Böcker

Rapture – Lauren Kate

rapture lauren kateFjärde och sista boken i Fallen-serien, Rapture bjuder på en snygg och spännande avslutning. Lauren Kate uppfyller förväntningarna och lite till.

Handling
Med risk för spoiler av tidigare böcker… Lucinda och Daniel kämpar med att bryta förbannelsen att de aldrig får varandra. Hon har i förra boken fått se många av sina tidigare liv och hur hon om och om igen dött i Daniels armar. Nu har de fått en allra sista chans att bryta detta. Men om de inte lyckas, ja då kommer hela världen gå under. Ungefär så.

Till sin hjälp har de änglarna, de fallna änglarna ett par demoner och ytterligare någon övernaturlig varelse. För att hindra världen från att gå under, och för Lucinda att finna sanningen om sig själv och varför hon och Daniel aldrig lyckas få varandra, måste de finna tre artefakter. Jakten leder dem bland annat till romantiska Venedig och vackra Wien, två platser där Lucinda kommer sanningen om sig själv lite närmre.

Reflektion
Jag gillar att Lauren Kate använder sig av bibliska varelser som änglar eller att hon leker med tanken på hur himlen är. Rapture är en titel med flera betydelser som likt de andra böckerna i serien speglar innehållet snyggt.

noun
1.
ecstatic joy or delight; joyful ecstasy.
2.
Often, raptures. an utterance or expression of ecstatic delight.
3.
the carrying of a person to another place or sphere of existence.
4.
the Rapture, Theology. the experience, anticipated by some fundamentalist Christians, of meeting Christ midway in the air upon his return to earth.
(Dictonary.com)

Om du läser hela boken får du med betydelse nr 4 på ett litet speciellt sätt. Säger inget men jag tyckte det var lite kul i alla fall.

Denna fjärde och sista bok i Fallen-serien är tajt och det händer något hela tiden. Jag gillar tempot och att den är en riktig bladvändare.

Rekommenderas! Både bok och serie. Härlig YA med fantastiska inslag. Lättläst och rätt lättsmält med en kul fallen-lauren-kateförankring i bibelns berättelser. Nyfiken? För en liten smakbit kan du läsa här. Och det jag skrev om första boken i serien, Fallen, hittar du här.

 

Vill man läsa mer om Lucinda och Daniel finns en bok om dem och vill man läsa om en annan karaktär (Cam) finns en bok om honom, men huvudböckerna i serien är ändå: Fallen, Torment, Passion och Rapture. 

 

Annonser
Om att skriva

Delad glädje

Utöver att ha arbetat med kursuppgift i helgen har jag också varit inne och redigerat i manuset – som jag förresten fick fin feedback på. Alltså på första kapitlet då som jag skickade in för respons från gruppen. Eller vad sägs om att få höra sånt här?

Jag gillar Gabriels karaktär och jag tror att många tjejer i målgruppen för din text kommer tycka om hans karaktär.

Det finns ett enormt driv genom hela texten med bra, koncisa liksom direkta beskrivningar av händelseförloppet, vilket gör det otroligt spännande. Aktion!

En stark berättelse, där vi kastas rakt in i missär (sic!).

Jag gillar ditt lite korthuggna språk och miljöbeskrivningarna är plågsamt målande.

Ibland måste vi som kämpar med vårt skrivande dela med oss av det goda vi hör. För visst kan vi väl inbilla oss att det vi skriver inte alltid är något att visa upp. Då behöver vi det svart på vitt, att det funkar. Självklart fick jag lite att fundera på också som kan utvecklas och eventuellt ändras, men bara sådant som jag tyckte var bra reflektioner.

Men tillbaka till det jag skulle säga, att jag redigerat lite i helgen. Med betoning på lite. Jag arbetar med kapitel två som är på åtta fulla sidor. Det vill jag få ner till max sex. Så här gäller att rensa. Och jag kom inte mer än drygt två sidor med detta arbete under lördag och söndag. För det kräver sin lilla eftertanke. Att en del ska bort är glasklart, men annat? Är det darlings jag inte kan se klart på?

