och vill följa min blogg!

 

Den flygande döden – Agatha Christie

Vad är väl sommaren utan minst en Agatha Christie? Den här semesterveckan kom Den flygande döden att underhålla under några lästimmar. Och den höll måttet. Roligt när Christie är sådär bra i sina pusseldeckare som bara hon kan vara.

Handling
Hercule Poirot är med på en flygresa där en kvinna dör. Mördad, förstås. Vem av passagerna kan ha gjort det? Kanske den unga societetshustrun som gift sig till pengar? Eller tandläkaren som blir förälskad i hårfrisörskan som vann på hästar och därför kunde göra en resa? Eller deckarförfattaren som finner mordet alltför intressant? Eller någon av arkeologerna som satt alldeles intill kvinnan som dog? Eller hade någon annan av de mer eller mindre färgstarka passagerarna motiv till mordet?

Reflektion
Den flygande döden utkom första gången 1935 (Death In the Clouds) och på svenska 1937. Hercule Poirot var vid det laget en detektiv som hunnit lösa flera fall och bekant för läsarna. Alltså lägger inte Christie lika mycket tid på att låta oss följa honom i varje scen. Jag tycker om det upplägget, att vi via andra karaktärer kommer lösningen närmre. Dessutom har jag börjat tycka väldigt mycket om Monsieur Poirot efter att ha följt honom spelad av skådespelaren David Suchet i tv-serien från 1990-talet. Innan hade jag svårt för karaktären och upplevde honom som dryg och fånig. Nu när jag sammankopplar Poirot med tv-serien och David Suchet har jag så otroligt mycket lättare för böckerna med denna detektiv.

Den flygande döden, en lättsmält och underhållande Agatha Christie. Rekommenderas.

 

Utforskar storskog och fall

Sånt här pysslar jag med på semestern när jag inte läser eller redigerar 🙂

 

Och så kom jag med på ett litet hörn också. Om det nu går att se att det är jag…? 😉

Den där luftigheten

Jag beklagade mig i ett inlägg över att jag tycker att jag inte skriver lätt och luftigt. Det här är något jag får för mig med jämna mellanrum. Att texten innehåller för mycket. För mycket av ungefär allt. Ord, meningar, stycken, sidor, beskrivningar, tillbakablickar och ja… vad det nu kan vara för mycket av.

Denna känsla kan jag få ibland och den dyker speciellt upp när jag läser någon ungdomsbok som jag tycker är lysande i sin enkelhet. (Just detta drabbas jag enbart av från ungdomsböcker eftersom jag sällan upplever att vuxenböcker är lätta och luftiga.) Senast läste jag Anna Ahlunds Du, bara som är fenomenalt skriven i underbara lätta och luftiga ordalag. Varje mening (nästan) är en ren njutning av renhet. Inget överflöd alls. På samma gång är den inte så avskalad att en inte begriper vad som händer utan allt är gjort i en mycket fin avvägning av vad som behövs vara med eller inte.

Nu skriver jag inte på samma sätt som Ahlund, och jag har avsnitt som jag skrivit som jag är mycket nöjd med trots att de inte är i samma stil som hennes bok. Självklart behöver jag inte skriva som Ahlund, utan kan skriva som jag gör, utan att konstla till det. Dessutom borde jag jämföra mitt manus med mer ”ordrika” och ”tätare” böcker av jätteduktiga debutförfattare som Charlotte Cederlund. Hennes Middagsmörker är skriven på ett sådan sätt som jag skriver. Och den läste jag utan att tycka att den var för ordtät.

Ändå ligger känslan den. Gnager lite lätt. Mindre, viskar den. Mindre av orden. Och ja, det är nog lite mer åt det hållet jag vill. Även om jag kanske inte befinner mig i det än. Men jag ser ju i mina redigeringsprocesser att det är dit jag strävar mer eller mindre medvetet. För jag tar bort mycket. Inte så att det blir lätt och luftigt som Ahlunds Du, bara men så att jag blir nöjd.

En annan sak som jag verkligen borde ha i åtanke är att det nuvarande manuset är mer dystopiskt och därmed tillhör en genre som generellt sett är mer ordtät. Rena ungdomsböcker, utan fantastiska inslag, framtid eller dystopi, tenderar faktiskt att vara mer experimentella i sitt språk. Alltså – här kommer slutsatsen – borde jag glömma hela min besatthet kring lätt och luftigt och helt enkelt fortsätta skriva, och redigera, så som jag redan gör. Glöm allt jag sagt. Jag är nöjd. (Och strävar bara lite försiktigt mot en lätt-och-luftig-utveckling.) 😉

 

Här kan du förresten jämföra Ahlund och Cederlund om det kanske är svårt att förstå ”lätt och luftigheten”. Eller läs dem. Det är de värda 🙂

Close encounters och nya följare

Är på semester och stöter på nya bekantingar 😉 Kul!
Och så har jag fått nya följare att hälsa välkomna. Tack för att ni läser och vill följa min blogg!

 

Du, bara – Anna Ahlund

Du, bara är en bok jag följt på Debutantbloggen här under våren då Anna Ahlund skriver varje måndag om att vara debutant. Så fort hon beskrev sin bok blev jag nyfiken. Och Du, bara uppfyllde förväntningarna. Med råge.

Handling
Johns storasyster tar hem en ny kille, Frank. Han är inte som någon John träffat förr. En tur till landet med bästa vännen Ellie, syrran och Frank förändrar allt. John kan inte sluta tänka på Frank. Att ett antagningsbesked från fotbollsgymnasiet väntar spelar inte längre så stor roll. Men Frank är svår att tyda. Vad vill han egentligen?

Anna Ahlund beskriver så fint hur John och Frank träffas första gången, så det får bli ett litet smakeprov på detta:

Reflektion
Språket är lätt och luftigt. Att förlaget dessutom låter den språkliga stilen speglas i en luftig bok gör läsningen till en fröjd. Karaktärerna är lätta att tycka om, även om Frank är svårast att förstå. Att John envisas med att vilja ha honom gör mig lätt irriterad. Jag vill att John står på sig mer. På samma gång illustreras hans längtan så väl, som vid en middag när han lämnar mitt i, bara för att Frank vill träffas.

Anna Ahlund väjer inte för hångelscener som går hela vägen. De var både detaljrika och många. Jag blev lite förvånad även om Ahlund flera gånger nämnt att hångelscenerna fått stor plats. Liksom att hon ofta nämner hår. Och ja, hår är viktigt. På ett charmigt sätt.

Du, bara. Lätt att tycka om. Lätt att läsa och lätt att vilja få mer av. Jag ser verkligen framemot Ahlunds nästa.  Rekommenderas!

 

En bok att köpa kanske? Du kan hitta den t.ex. här och här.

 

Läst klart…

… den här. Och den var så bra. Recension att vänta snart 😉

 

Lätt och luftigt?

Jag har för många ord. För mycket text. Det är en tanke som ofta kommer till mig, att det är ordtätt. Men hur jag ska hantera det i manuset har jag inte riktigt listat ut än. För det handlar ju om min språkliga stil. Och att jag vill utveckla den.

Kanske nästa redigeringsomgång kan handla om detta? Att jag upplever att orden är för många… Jag funderar vidare. To be continued.