Den där luftigheten

Jag beklagade mig i ett inlägg över att jag tycker att jag inte skriver lätt och luftigt. Det här är något jag får för mig med jämna mellanrum. Att texten innehåller för mycket. För mycket av ungefär allt. Ord, meningar, stycken, sidor, beskrivningar, tillbakablickar och ja… vad det nu kan vara för mycket av.

Denna känsla kan jag få ibland och den dyker speciellt upp när jag läser någon ungdomsbok som jag tycker är lysande i sin enkelhet. (Just detta drabbas jag enbart av från ungdomsböcker eftersom jag sällan upplever att vuxenböcker är lätta och luftiga.) Senast läste jag Anna Ahlunds Du, bara som är fenomenalt skriven i underbara lätta och luftiga ordalag. Varje mening (nästan) är en ren njutning av renhet. Inget överflöd alls. På samma gång är den inte så avskalad att en inte begriper vad som händer utan allt är gjort i en mycket fin avvägning av vad som behövs vara med eller inte.

Nu skriver jag inte på samma sätt som Ahlund, och jag har avsnitt som jag skrivit som jag är mycket nöjd med trots att de inte är i samma stil som hennes bok. Självklart behöver jag inte skriva som Ahlund, utan kan skriva som jag gör, utan att konstla till det. Dessutom borde jag jämföra mitt manus med mer ”ordrika” och ”tätare” böcker av jätteduktiga debutförfattare som Charlotte Cederlund. Hennes Middagsmörker är skriven på ett sådan sätt som jag skriver. Och den läste jag utan att tycka att den var för ordtät.

Ändå ligger känslan den. Gnager lite lätt. Mindre, viskar den. Mindre av orden. Och ja, det är nog lite mer åt det hållet jag vill. Även om jag kanske inte befinner mig i det än. Men jag ser ju i mina redigeringsprocesser att det är dit jag strävar mer eller mindre medvetet. För jag tar bort mycket. Inte så att det blir lätt och luftigt som Ahlunds Du, bara men så att jag blir nöjd.

En annan sak som jag verkligen borde ha i åtanke är att det nuvarande manuset är mer dystopiskt och därmed tillhör en genre som generellt sett är mer ordtät. Rena ungdomsböcker, utan fantastiska inslag, framtid eller dystopi, tenderar faktiskt att vara mer experimentella i sitt språk. Alltså – här kommer slutsatsen – borde jag glömma hela min besatthet kring lätt och luftigt och helt enkelt fortsätta skriva, och redigera, så som jag redan gör. Glöm allt jag sagt. Jag är nöjd. (Och strävar bara lite försiktigt mot en lätt-och-luftig-utveckling.) 😉

 

Här kan du förresten jämföra Ahlund och Cederlund om det kanske är svårt att förstå ”lätt och luftigheten”. Eller läs dem. Det är de värda 🙂

Annonser

10 reaktioner på ”Den där luftigheten

  1. Ah nu är jag bättre med på vad du menar. Jag skulle säga att det ena inte nödvändigtvis är bättre än det andra. Båda sätten har sina fördelar, sedan beror det kanske på vad man skriver med, fantasy har kanske en tendens att bli mer ordrikt, eller så kräver vissa berättelser inte så mycket beskrivningar eller bakgrundsfakta för att de har ett enklare upplägg.
    Jag var nog ganska ordrik i min första bok, hehe. Men det var medvetet, just då gillade jag det. Just nu vet jag inte. Har inte lika mycket dialog i min nuvarande. Då blir det mer kompakt. Men jag hoppas det inte blir ordtungt för det. Sedan kan man ju såklart sträva efter det ena eller det andra. Just nu har även jag en förebild, sedan hur väl jag lyckas och hur mycket som ändå smyger sig in av mig och mitt sätt att berätta…ja det lämnar jag osagt. 🙂

    • Det är just det, att det ena inte behöver vara bättre än det andra. Bara annorlunda. Jag försöker förlika mig med hur jag skriver nu, i detta manuset, och hur jag kan skriva på ett lite annat sätt i ett annat. 🙂

      • En sak jag har märkt (och det behöver såklart inte gälla alla) är att det jag lär mig med ett manus kan jag praktisera först i nästa. Just det manuset kan inte bli så mycket annorlunda, förändringarna i mitt skrivande syns först när jag börjar på nåt nytt. Konstigt va? Jag undrar om fler har upplevt det?

      • Det stämmer ju, inser jag nu när du säger det. I förra manuset lärde jag mig saker som jag kunnat nyttja nu. Och nu har jag jättesvårt att ändra till ”lätt och luftigt” eftersom det ju inte är så jag skrivit hittills. Och nu lär jag mig sådant som säkert kommer kunna användas framöver…
        Dessutom märker jag att jag anpassar mig efter genre och att jag skriver olika beroende på innehållet – dvs handlingen och vilka huvudkaraktärerna är. Ungdomsmanuset var mer livligt, detta tyngre och mörkare. Vilket också märks på mina råmanus. Mer detaljer på ett som är lite sf-inspirerat, mjukt och sagoskimrande när det gäller ett fantasyaktigt… Sådant är också kul att experimentera med 😉 (Kom kanske ifrån ämnet lite, men ena tanken ledde till den andra.)

      • Just det där du säger om att anpassa sig till genre och karaktärer har jag märkt med. Nu när jag skriver i en ny genre syns det nog mer tydligt. Iaf för mig. Språket blir inte lika glättigt, meningarna kanske lite kortare. I nittio hade jag väldigt många mastodontmeningar, hehe. Jag kunde liksom inte begränsa mig, ville få med allt!! Sedan dess har jag skrivit lite mer minimalistiskt. Nu får jag istället anstränga mig för att återigen beskriva saker bättre, speciellt miljöer och karaktärernas bakgrund känslor och inre liv.

  2. Beror helt på berättelsen tycker jag. Olika romaner passar som enkla, andra behöver mer ord och utsvävningar eller beskrivningar. Själv fick jag nyligen kritik av en lektör för att jag använder mycket småord som gör texten jobbig att läsa. Att plocka bort dem kan bidra till enkelhet 🙂

    • Berättelsen bidrar, precis som du säger, till ord- täthet eller -luftighet. Men att komma ifrån småorden det gäller nog de flesta oavsett berättelse och/eller genre. Så dem håller jag ett extra öga på nu. 😉

  3. Du måste ju skriva som du skriver tänker jag mig. Om det sen är ordrikt i just det du skriver nu, då är det kanske så det ska vara. Annars får du väl praktisera nåt av de där råden man ibland får om man skriver långt (jag har fått det i alla fall) att gå igenom varje mening, stryk några ord. Då blir det ju mindre ordrikt. Det kan funka ibland.

    Tror i alla fall att det viktiga är att hitta sin egen röst i hur man berättar. Om det sen är många ord eller inte är oviktigt.

    • Känslan när jag läser vissa stycken är att de är ”tunga” av ord/info/långa meningar… Och att i just detta manuset blir det för ofta av den känslan för att jag ska bli nöjd överlag. Men självklart borde jag skriva som jag skriver. Och för det mesta funkar det. Men ibland blir jag prillig på mig själv och alla mina ord. Och just det här manuset är lite annorlunda så känslan att sträva efter luftighet är liksom lite ny. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s