Redigerar 

Och eftersom jag gör det blir det lite ont om tid för att skriva blogginlägg. De kommer liksom lite sådär i fjärde hand just nu (behöver ju även göra kursuppgift och ta hand om mig själv och hemmet), men det ni kan se framemot är två om bokmässan (en diss förresten) och ett om Murakamis novellsamling Män utan kvinnor. 

BTW. Angående redigerandet är jag grym på att skala. Rensar nog bättre där än i garderoberna. 😉

Alla dessa bokmässemänniskor

Jag var på en föreläsning häromveckan om psykisk hälsa för barn och unga och föreläsaren berättade att 1800-tals människan som bodde lite sådär lantligt som de flesta gjorde då kanske träffade på ett drygt 100-tal människor under sin livstid. Idag träffar någon som bor i en lite större stad på så många människor under en tur till stan.

Men om man går på bokmässan träffar man på ganska så många fler än så på några få timmar.

Intryck efter intryck, montrar efter montrar och seminarier efter seminarier. Känslorna har gått från rätt lyriska, irriterade och frustrerade till utmattade och loja. Att vara på bokmässan tar liksom på krafterna.

Tur att den bara är en gång om året.

Mer om mässan blir det. Om ni orkar med ännu fler inlägg från oss alla som varit där. Från mig kommer ett komma om ett super-botten-napps-seminarium och ett med en fundering kring om hur vi ser på att synas. På bokmässeåterseende 😉

 

Spökskriva

Debutantbloggen har varje söndag en gästbloggare och i söndags handlade inlägget om att vara spökskrivare. Alltså att skriva åt andra som tar åt sig äran. Den som spökskrivit får inte avslöja att det är den som står bakom boken.

Inlägget handlade om att spökskrivaren kan få uppdrag att skriva hela böcker och bygga upp dem på egen hand utifrån uppdraggivarens önskemål. Spökskrivaren kan även få väl uppbyggda synopsis att skriva utifrån, och önskningar om vilken stil boken ska att följa, samt få uppgifter som ligger till underlag för fackböcker. Oavsett hur det går för boken och om uppdragsgivaren t.ex. sitter i tv-sofforna och säger sig ha skrivit boken kan inte spökskrivaren avslöja vem som är den egentliga författaren.

Spännande, tänkte jag och började fundera på om det skulle vara viktigt för mig att alla visste att bästsäljaren är min, eller om jag kan nöja mig med att veta det själv. Ja, och uppdragsgivaren vet ju förstås.

Jag har alltid varit lite dålig på att ta åt mig äran av saker jag åstadkommit och speciellt jobbmässigt. Jag hade till och med en chef som tyckte jag var alldeles för tillbakadragen vad det gällde detta då min kollega kanske tog lite mer av äran om vi gjort något ihop. För mig spelade det aldrig någon roll. (Nu gillade jag min kollega väldigt mycket och tyckte att jag ändå fick plats och utrymme när det gällde så det kan ha spelat in.) Men ändå. Kanske att jag är en sådan som skulle kunna spökskriva, just med tanke på den aspekten. Sedan har vi skrivandet i sig och frågan om jag skulle fixa detta. Jag tyckte i alla fall att spökskrivandet lät roligt och vem vet, en dag kanske…

Vad tror du om att låta någon annan få äran för vad du skrivit? Hade du klarat det?

Älvkorset – Jenny Töredal

alvkorsetJag fick Jenny Töredals bok Älvkorset som recensionsexemplar och det är ju alltid kul att få böcker, speciellt så fina som denna.

Handling
Huvudpersonen befinner sig i en annan värld som påminner om medeltiden. Hon är egentligen en person av vår tid, men har lämnat vår värld för att mormodern dog och överlämnade ett uppdrag att skydda Älvkorset. Så här står det på Adlibris:

Röda ögon såg bistert ut i den mörka natten. Den mäktige var arg. Mycket upprörd. Irriterat vred han sina händer. Jag befann mig i en tät skog. Vinden blåste. Det var isande kallt och jag hade bara nattlinne. Varför hade jag så lite kläder på mig? Jag var rädd. Varför var jag här? Röda ögon borrade sig in i mig. Den mäktige ville ha mig. Han var ute efter mig. Han gick emot mig, steg för steg. Allt närmare. Jag kunde inte röra mig.

En ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fick bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter. En kamp på liv och död.

Reflektion
Språkligt upplever jag att det är en rätt pratig stil som bl.a. beror på att Älvkorset är skriven i jag-form. Huvudpersonen tänker saker som skit också och svär för sig själv och jag hade uppskattat ett renare (dvs mindre talspråkligt och upprepande) språk. Annars är Älvkorset spännande och har fina medeltida miljöer med inslag av varelser som t.ex. drakar.

Jenny Töredal lämnar öppet för en fortsättning eftersom profetian tycks sträcka sig längre än jag först trodde. Alltså kommer mer att läsa för alla som gillar denna. Bara att vänta… 😉

Att vara, att göra och få recensionsböcker

Ännu en helg är över. Med allt vad helger innebär. Tid att träffa vänner, umgås med andra halvan, skriva, plugga och göra ingenting. Se på tv, titta på serier och läsa. Städa lite och laga mat.

Synd att de bara är två dagar. Dessa helger.

De ska vara till för återhämtning tänker jag som är mån om den vila jag kan få och som jag känner att jag behöver. Att läsa är gott, och att se på någon tv-serie. För när det blir för tungt för ögonlocken kan de få stängas, bara en kort liten stund. Boken får vänta och tv:n får vara ett bakgrundssus…

2016-09-17-13-13-09Men jag vill inte somna ifrån det recensionsexemplar jag fick med posten här i fredags. Fast Enda vägen får vänta lite innan jag börjar. Har två andra recex att läsa först. Inte trodde jag väl att det skulle bli så en dag att jag får ha dem på väntelista. 😉2016-09-17-13-20-03

 

 

Nyckeln till frihet

”The key to salvation lies within” Det säger fängelsedirektören i filmen Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och viftar med bibeln som den intagne Andy Dufresne (Tim Robbins) satt och läste innan genomsökningen av cellen påbörjas.

nyckeln_till_frihet_omslagNär jag såg Nyckeln till frihet första gången, för ungefär tjugo år sedan, (den kom ut 1994 men jag såg den tyvärr aldrig på bio då) var det här en scen som inte kittlade lika mycket som när jag såg den andra, tredje eller fjärde gången. Eller som igår, för typ hundrade gången – och äntligen på bio! – och detta är ett grepp jag tycker är så intressant. Stephen King är väl något av en mästare på detta och ja, han har skrivit boken som filmen baseras på. Greppet att en scen inte betyder så mycket när man ser den/läser den första gången för då förstår man kanske inte betydelsen av vad bibeln faktiskt innebär och vilken roll den egentligen har. Spoilervarning. För visst ligger Nyckeln till frälsning i bibeln, rent bokstavligt talat. För där har Andy Dufrense gömt det redskap han använder under nästan tjugo år för att skapa en väg ut ur fängelset.

När jag såg Nyckeln till frihet första gången visste jag inte det. Det avslöjas istället i slutet av filmen. Och då minns man tillfällena när fängelsedirektören använder bibeln för att beskriva frälsningsvägen. Och den där känslan av aha! (eller haha!) infinner sig. Nu när jag sett filmen några gånger är detta en av favoritscenerna. Ihop med flera andra vackra och tänkvärda scener. För att inte tala om Morgan Freemans ljuvliga mörka och milda berättarröst. (Han är medfånge och god vän till vår Andy och genom hans röst förs vi fram genom filmen alldeles ypperligt.)

Har ni inte sett Nyckeln till frihet rekommenderar jag den verkligen. På min filmlista ligger den som oslagbar etta. Redan när jag såg trailern som fjortonåring visste jag att jag skulle få se något speciellt. Och den gjorde mig inte besviken, varken då eller igår.

Tim Robbins i Nyckeln till frihet

(Draken på Järntorget hade filmfestival för att fira 60-år och visade under veckan ett antal ”gamla” filmer varav Nyckeln till frihet var en.)