Dödligt dubbelspel – Susanne Ahlenius

dodligt-dubbelspel ahleniusDå var tvåan i trilogin om den svenska polisen Alices arbete i London utläst efter lite väntan här under sommaren. Det var roligt att se att Susanne Ahlenius med sin andra bok utvecklats i sitt skrivande då jag tycker att Dödligt dubbelspel hade ett bättre flyt än ettan Dödlig åtrå.

Handling
Alice är traumatiserad av föregående boks händelser (spoiler alert) då hon närapå miste livet i jakten på en seriemördare och i dennes händer. Men hon kämpar på med jobbet under sin kollega Tylers övervakande ögon. Och nog gör han rätt i att ha blickarna på henne för hon tar beslut som än en gång försätter henne i livsfara. Alice är envis och även om hennes beslut för henne ut på farliga vägar kommer hon dock vidare i fallet och sin föresats att utreda seriemördarens bakgrund och huruvida hans bror varit delaktig i seriemorden.

Reflektion
Alice envishet och brist på självbevarelsedrift gör mig riktigt irriterad vid några tillfällen. Ni vet, som när man ser en skräckfilm och någon tonårig tjej/kille väljer att gå ner i den mörka källaren där lyset inte fungerar. Hela publiken vill skrika gå inte dit. Så är det med Alice. Gör inte så!

dödlig åtrå ahleniusDödligt dubbelspel är en uppföljare på Dödlig åtrå, vilket kändes helt naturligt då de handlar om samma mördare. Att det ska komma en trea känns inte lika glasklart även om vissa planteringar gjorts kring vad fortsättningen kan handla om. Om jag uppfattat dem rätt.

Susanne Ahlenius skriver i genren erotic crime vilket innebär att karaktärerna har några detaljerade sexscener var. Dessutom har morden en koppling till sexuellt våld, men om det ingår i genren vet jag inte. Oavsett vilket är Alhlenius tydligen lite banbrytande med denna genre i Sverige. Hon skriver även erotiska noveller. En sådan finns med som bonusmaterial längst bak i boken, om man vill känna på mer om vad Ahlenius skriver. Om den har någon koppling till crime vet jag inte, men hur som helst… Dödligt dubbelspel tycker jag funkar som deckare och jag är nyfiken på hur hon ska få ihop trilogin om Alice. Nästa år kommer uppföljaren. Då får jag se hur det blir.

Tack så mycket Hoi förlag för recensionsexemplaret!

Annonser

Manusvelandet

Nu börjar det bli tjatigt. Men det här med att välja manus till kursen känns rätt viktigt och att jag lutar åt det mer bearbetade och redan refuserade manuset beror till stor del på just att det är bearbetat. Dystopin är drygt dubbelt så lång och kräver mer då den är tyngre till handling och har en mörkare ton. Men varför inte passa på att ta ett mer obearbetat manus och utnyttja det faktum att jag dels får respons från kursdeltagare, och dels från handledaren? Jo, för att jag är trött.

Jag är trött som i utarbetad. I vintras var jag nära hundraprocentig sjukskrivning men lyckades få till det att bara vara sjukskriven på deltid eftersom jag av tidigare erfarenhet vet att det här med att vara hemma inte är min grej. (Var arbetslös i några månader för en evighet sedan och höll på att bli tokig av att inte ha något att göra. Visst det låter kanske som en dröm, men när en inte valt sysslolösheten själv då blir den mest nedbrytande. I alla fall är det så för mig.)

Och jo, jag vet att det kanske är dumt att arbeta deltid och samtidigt studera på heltid, men hey ekonomi och sånt får också räknas in. Jag vill testa och se om jag kan få ihop och är redo att gå ner i arbetstid om det krävs.

Så vem försöker jag övertyga om att välja ungdomsmanuset mer än mig själv? Vem försöker jag hitta argument för, för att välja ungdomsmanuset, mer än mig själv? Och varför blir det så viktigt, övertygandet om att detta är manuset jag ska välja? Jo, för att jag nog egentligen skulle vilja jobba med dystopin. Få möjlighet att få feedback på något som kräver mer av mig. Det är ett manus som i nuläget lockar lite mer trots att det skulle vara rätt krävande. Och jag vet inte om jag orkar. Och jag vill göra det bästa.

Alltså tänker jag säkert kan lära mig en hel del av mina inlämningar på ungdomsmanuset och på att få respons från handledaren även på det. Sådant som jag kommer kunna applicera på dystopin sedan. På samma gång vet jag ju att ungdomsmanuset blev refuserat – visserligen med en positiv refusering, men det var ingen som sa ändra det eller det så skulle de kanske vara intresserade… Jag sparade dock några förlag för att inte bränna alla broar, men förlag som finns idag, kanske har försvunnit om ett år. Fasiken vad svårt. Jag som bara vill lära mig, utvecklas, och bli förbaskat bra på att skriva. Men att välja! Tänk att det skulle bli det jobbigaste. 😉

 

Jag har ändrat mig

Igår skrev jag att jag inte tycker att jag behöver lägga till något i ungdomsmanuset som jag läst igenom. Nu har jag ändrat mig.

