Om att skriva

NaNoWriMo-tajm

Japp, ännu ett år har gått och det är dags för novembers National Novel Writing Month. Skriv en bok på en månad. Målet är att få ihop ett manus på minst 50 000 ord. Då har du gått i mål. Det innebär nästan 2000 ord per dag.

Jag kommer inte vara med. Redigerar för fullt. Men jag hade kunnat vara med för jag har en idé om vad jag skulle vilja skriva. En ungdomsbok för yngre tonår. Och jag har synopsis klart för den. Det skrev jag i somras.

Men ska du vara med, kan du registrera dig för att komma med i statistiken för alla som deltar. Så här ser det ut på hemsidan och Nanowrimo-kartan just nu. Om man klickar på plupparna kan man se hur många som registrerat sig och det verkar också som om något sorts räkneverk ska finnas där…? (Alltså inte på bilden jag lagt in utan på deras hemsida.)
nanowrimomap

Om du är med lycka till! Om du inte är med, kanske nästa år?  För det är något speciellt med att veta att en väldans massa folk över hela världen deltar och precis som du skriver för att nå det magiska målet: 50 000 ord. Jag tyckte i alla fall det var riktigt roligt när jag var med för tre år sedan (ja, jag nådde målet) och i Göteborg anordnade folk som skrev träffar – om man nu vill träffa likasinnade på något fik eller så. 🙂

Böcker

Enda vägen – Anna Jakobsson Lund

enda-vagen-anna-jakobsson-lundDå var den läst, tredje delen av den dystopiska svenska egenutgivna trilogin av Anna Jakobsson Lund. Enda vägen avslutar serien snyggt.

Handling
Alltid lite svårt att skriva om seriers sista böcker utan avslöja de andra. Men Systemet håller inte och den lilla rebelliska gruppen med Ava, Levi och Leymah försöker ändra på Systemet utan att ta till våld. Till skillnad från vissa andra rebelliska grupper. Levi har fullt upp med att stå ut med alla intryck han tar in från omgivningen och försöker fortfarande lära sig att sätta gränser för sig själv, men likt många andra sinnespersoner (personer med förmågor att ta in andras tankar och känslor) har han svårt att hantera detta. Leymah som ska lära honom flyr själv från sina upplevelser med hjälp av droger. Ava, som kan påverka andras tankar, har också fullt upp med att finna sig själv och sin plats i livet. Det är inte lätt för den lilla gruppen.

Reflektion
Anna Jakobsson Lund har skrivit tre spännande böcker om att störta ett samhällssystem som inte fungerar som det ska. Enda vägen tycker jag håller bättre än tvåan, Aldrig ensamma som jag upplevde aningens rörig, dock spännande. Ettan, Tredje Principen, presenterade en ny framtida dystopisk värld där vi fick resa och uppleva olika miljöer, vilket gjorde att jag kom att gilla den skarpt. Att vi befinner oss så mycket i staden tror jag påverkar min uppfattning av trean. Jag tyckte så mycket om att resa med karaktärerna och hade gärna sett mer av samhället Anna Jakobsson Lund byggt upp.

tredje principen jakobsson lundSpråket som jag tidigare stört mig lite på har jag vant mig vid och jag gillar att det är rätt kargt. Det speglar miljöer och handling fint. Däremot hade jag gärna sett att karaktärerna inte har så många ”ticks” för sig. Det snubblas en hel del och gester och miner görs oftare än nödvändigt.  Författaren har själv kommenterat i ett blogginlägg att hon behöver bli bättre på att skala bort vissa meningar eftersom de inte tillför så stor betydelse. (Att jag läst detta, beror bla på att hon skrivit om översättningsarbetet för första boken, Tredje principen/Article Three.)

Men, som sagt, detta är bara petitesser. Jag gillar serien. Dessutom är böckerna supersnygga. Eller vad säger ni?

 

Köpsugen? Du hittar boken t.ex. här och här. Själv är jag oändligt tacksam för att jag fick Enda vägen som recensionsexemplar.