Mitt upplägg är att jag i första hand gör klart kursuppgifterna varje vecka innan jag börjar med mitt eget skrivprojekt. Dels för deadlines som måste passas, men också av respekt för gruppen – vill inte vara en slarver. (Vilket typ aldrig händer när det kommer till sånt här.) Dels för att uppgifterna är ett led i att bli bättre på att skriva och om jag gör dem först kanske jag får med mig en massa nyttigheter till mitt eget projekt. Så här jobbas på om kvällar och helger. Och hittills känns upplägg och mängd arbete rätt lagom. Håller tummarna för att det fortsätter så.

 

En ny följare har jag också att hälsa välkommen. Tack för att du läser och vill följa min blogg! Det uppskattas 🙂

 

Om att läsa

Dystopier för vuxna efterlyses

För några dagar sedan kom vi in på ämnet dystopier i kommentarerna här. Och då dök en fråga upp kring dystopier för vuxna. Jag, som ju mest läser ungdomsböcker, hade inte reflekterat så mycket över det faktum att dystopier oftast verkar rikta sig till unga vuxna och tonåringar. Helt ovetenskapligt sluter jag mig till denna teori utan att forska vidare i saken.

Dock tycks ju många dystopiska ungdomsböcker tendera att locka även vuxna läsare. De är så kallade crossover. Såsom Hunger Games, The Maze Runner och Divergent. Särskilt Hungerspels-serien då.

ull hugh howeyEn bok jag kom att tänka på idag, som riktar sig till en mer vuxen målgrupp är Ull (Wool) av Hugh Howey . Jag läste den för två år sedan – du kan läsa om den här. Jag tror också att George Orwells 1984 räknas till genren – fast den har jag inte läst själv, än. Men jag vill ha tips på fler vuxendystopier.

Vad har ni andra läst och hört talas om? Är det så, som jag inbillar mig, att dystopin oftast har målgruppen tonår/YA? Någon som har koll?

(Egentligen ogillar jag målgruppsindelningar – även om jag kan se ett syfte med dem – men frågan om vuxna vs unga som målgrupp för genren väckte en nyfikenhet som jag inte riktigt kunnat släppa och jag har därför lite överseende med åldersindelningen nu.)

 

Om att läsa, Om att leva

Bokmässan – Himmel eller helvete?

Bokmässedags. Om två veckor smäller det. Då fylls Göteborg till brädden, och lite till av förlagsfolk, författare, författaraspiranter, litteraturkritiker och vanliga dödliga läsare – och bokbloggare. Men är bokmässan så fantastiskt egentligen?

Själv är jag en ryggsvag stackare som inte alls klarar av att strosa runt på det enorma golv som mässans miljader montrar står på. Och strosa är liksom det som krävs för att en ska kunna ta del av allt. Nu jag har jag löst detta rätt bra genom att se till att komma när det öppnar. Dessutom har jag lärt mig att det är Happy Hour på söndagarna och man får lite rabatt om man kommer direkt på morgonen. Så första två, kanske rent av tre timmarna på söndagarna går det att ta sig runt utan att fastna i folkhav som står helt still. Ibland uppstår stillestånd för att någon, typ Jonas Gardell, står i ett av jätteförlagens supermonter och fångar upp folket med tal eller signeringar. Ibland råkar det bara vara stillestånd för att det är en korsning mitt bland jätteförlagens jättemontrar. Och ibland är det stillestånd för att en kassakö råkar vara oändlig och sträcka sig ut över montergränsen.

Bättre att ta sin tillflykt till något seminarium. Dock, samma sak där om det rör sig om någon jätteförfattare från något jätteförlag. Köa i en halvtimma, minst, för att ens komma in. Mindre kända författare och jättespännande seminarier får inte alls den uppmärksamhet som de förtjänar och då känns det liksom pinsamt att stora salar står halvtomma. Skevt det där, men vad göra?