Redan när jag skrev manuset visste jag att ett kapitel i slutet behövde bli bättre och speciellt ett lite längre stycke störde. För jag drabbades av lathet. Då, när jag första gången skrev manuset, blev jag trött mot slutet och ville bara få klart allting. Jag tog en genväg. Fel, fel, fel. Jag vet. Ändå använde jag mig av en tillbakablick. Dödssynd!

Istället borde jag ha skrivit ut skeendet som jag så slarvigt inte orkade få till. Nu har jag bestämt att så här kan jag inte ha det. Det blir ju inget bra. Det duger kanske, men nej. Här ska inte bara dugas. Här ska vara bra. Mycket bra, minst.

Och när jag tänker på det känns det lite kul. Att jag mot slutet av manuset ska få skriva till någon eller några scener. I nuläget vet jag inte riktigt var jag ska låta dem utspelas, men jag vet vad de ska innehålla för det har jag ju redan tillbaka-blicks-beskrivit. Bara att ändra. Japp. No problem. No, not at all…

Tur att jag inte ska göra det nu. För jag har inga bra idéer alls. Får klura lite. Sådär som en kan göra när en har en scen att lösa. Ser framemot det.

 

Följarna trillar in här lite då och då. Jättekul! Ni är så välkomna. Så tack till min senaste följare för att du läser min blogg 🙂

 

Med nya ögon syns bristerna bra

Jag lärde mig ett nytt ord för någon vecka sedan. Eller nej. Inte ett nytt ord för ordet kände jag till. Det jag lärde mig var betydelsen av det i skrivsammanhang. Överbearbetningar. Alltså när vi som skriver blir för övertydliga. (Det var Gabrielle som skrev så föredömligt om det häromveckan)

Vi tjatar liksom om samma sak utan att det är nödvändigt eftersom läsaren ändå klarar att förstå texten.

När jag gått igenom mitt ”gamla” ungdomsmanus här i helgen ser jag att detta är en av bristerna. Inte så att jag gör det hela tiden, men för ofta för att det ska vara bra.

I övrigt behöver några stycken stramas upp och några ska tas bort, någon karaktär kan behöva förstärkas också. Jag tycker inte jag behöver lägga till något. Men vem vet, det kanske jag ändrar mig kring.

Oavsett känns manuset rätt okej. Jag behöver inte skämmas för att jag skickade det till förlag förra våren/sommaren. Jag tycker fortfarande att jag läst publicerade böcker som varit sämre på många områden. Och visst, en är oftast blind för ens egna brister, och ja, manuset kan fortfarande bli bättre, men ändå. Jag behöver inte skämmas. Vissa stycken och scener är faktiskt riktigt bra. Målet nu är att se till att det blir lika bra överlag. Antingen på egen hand eller med kursens hjälp.

Det jag tycker är roligt med att upptäcka bristerna är just det. Att jag upptäcker dem. Jag har utvecklats. Jag är inte lika trött på manuset och kan se det med nya ögon, och jag har lärt mig mycket om skrivhantverket under året som gått – ofta tack vare många bra inlägg från bloggare, lektörer och handböcker. Så skönt att märka en utveckling, för hur kul hade det varit att skriva om det inte gått framåt. Nej, det hade inte varit något för mig, hur roligt jag än tycker det är att skriva. Lite utveckling vill jag allt se. Eller vad säger ni? Jag är väl inte ensam om att tycka så?

 

Det ena manuset eller det andra

Det är över ett år sedan jag tittade på ungdomsboksmanuset som jag skickade till förlag. Det börjar bli dags att ta en ny titt på det. För på distanskursen jag ska gå i ett år ska vi bland annat arbeta med ett eget skrivprojekt. Än vet jag inte så mycket om hur vi kommer arbeta, men vid första tillfället vi ses ska vi berätta om vårt projekt. Jag velar mellan ungdomsboken eller mitt dystopiska manus. Rådet jag fick från kursansvarig var att lyfta båda för att kunna diskutera dem med gruppen och därefter besluta vilket jag ska arbeta med under året.

Kanske är det att fuska att arbeta med något som jag egentligen betraktat som färdigt? Men jag har lite småidéer om hur jag skulle kunna arbeta vidare med det. Några ändringar som kan göra det skarpare kanske. Dessutom är det hälften så långt som dystopin och därför lättare att överblicka. Dystopin å andra sidan har jag rätt mycket kvar att arbeta med. Redigeringen har ju enbart påbörjats.

Ja, ja. Får se vad jag tycker efter att jag kikat på mitt ungdomsmanus här i helgen. Kommer jag se en massa brister som jag inte var medveten om när jag för ett drygt år sedan skickade till förlag? Kommer jag känna att hjälp, vad tänkte jag?! Det här är ju inte alls färdigt!

Är faktiskt riktigt nyfiken på vad jag kommer upptäcka. Och nyfiken på om det jag ser påverkar mitt val av projekt. Oavsett vad jag väljer kommer ju ett manus få vila ett år. Tiden går och tålamodet tryter. Och att jobba innebär begränsad tid och ork till att skriva. För även om jag kommer studera heltid, kommer jag arbeta samtidigt. Fast vad hade det hjälpt om jag inte gjort det. Att bolla två skrivprojekt på samma gång hade jag inte velat. Det hade blivit för mycket. Men som jag skrev häromdagen, att nå en författardebut snart, känns inte helt troligt. Bara att vänta. Bara att vänta…