NaNoWriMo-tajm

Japp, ännu ett år har gått och det är dags för novembers National Novel Writing Month. Skriv en bok på en månad. Målet är att få ihop ett manus på minst 50 000 ord. Då har du gått i mål. Det innebär nästan 2000 ord per dag.

Jag kommer inte vara med. Redigerar för fullt. Men jag hade kunnat vara med för jag har en idé om vad jag skulle vilja skriva. En ungdomsbok för yngre tonår. Och jag har synopsis klart för den. Det skrev jag i somras.

Men ska du vara med, kan du registrera dig för att komma med i statistiken för alla som deltar. Så här ser det ut på hemsidan och Nanowrimo-kartan just nu. Om man klickar på plupparna kan man se hur många som registrerat sig och det verkar också som om något sorts räkneverk ska finnas där…? (Alltså inte på bilden jag lagt in utan på deras hemsida.)
nanowrimomap

Om du är med lycka till! Om du inte är med, kanske nästa år?  För det är något speciellt med att veta att en väldans massa folk över hela världen deltar och precis som du skriver för att nå det magiska målet: 50 000 ord. Jag tyckte i alla fall det var riktigt roligt när jag var med för tre år sedan (ja, jag nådde målet) och i Göteborg anordnade folk som skrev träffar – om man nu vill träffa likasinnade på något fik eller så. 🙂

Annonser

Enda vägen – Anna Jakobsson Lund

enda-vagen-anna-jakobsson-lundDå var den läst, tredje delen av den dystopiska svenska egenutgivna trilogin av Anna Jakobsson Lund. Enda vägen avslutar serien snyggt.

Handling
Alltid lite svårt att skriva om seriers sista böcker utan avslöja de andra. Men Systemet håller inte och den lilla rebelliska gruppen med Ava, Levi och Leymah försöker ändra på Systemet utan att ta till våld. Till skillnad från vissa andra rebelliska grupper. Levi har fullt upp med att stå ut med alla intryck han tar in från omgivningen och försöker fortfarande lära sig att sätta gränser för sig själv, men likt många andra sinnespersoner (personer med förmågor att ta in andras tankar och känslor) har han svårt att hantera detta. Leymah som ska lära honom flyr själv från sina upplevelser med hjälp av droger. Ava, som kan påverka andras tankar, har också fullt upp med att finna sig själv och sin plats i livet. Det är inte lätt för den lilla gruppen.

Reflektion
Anna Jakobsson Lund har skrivit tre spännande böcker om att störta ett samhällssystem som inte fungerar som det ska. Enda vägen tycker jag håller bättre än tvåan, Aldrig ensamma som jag upplevde aningens rörig, dock spännande. Ettan, Tredje Principen, presenterade en ny framtida dystopisk värld där vi fick resa och uppleva olika miljöer, vilket gjorde att jag kom att gilla den skarpt. Att vi befinner oss så mycket i staden tror jag påverkar min uppfattning av trean. Jag tyckte så mycket om att resa med karaktärerna och hade gärna sett mer av samhället Anna Jakobsson Lund byggt upp.

tredje principen jakobsson lundSpråket som jag tidigare stört mig lite på har jag vant mig vid och jag gillar att det är rätt kargt. Det speglar miljöer och handling fint. Däremot hade jag gärna sett att karaktärerna inte har så många ”ticks” för sig. Det snubblas en hel del och gester och miner görs oftare än nödvändigt.  Författaren har själv kommenterat i ett blogginlägg att hon behöver bli bättre på att skala bort vissa meningar eftersom de inte tillför så stor betydelse. (Att jag läst detta, beror bla på att hon skrivit om översättningsarbetet för första boken, Tredje principen/Article Three.)

Men, som sagt, detta är bara petitesser. Jag gillar serien. Dessutom är böckerna supersnygga. Eller vad säger ni?

 

Köpsugen? Du hittar boken t.ex. här och här. Själv är jag oändligt tacksam för att jag fick Enda vägen som recensionsexemplar.

Förresten, på tal om att köpa, Anna Jakobsson Lund arbetar med crowdfounding för den översatta boken. Article Three finns alltså som kampanj på Kickstarter för att hon ska kunna sälja och marknadsföra den. Jag hade aldrig hört talas om detta förut och kan verkligen rekommendera dig att gå in och läsa mer om hennes kampanj. Verkar vara ett fiffigt sätt att marknadsföra/sälja allt möjligt.

Redigerartagen

Intensiva arbetsdagar den här veckan. Jag hoppas på lite lugnare dag imorgon. Och då börjar jag sent. Kan låta bli att ställa klockan. Jag går säkert upp vid halv åtta om jag som jag brukar, vaknar av mig själv.

Ändå, trots rätt ansträngande arbetsdagar har jag suttit här med manusredigerandet. Hyfsat segt huvud emellanåt men ändrat och fixat trots detta.

Och nu är jag igenom kapitel 11 och 12. Jag kommer ta en titt på dem igen, och redigera lite till, för eftersom jag skrivit en del nytt måste det säkert putsas en gång till. Eller två gånger till.