Och en sak till. Varför händer allt alltid på fredag och lördag? Då är minsann författare en vill se där båda dagarna. Sedan lyser de med sin frånvaro. Tror de att det inte är mässa på söndagen? Är de för bakfulla? Åker de hem för att vila upp sig inför ordinarie vardagsjobb? Vill de inte träffa oss snåljåpar som tar oss in på söndagsrabatten?

I år har dessutom Bokmässetidningen låtit bli att skriva ut VAR seminarierna ska vara. Det får en kolla på hemsidan eller i appen. Allvarligt! Hela grejen är ju att sätta sig med tidningen och ringa in de seminarier en vill gå på, kolla om en hinner mellan dem och om en ska ta sig från en sida till den andra och då fundera ut vilka vägar som är snabbast över golvet. Men nej, nu krävs att man är uppkopplad. Och inte för att vara väldans fördomsfull, men bokmässan brukar bestå av ett stort gäng gråhåriga damer. Idag är de säkerligen uppkopplade, men samtidigt är säkert många av dem inte superhaja på tekniken. Och har alla smartphones?

Bu för detta.

Ändå kommer jag sitta där med den där telefonen och jämföra. Svär säkert lite över att det ska vara så krångligt. Och sedan masar jag mig runt. Och tycker det är rätt underbart, trots allt.

Om att leva

Jag vann!

Detta måste påpekas. Jag vinner aldrig något. Men idag vann jag. En Star Trekbox med första säsongen av Voyager.

Star Trek fyller nämligen 50 år idag. Och det firades på bio Roy här i Göteborg med visning av allra första Star Trekavsnittet och ett från The Next Generation. Alla som köpt biljett fick dessutom boxen med originalseriens första säsong. Jättekul!

image

Firandet tar dock inte slut här. Helgen 24-25 sept kör West Coast Trekkers-föreningen två dagar med visningar av avsnitt från de olika serierna och två filmer på Aftonstjärnan. Vadå typiskt att det är samtidigt som bokmässan! En dag på det ena, och en på det andra. Men hey, jag vann. Jag som aldrig vinner något. 😉

Och inte nog med vinst. Jag har en ny följare att hälsa välkommen (glömde det igår). Tack för att du läser och vill följa min blogg!

Om att leva

Apropå ingenting

Jag har ingen trädgård. Och vill egentligen inte ha det heller. Men om jag haft en skulle jag ha vilja haft sådana häringa blommor där:

image

Och sådana här:

image

Fast det är klart, nog hade varit mysigt att kunna sitta i något grönskande trädgårdshörn och läsa… Om en slapp själva trädgårdsjobbet liksom. 😉

Om att skriva

Manusvalet avklarat

Efter ett evigt velande fram och tillbaka av för och nackdelar med att välja det ena eller det andra manuset (ungdomsboken vs dystopin) lyckades jag förra veckan göra ett val.

Det blev dystopin.

Phew!

Varför? För att den är en större utmaning att arbeta med. Mindre klar. Mer att fundera över ihop med andra. Och faktiskt mer lockande att arbeta med. Höst och vinter känns dessutom som dystopins tid. (Att kursen fortsätter med manusarbetet i vår också tänker jag inte på nu.)

Vi arbetar dock inte med hela manuset i inlämningar utan vid ett antal tillfällen lämnar vi in partier vi önskar få respons på. Till första tillfället valde jag första kapitlet. Det innebar att jag lyckades arbeta ner sju sidor till drygt fem. Kill your darlings – japp. Och, jo, bort med överbearbetningar (de där övertydliga ”upprepningarna”) och lite ordrensning och någon nedkortad dialog också.

Nu när jag är superpepp på att fortsätta, då kommer en vecka med annat arbete. Som att ge respons på det vi lämnat in. Hm… Om jag inte jobbat samtidigt kunde jag förstås lätt ha hunnit jobba vidare med manuset. Nackdelen med att en inte är ekonomiskt oberoende. Ja, ja. Bara att gilla läget 😉

Och hjälp. Insåg just att jag ska få respons. FÅ! Inte bara ge. Håll tummarna för mig för positiv och konstruktiv (snäll) sådan.