Förresten, på tal om att köpa, Anna Jakobsson Lund arbetar med crowdfounding för den översatta boken. Article Three finns alltså som kampanj på Kickstarter för att hon ska kunna sälja och marknadsföra den. Jag hade aldrig hört talas om detta förut och kan verkligen rekommendera dig att gå in och läsa mer om hennes kampanj. Verkar vara ett fiffigt sätt att marknadsföra/sälja allt möjligt.

Om att skriva

Redigerartagen

Intensiva arbetsdagar den här veckan. Jag hoppas på lite lugnare dag imorgon. Och då börjar jag sent. Kan låta bli att ställa klockan. Jag går säkert upp vid halv åtta om jag som jag brukar, vaknar av mig själv.

Ändå, trots rätt ansträngande arbetsdagar har jag suttit här med manusredigerandet. Hyfsat segt huvud emellanåt men ändrat och fixat trots detta.

Och nu är jag igenom kapitel 11 och 12. Jag kommer ta en titt på dem igen, och redigera lite till, för eftersom jag skrivit en del nytt måste det säkert putsas en gång till. Eller två gånger till.

Men nice att få en framåtrörelse. Och kapitel 13 gillar jag så det vill jag gärna arbeta med snart. Bra det när den känslan infinner sig. Kanske att jag kan ta lite tid innan jobbet imorgon… Även om kursuppgifter också pockar på uppmärksamheten.

Om att skriva

Men ibland kommer en lite framåt

Tack vare gårdagens redigerarpass på flera timmar (vet inte hur länge det faktiskt blev, men minst fyra timmar!) så kom jag igenom mina blaha blaha-kapitel och vidare ett helt kapitel till. Eller ja, nästan. Jag delade upp det kapitlet i två.

Så kapitel 11 blev helt plötsligt nummer 11 och 12. Så när jag kommer till kapitel 12, måste jag komma ihåg att ändra till 13. Och att ändra kapitel 13 till 14. Osv… Gissa om jag kommer få svårt att minnas detta 😉

Skönt att komma vidare. Och det ska bli rätt kul att arbeta med nya kapitel 12. För jag vill fördjupa två karaktärers relation och lägga till lite bakgrundshistoria så att scenen får mer skärpa. Det är visserligen rätt mycket skärpa redan, för här kommer sådant som varit dolt upp till ytan. Så inte nog med att kapitlet ska redigeras. Jag ska också få skriva lite nytt. Och att skriva är ju ändå det som är roligast. Även om redigerandet kan ha sin tjusning när en ser vad som mejslas fram. Eller vad säger ni? Skriva eller redigera? Går det att ställa dem mot varandra ens?

 

Om att skriva

OMG vilken tid det tar

Jag skrev ju att jag hade tre blaha blaha-kapitel på rad. Det skrev jag för tre veckor sedan. Och jag håller fortfarande på med dem!

Hjälp vad det tar tid ibland.

Men vad har jag gjort emellan då? Jo, jag sitter med utskrivna papper och stryker. Gör några sidor och sedan redigerar jag detta. Annat som tagit tid från att göra detta är att vi skulle skicka in en text från vårt projekt till kursen för att när vi träffades skulle vi prata om vad vi upplever för svårigheter osv med vårt skrivprojekt. Det slutade med att jag satt med kapitel fem och kortade ner det. Supergranskade det för att se vad som kunde göras bättre. Bara det tog en hel kväll. Inte för att det var tvunget att vara superredigerat, utan för att jag ville lämna in det mer färdigt än det var.

Igår ägnade jag tid åt att skriva synopsis till min grupp. Vi kom fram till att det nog var en bra idé för att de skulle få en förståelse för vad för sorts berättelse jag skriver och för att de skulle få en överblick. Vi behöver ju inte skicka in kapitel för kapitel utan kan vid några (få) tillfällen skicka in för feedback på sådant vi har frågor kring och be dem läsa med frågan i bakhuvudet. Då tycker jag det är svårt att skicka in ett kapitel/ett stycke som ligger längre fram för då vet de ju inte var i tidslinjen vi befinner oss och vad som hänt innan.