Men nice att få en framåtrörelse. Och kapitel 13 gillar jag så det vill jag gärna arbeta med snart. Bra det när den känslan infinner sig. Kanske att jag kan ta lite tid innan jobbet imorgon… Även om kursuppgifter också pockar på uppmärksamheten.

Men ibland kommer en lite framåt

Tack vare gårdagens redigerarpass på flera timmar (vet inte hur länge det faktiskt blev, men minst fyra timmar!) så kom jag igenom mina blaha blaha-kapitel och vidare ett helt kapitel till. Eller ja, nästan. Jag delade upp det kapitlet i två.

Så kapitel 11 blev helt plötsligt nummer 11 och 12. Så när jag kommer till kapitel 12, måste jag komma ihåg att ändra till 13. Och att ändra kapitel 13 till 14. Osv… Gissa om jag kommer få svårt att minnas detta 😉

Skönt att komma vidare. Och det ska bli rätt kul att arbeta med nya kapitel 12. För jag vill fördjupa två karaktärers relation och lägga till lite bakgrundshistoria så att scenen får mer skärpa. Det är visserligen rätt mycket skärpa redan, för här kommer sådant som varit dolt upp till ytan. Så inte nog med att kapitlet ska redigeras. Jag ska också få skriva lite nytt. Och att skriva är ju ändå det som är roligast. Även om redigerandet kan ha sin tjusning när en ser vad som mejslas fram. Eller vad säger ni? Skriva eller redigera? Går det att ställa dem mot varandra ens?

 

OMG vilken tid det tar

Jag skrev ju att jag hade tre blaha blaha-kapitel på rad. Det skrev jag för tre veckor sedan. Och jag håller fortfarande på med dem!

Hjälp vad det tar tid ibland.

Men vad har jag gjort emellan då? Jo, jag sitter med utskrivna papper och stryker. Gör några sidor och sedan redigerar jag detta. Annat som tagit tid från att göra detta är att vi skulle skicka in en text från vårt projekt till kursen för att när vi träffades skulle vi prata om vad vi upplever för svårigheter osv med vårt skrivprojekt. Det slutade med att jag satt med kapitel fem och kortade ner det. Supergranskade det för att se vad som kunde göras bättre. Bara det tog en hel kväll. Inte för att det var tvunget att vara superredigerat, utan för att jag ville lämna in det mer färdigt än det var.

Igår ägnade jag tid åt att skriva synopsis till min grupp. Vi kom fram till att det nog var en bra idé för att de skulle få en förståelse för vad för sorts berättelse jag skriver och för att de skulle få en överblick. Vi behöver ju inte skicka in kapitel för kapitel utan kan vid några (få) tillfällen skicka in för feedback på sådant vi har frågor kring och be dem läsa med frågan i bakhuvudet. Då tycker jag det är svårt att skicka in ett kapitel/ett stycke som ligger längre fram för då vet de ju inte var i tidslinjen vi befinner oss och vad som hänt innan.

Så igår tog jag tid till detta och fick ihop tre och en halv sida synopsis.

Och under kursträffen på två dagar arbetade jag förstås inget med det egna projektet. Nä, nu går det för segt.

Idag blir en dag framför datorn. Även om jag också ska ut och leta faketatueringar att ha på en maskeradfest till nästa vecka (inga sår, nope, bara vanliga). Och så behövs det handlas lite grann. Jag vill gärna röra lite på mig också. För att inte tala om den där städningen som en bör göra någon gång då och då. Men nu, redigera!

 

Irakisk Kristus – Hassan Blasim

_irakisk-kristus_hassan-blasimIrakisk Kristusberättelser, av Hassan Blasim är en novellsamling. Boken ingick i kurslitteraturen så det var bara att bita ihop, fastän jag efter första sidorna insåg att det här inte riktigt var en bok i min smak. Men många andra på kursen var lyriska över novellformen, det avskalade språket och de annorlunda berättelserna.

Handling
I en samling berättelser som har sin grund i krigets Irak beskriver Hassan Blasim män som påverkats starkt av situationen. För ja, det är män som är huvudpersonerna i dessa noveller. På baksidan av boken står det: Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

Reflektion
Att jag ogillar dessa berättelser beror till stor del på deras råa innehåll. I en av de inledande berättelserna (Gropen) hittar vi t.ex. det här stycket:
Gubben drog plötsligt fram en kniv. Jag höll ögonen på honom hela tiden. Kanske hade han tänkt ge sig på mig. Han släpade sig på knä bort mot soldatens döda kropp, började karva i köttet och åt av det. Mig brydde han sig överhuvudtaget inte om, det var som om jag inte var där.

Inte hjälper det att berättaren i stycket ovanför befinner sig i en grop och inte kan ta sig därifrån. Så med en hel del av sådant här och annat som värre, var det bara att ta sig igenom novellerna. Några var dock lite mjukare. Men bara i förhållande till de andra. 

Jag är alltså inte något fan av Irakisk Kristus. Men det är en annorlunda läsupplevelse och man kommer nära en verklighet som vi Nordbor är lyckligt förskonade från. Och det tycker jag var intressant att ta del av.

 

En bok du funderar på att köpa? Du kan hitta den t.ex. här eller här.