Superkrafter på gott och ont

superkrafter_-gott_och_ont-modig_karlKarl Modig är debutant och skriver varje tisdag på Debutantbloggen. Hans ungdomsbok Superkrafter: på gott och ont lockade mig. Rätt spännande att två tonåringar får superkrafter. Vad de ska göra med dem osv… Men tyvärr Karl Modig. Du tappade mig redan i de inledande sidorna. Det här var inte en bok för mig.

Jag läste inte klart. Blev bara mer och mer irriterad och kände att jag inte ville lägga tid på Superkraftstonåringarna. Kom ändå lite drygt halvvägs. När de börjar överväga att leka superhjältar och nyttja sina krafter till gott.

Varför kom jag inte längre? För det är ju spännande. En kille och en tjej som inte känner varandra träffas på en fest och när de hånglar på en fotbollsplan slår blixten ner i dem och ger dem deras krafter. Killen kan sätta eld på saker och tjejen skada människor genom tankkraft.

Jo, språket. Visserligen lättläst men styltigt. Ibland hängde jag inte ens med på vad som skedde och jag läste om för att begripa men fick ingen klarhet ändå. Jag som älskar böcker med mycket dialog tyckte inte alls om dem. Ni kan få ett smakprov, från sidan 91:

”Det är en killgrej.” Oscar rycker på axlarna. ”Du skulle inte fatta, dom är schyssta ibland.”
”Vad menar du med att jag inte skulle fatta? Det är ju uppenbart att dom mobbar dig.” Hon höjer rösten. ”Kompisar trycker inte ner varandras ansikten i toaletter.”
”Nej, eller jag vet inte”, säger Oscar och tittar mot Klara. ”Det är väl så man håller på?”
”Nej, jag tror inte det. Oscar, dom där killarna är inte dina vänner.” Klara tar tag i Oscars hand och ser in i hans ögon. ”Jag är din vän.”

I den här scenen känns Klara mer som hans mamma. (Jag hade mycket svårt att låta bli att himla med ögonen när hon tar hans hand och säger att hon är hans vän.)

Ytterligare en anledning är att jag inte upplever något djup. Tyvärr, för Klara lever med en alkoholmissbrukande mamma som dessutom slår henne. Här finns mycket smärta, oro, ångest och skuld och skam att arbeta med. Men vem vet, kanske det fördjupas i sista halvan av boken.

Jag inte låta bli att fundera på det här med författares mognad. Jag är flera år äldre än Karl Modig, som är född 1994, och jag tänker på när jag själv skrev i tonåren och åren runt tjugo (sedan tyvärr lång skrivpaus) och hur jag tog mig an ämnen jag inte var mogen att skriva om. Det blev bara pannkaka. (Ålder och mognad behöver dock inte gå hand i hand.) Superkraftstemat tycker jag Modig hanterar helt okej och han har berättat i Debutantbloggen att hans stora passion är serier med superhjältar. Jag hade nog hellre sett att han gått mer lös på det temat. Struntat i missbrukande-mamma-biten. Kanske även struntat i jag- blir-mobbad-av-de-coola-killarna-delen.

Nåväl. Superkrafter: på gott och ont har många positiva och nöjda läsare. På Adlibris kan du hitta snällare omdömen. Är du nyfiken tycker jag att du ska ge den en chans. Bli inte avskräckt av min irritation och besvikelse. (Bina på Skrivprocess gillade den förresten inte heller – vilket hon skriver väldigt bra om – men jag ville envist nog läsa själv. Borde begripit att jag skulle tycka samma då vi har liknande smak när det kommer till böcker 😉 )

 

Annonser

5 reaktioner på ”Superkrafter på gott och ont

  1. Nu läser inte jag ungdomsböcker, men av exemplet som du citerade ser jag två saker som jag reagerar på. Det första är att man blandar ”de” och ”dom” i dialogen. Det kan förvisso vara ett korrfel också.
    Det andra att det stundtals berättas istället för att gestaltas: ”Klara tar tag i Oscars hand och ser in i hans ögon.”. Tror det är en av anledningarna att det upplevs som styltigt, för just den snutten känns som om det lika gärna kunnat vara en instruktion i ett filmmanus. Håller även med dig att hon snarare liknar hans mamma i den scen som du citerar ur.
    Jag tror som du när det gäller mognad också och ö h t när man ger sig på ett ämne som man inte har väldigt mycket kunskap om, då skiner det igenom och riskerar att läsaren sitter och himlar med ögonen istället.
    Som sagt, jag läser inte ungdomsböcker och kanske kan man se lite mer mellan fingrarna då när det gäller språk och gestaltning, etc?
    Hehe, jamen jag tror att det ibland kan vara smart att läsa boken själv också. Då vet man ju med säkerhet vad man tycker sen 🙂

    • De ungdomsböcker jag läser brukar vara ”bra” vad gäller de flesta områden som gestaltning osv. Men ibland verkar förlagen släppa igenom vissa som jag önskat mer av. Antar att det finns läsare för dem med. Alla är nog inte så petiga som jag 😉
      Ang de och dom råkade jag skriva fel. Trots att jag skrev fel på dom alldeles innan – och därför noga skulle skriva rätt sen! Har ändrat och ber om ursäkt för detta slarv. (I min värld existerar liksom inte dom så väldans svårt att skriva så.)

  2. Författaren har ett väldigt stakigt och hackigt språk som jag inte kommer överens med, och samtidigt funderar jag också på om jag är för gammal (jag visserligen född -89) och inte hajar grejen. Andra ungdomsböcker har ju också skiftande karaktär, och mycket beror nog på det du tar upp – att författaren kanske inte riktigt är helt mogen eller har hittat sig själv än. Jag upplever att jag tycker om färre böcker som är skrivna av de som är yngre än mig (eller så är jag kanske bara avundsjuk 😛 ).

    • Avundsjukan slår till! 😉 Nej, jag tror inte det. Du har rätt i att språket är hackigt. Och att författaren kanske har en del kvar att lära. Många unga författare skriver ju dock mer moget så det där

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s