Så igår tog jag tid till detta och fick ihop tre och en halv sida synopsis.

Och under kursträffen på två dagar arbetade jag förstås inget med det egna projektet. Nä, nu går det för segt.

Idag blir en dag framför datorn. Även om jag också ska ut och leta faketatueringar att ha på en maskeradfest till nästa vecka (inga sår, nope, bara vanliga). Och så behövs det handlas lite grann. Jag vill gärna röra lite på mig också. För att inte tala om den där städningen som en bör göra någon gång då och då. Men nu, redigera!

 

Böcker

Irakisk Kristus – Hassan Blasim

_irakisk-kristus_hassan-blasimIrakisk Kristusberättelser, av Hassan Blasim är en novellsamling. Boken ingick i kurslitteraturen så det var bara att bita ihop, fastän jag efter första sidorna insåg att det här inte riktigt var en bok i min smak. Men många andra på kursen var lyriska över novellformen, det avskalade språket och de annorlunda berättelserna.

Handling
I en samling berättelser som har sin grund i krigets Irak beskriver Hassan Blasim män som påverkats starkt av situationen. För ja, det är män som är huvudpersonerna i dessa noveller. På baksidan av boken står det: Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

Reflektion
Att jag ogillar dessa berättelser beror till stor del på deras råa innehåll. I en av de inledande berättelserna (Gropen) hittar vi t.ex. det här stycket:
Gubben drog plötsligt fram en kniv. Jag höll ögonen på honom hela tiden. Kanske hade han tänkt ge sig på mig. Han släpade sig på knä bort mot soldatens döda kropp, började karva i köttet och åt av det. Mig brydde han sig överhuvudtaget inte om, det var som om jag inte var där.

Inte hjälper det att berättaren i stycket ovanför befinner sig i en grop och inte kan ta sig därifrån. Så med en hel del av sådant här och annat som värre, var det bara att ta sig igenom novellerna. Några var dock lite mjukare. Men bara i förhållande till de andra. 

Jag är alltså inte något fan av Irakisk Kristus. Men det är en annorlunda läsupplevelse och man kommer nära en verklighet som vi Nordbor är lyckligt förskonade från. Och det tycker jag var intressant att ta del av.

 

En bok du funderar på att köpa? Du kan hitta den t.ex. här eller här.

Böcker

Tsunamin – Jenny Forsberg

Jenny Forsberg TsunaminRedan i somras fick jag recensionsexemplaret Tsunamin av Jenny Forsberg. Men sa att jag skulle vänta till efter sommaren med recension och så dröjde det ända till nu. Och ja, nog var det här en bok väl värd sin väntan. Jättefin, och trots det svåra ämnet inte alls så tung som jag trott.

Handling
Fem berättelser som innehåller olika personer i olika familjer som berörs på olika sätt av tsunamin. De befinner sig bland annat på Sri Lanka, Sumatra och i Thailand. Länder som drabbades på olika sätt av tsunamin i mellandagarna 2004. Även en elefantfamilj finns med och vi följer dessa elefanters liv och upplevelse av den stora vågen. Annars har vi pappan med de två barnen på semester, reseguiden, tjejen som rest med sin adoptivmamma för att träffa den biologiska mamman och en familj som livnär sig på det havet och jorden ger.

Reflektion
Jenny Forsberg upplevde själv tsunamin, men hade turen att befinna sig på en plats som inte blev så hårt drabbad. Med sina berättelser bidrar hon till att vi minns det som hände, och att vi inte glömmer naturens krafter. Hon har ett lätt och flytande språk och en behaglig ton som gör läsningen njutbar. Jag vet ju att katastrofen väntar men kan ändå uppskatta det mjuka och fina sätt som hon beskriver karaktärerna på. Inte så att de är ofelbara människor, utan de är mest som oss alla med sina fel, brister och styrkor.

