Spökskriva

Debutantbloggen har varje söndag en gästbloggare och i söndags handlade inlägget om att vara spökskrivare. Alltså att skriva åt andra som tar åt sig äran. Den som spökskrivit får inte avslöja att det är den som står bakom boken.

Inlägget handlade om att spökskrivaren kan få uppdrag att skriva hela böcker och bygga upp dem på egen hand utifrån uppdraggivarens önskemål. Spökskrivaren kan även få väl uppbyggda synopsis att skriva utifrån, och önskningar om vilken stil boken ska att följa, samt få uppgifter som ligger till underlag för fackböcker. Oavsett hur det går för boken och om uppdragsgivaren t.ex. sitter i tv-sofforna och säger sig ha skrivit boken kan inte spökskrivaren avslöja vem som är den egentliga författaren.

Spännande, tänkte jag och började fundera på om det skulle vara viktigt för mig att alla visste att bästsäljaren är min, eller om jag kan nöja mig med att veta det själv. Ja, och uppdragsgivaren vet ju förstås.

Jag har alltid varit lite dålig på att ta åt mig äran av saker jag åstadkommit och speciellt jobbmässigt. Jag hade till och med en chef som tyckte jag var alldeles för tillbakadragen vad det gällde detta då min kollega kanske tog lite mer av äran om vi gjort något ihop. För mig spelade det aldrig någon roll. (Nu gillade jag min kollega väldigt mycket och tyckte att jag ändå fick plats och utrymme när det gällde så det kan ha spelat in.) Men ändå. Kanske att jag är en sådan som skulle kunna spökskriva, just med tanke på den aspekten. Sedan har vi skrivandet i sig och frågan om jag skulle fixa detta. Jag tyckte i alla fall att spökskrivandet lät roligt och vem vet, en dag kanske…

Vad tror du om att låta någon annan få äran för vad du skrivit? Hade du klarat det?

Annonser

10 reaktioner på ”Spökskriva

  1. Intressant att din spontana känsla var att du tycker att det skulle kännas roligt! Jag har alltid tänkt på spökskrivande som något ganska konstigt. Även om jag förstår att det kan behövas och vara helt okej i vissa fall, så känns det rätt så fel. Jag har ju en tvångsmässigt ärlig och nästan lite rättshaveristisk läggning, så det är väl inte så konstigt att jag känner så 🙂

    Men faktum är att det är en annan sak som jag verkligen vänder mig mot när det gäller spökskrivandet, och det är att jag skriver för att jag verkligen vill berätta något, och jag vill berätta det på mitt sätt, med min röst. Jag tror inte jag skulle klara att skriva något åt en annan människa på det sättet, något som inte kommer inifrån mig. Möjligen skulle jag om jag var tvungen ”klara” det, men jag skulle inte vilja, inte må bra av det. Min värdefulla skrivtid vill jag använda till det som är viktigt för mig, inte det som är viktigt för någon annan. Men kanske är det en del av grejen med sprökskrivande, att det passar folk som älskar att skriva men som inte känner sig säkra på vad de själva vill berätta eller hur deras egen röst låter. Och förstås krävs det nog en väldigt ödmjuk person, som du själv verkar vara 🙂 Jag tror aldrig någonsin att jag skulle klara om en annan människa fick cred för det som jag åstadkommit.

    • Jag håller med om att spökskrivande är konstigt. Och rätt fel och liksom orättvist. Fel för att någon ljuger om vad den åstadkommit och orättvist då den som förtjänar beröm inte får det. Samtidigt ser jag det som ett beställningsuppdrag mellan uppdragsgivaren och utföraren där textarbete är i fokus utifrån särskilda premisser. Ett jobb som vilket annat…
      När jag skrivit övningar på kurser utifrån vissa kriterier har jag kunnat känna att jag gjort vad jag ska utan att känna så mycket för det jag skrivit och fått god respons ändå. Det har gett en sorts tillfredställelse som kanske kan jämföras med beställningsuppdrag som spökskrivare – men vad vet jag? 😉 Roligt att höra att du uppfattar mig som ödmjuk och att du tror den här sortens skrivande passar den sortens personligheter. Men om jag skulle vara bra nog för spökskrivandet en dag och våga testa det vet jag inte. Helst vill jag trots allt få cred för det jag skrivit. Men kanske om jag lyckas själv, att jag kan göra det? Så som hon i inlägget.
      Tack för dina tankar. Tror spökskrivandet väcker något ”ömt” hos många och det var intressant att ta del av det du tänkte. 🙂

  2. Nä, att spökskriva skulle jag inte klara. För mig är det framför allt sekretessen, att inte få prata om sina egna böcker. Det skulle kännas jättekonstigt att vara förbjuden att berätta. Om däremot namnet står med någonstans, även om det är i liten stil, så förändras hela situationen för mig. Den sortens styrt skrivande är inte det jag strävar efter just nu, men det känns som något jag åtminstone skulle kunna överväga om ämnet var intressant och ersättningen god. D.v.s. jag skulle nog kunna leva med att någon annan var den som blev inbjuden till bokprat och intervjuer, men jag skulle inte klara av att hålla tyst inför familj och vänner.

    • Sekretessen tänkte jag inte ens på eftersom jag inte såg den som ett bekymmer. Fast det beror nog på hur det är nu. Jag pratar sällan om att jag skriver och tycker ofta det är jobbigt att prata om vad jag skriver om. Få vet att jag gör det i den utsträckning det faktiskt rör sig om och att jag strävar efter ett författarskap. Ni bloggare vet nog mest om detta 🙂 Men om jag spökskrev och det blev en succé… Så svårt att veta om jag hade känt för att vilja säga något då.
      Men absolut att jag också skulle kunna leva med att slippa vara den som gör intervjuer. 😉

  3. Intressant fråga! Jag tror faktiskt det hade passat mig, just för att jag hatar att stå i rampljus så det får gärna andra göra 😊. Plus att jag skulle få möjlighet att skriva hela dagarna och VETA att jag får betalt. 🙂 det låter ju lite tryggare än att vara ”vanlig” författar egentligen. Alltså, här får man betalt redan medan man skriver. Andra författare får ju som bäst betalt när de får boken utgiven 🙂

    • Att få betalt är ju ett enormt plus. Det är nog därför jag ser det nästan som vilket skrivuppdrag som helst, som man gör på beställning.
      Och som författare är ju ersättningen för en publicerad bok rätt osäker. Speciellt om den inte får uppmärksamhet. 😉

      • Ja exakt så vill man skriva som yrke så kan det nog vara en bra grej. Men en sak jag har tänkt på är att man bör nog inte ha en väldigt karaktäristisk ”röst” som författare utan en ganska allmängiltig, dels för att undvika igenkänning, dels för att kunna anpassa den efter olika typer av texter och behov.
        Men precis, att alls få betalt i den här branschen är ju lite osäkert 🙂

  4. Jag har skrivit färdigt min bok en biografi, jag skulle spökskriva den. Många tycker om historien om mitt liv och tycker att boken är redan bra som den är, men förlag verkar inte vara intresserad. Om jag fick någon form av garanti att den bok skulle publiceras skulle jag spökskriva min historia om mitt liv efter som den är unik, människorna omkring mig i nära min bekantskap tycker verkligen om boken. När boken publicerades för första gången tryckte jag tre hundra ex och alla såldes med en gång. Min biografi innehar 200 sidor. Undrar verkligen vad mer saknas i allt det där. Jag kommer att aldrig ge upp min tanke och dröm att boken bli publiceras i hella landet .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s