Jag trodde nog att jag skulle hamna i något sorts snyftläsläge, men så illa blev det inte. Tsunamin berör förstås men Jenny Forsberg har inte skrivit den för att vi ska frossa i sorgliga människoöden. Skönt det. Om någon oroar sig för dess innehåll (för det gjorde jag) kan jag lugna. Ja det är sorgligt, men jag har läst sorgligare och otäckare historier än denna. Här upplever jag att respekten för livet och förlusten av liv är oändligt stor.

Tsunamin är en bok jag kan rekommendera. En eloge också till Jenny Forsberg som skrivit och gett ut denna fina läsupplevelse på egen hand. Roligt med så välskrivna egenutgivna böcker.

Köpsugen? Du hittar Tsunamin t.ex. här och här. Och så kan du läsa ett utdrag från boken också som jag bidrog med i En smakebit på söndag häromveckan.

 

Om att skriva

Jag har en plan och en deadline

Jag skrev för någon vecka sedan om mitt studieupplägg. Att jag gör uppgifterna först och när de är klara tar jag mig an den stora uppgiften att skriva på mitt eget projekt, dvs mitt dystopiska manus.

På ett ungefär har jag lyckats hålla på detta, men ibland har egna projektet fått komma före då jag bedömt att jag haft tid att ändå göra de andra uppgifterna innan deadline. En tanke jag har är att skriva, eller snarare redigera, en halvtimma varje vardagskväll (fre flytande) och detta har funkat hyfsat ok. Om det så bara innebär att jag sitter med utskrivna papper och stryker ord, meningar och sätter frågetecken i en knapp halvtimma tycker jag att det duger. Bra om huvudet är med också, annars är arbetet ogjort så någon kväll har det blivit tv-soffan men ändå, jag är rätt nöjd med upplägget.

Nu kommer i alla fall superdeadlinen snart. Eller snart och snart. Vecka 47. Den helgen ska jag lämna in del av manuset för handledning. Det är bestämt med en av kursledarna på utbildningen. För där ingår frivillig handledning på cirka tvåhundra sidor. Självklart vill jag ta chansen att få denna hjälp. Även om det är pirrigt till tusen.

Jag vet inte exakt hur många sidor som kommer lämnas in. Jag vet inte ens hur långt manuset kommer bli, men i redigeringen nu försvinner rätt mycket text så det kommer krympa rejält. Men uppemot hundra sidor har vi pratat om för inlämning.

Och på tal om pirrigt. Jag lämnade in kapitel 4 för respons från gruppen. Fem omdömen som skulle fokusera på hur jag tyckte att de uppfattade karaktärerna och relationerna dem emellan. När jag såg att tre svar kommit in här på morgonen tog jag mig en titt. Kände mig supercool tills jag faktiskt öppnade. För då pirrade det till rejält.

Kapitel 4 har jag jobbat med rätt mycket, både tidigare och nu, så det jag lämnade in är text jag tänker mig ska finnas i ett färdigt manus. (Självklart med ev. ändringar som kan krävas för en ev. utgivning.) Ingen råtext till granskning alltså. Och gissa om jag kunde andas ut. Tre av möjliga fem som lämnat in hade bara gott att säga.

Vad skönt!

Men ändå, här sitter jag med pirret kvar i kroppen. Lätt vettskrämd inför att jag har en deadline för handledning. Min första som känns på riktigt. För även om jag fått respons från kursledare förr, känns detta mer på allvar. Jag vill ju gärna att det här manuset ska funka för en utgivning – i en hyfsad snar framtid.

 

Om att läsa

Ett jaha? och ett åh!

Bob Dylan. Som Nobelpristagare. Jaha. Vad säga om det? Jag brukar inte veta vilka de är. Och brukar tycka pristagarna skriver/skrivit obegriplig (för mig iaf) litteratur.

Och så har jag väntat på den här boken som jag reserverade på biblioteket för ett tag sedan. Åh, vad kul med läsning att se fram emot!