Om att skriva

Inlämning handledning, check

Lördag och söndag var upploppet till inlämningen för handledning. Åtta timmar på lördagen och sex och en halv timma på söndagen. Ändå hann jag inte ändra allt jag ville i kap 12 och 13 eftersom jag på söndagmorgon fick ett uppslag till hur jag ska lösa ett problem. Jag har tyckt att en lösning inte varit bra och funderat på denna i flera veckor, ja månader faktiskt. Nu vet jag hur jag vill göra istället. Även om jag inte granskat min nya lösning i sömmarna är den åtminstone bättre en den gamla. Så det blir att skriva om och skriva lite nytt.

Resultatet av förra veckans redigeringsarbete blev i alla fall att jag bantade ner 83 sidor för inlämning till 78. Och jag ändrade om rätt mycket i kapitel 6 som bråkat en hel del. Lösningen var att skriva ut och lägga kapitel 6 till 10 på rad (eller ja, det blev tre rader) och se vad de faktiskt innehöll. Ögonöppnare.

Så nu är det bara att vänta. Ja, att nagelbitarvänta då.

 

Om att läsa

Den vann!

Jag trodde ju att Tio över ett skulle ta hem Augustpriset och det gjorde den.

tio-over-ett-laestadiusÅrets svenska barn- och ungdomsbok
Tio över ett, Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren
I Kiruna ställer Maja klockan på tio över ett varje natt, lagom till de nattliga gruvsprängningarna. Hon måste kunna rädda familjen om det värsta skulle hända och allting rasar. Ann-Helén Laestadius ungdomsroman är en berättelse om att gå runt med en konstant rädsla för att tillvaron ska rämna. Det handlar om sorgen inför en bygd i förändring, om samhällsengagemang och kommunalpolitik, men också om nära vänskap och kärlek. Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi.

Årets skönlitterarära: De polyglotta älskarna, Lina Wolff
Årets fackbok: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, Nina Burton

Här kan du läsa mer om Augustpriset 2016

 

 

Böcker

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

tio-over-ett-laestadiusDen Augustprisnominerade ungdomsboken Tio över ett av Ann-Helén Laestadius skulle nog kunna ta hem priset, säger jag som bara läst tre av de nominerade böckerna i barn-/ungdomskategorin. Den tar upp ett svenskt stycke historia som är anmärkningsvärt, dvs flytten av Kiruna pga gruvan, men även för att den berör oro och ångest på ett trovärdigt sätt.

Handling
Maja är jätterädd för att det ska gå fel när man bryter och spränger i gruvan. Tio över ett sätter hon klockan på natten för då spränger man. Det mullrar i hela staden och hon har väskan med kläder för hela familjen redo under sängen ifall något händer. Hon dokumenterar flytten av Kiruna genom att filma med sin telefon och även om hennes föräldrar tycker hon är fånig, fortsätter hon med det. Och hennes rädsla tar de inte på allvar. Inte ens bästisen förstår. Fast lite mer begriper de när panikångesten kommer. Vilket Maja verkligen hoppas att spanet Albin inte förstår att hon får ibland.

Reflektion
I Tio över ett beskriver Laestadius en flytt som berör mer än ett samhälle, men ändå tänker nog inte vi som inte bor i norra Norrland alls på den. Jag gör det i alla fall inte. Hon fångar Majas känslor av oro fint, liksom vänskapen med bästisen – som dessutom ska flytta från Kiruna – och hur pirrigt det är att spana på killar man gillar.

Genom Majas jag-perspektiv får jag uppleva Kiruna, en stad som beskrivs ha mycket värt att bevara men där ekonomiska intressen ofta väger tyngre än vad kulturarv gör. Jag uppskattar Tio över ett mycket och som sagt, skulle inte bli förvånad om den tar hem priset ikväll.

Rekommenderas.

En bok att köpa kanske? Du hittar Tio över ett bla här och här. Stort tack till Augustpriset/Svensk förläggareförening för recensionsexemplaret!

Om att skriva

Det krymper

På en vecka har manuset krympt från nästan etthundratusen ord till nittiotretusen. Det är mycket som kan skalas bort. Sådant jag upprepar (som om läsaren skulle vara supertrög), onödiga utfyllnader i dialogerna (de måste inte säga vad föregående talare sa, typ), helt överflödiga beskrivningar som varken gör till eller från (färger, former, nytt/gammalt…) osv. Känns kul att redigera just nu även om texten ikväll liksom smälte ihop och blev ord utan mening. 

Två dagar till. Sedan får ögon och hjärna vila. Och rygg. Tack och lov för dead lines som innebär att något skickas iväg så att en får en liten paus och lite distans. Har dessutom jobbat på så att jag glömt bort att vara nervös inför responsen. 😉

Om att skriva

Hejsan hoppsan de och dom

Vad mycket roligt en har för sig när en skriver. Eftersom det här manuset varit ett projekt som pågått rätt länge med olika perioder av mycket eller lite skrivande av olika anledningar upptäcker jag nu att jag velat väldans mycket mellan de/dem och dom i talspråket.

Det kommer få bli en sådan där sök-ersätt-funktion på detta. Och jag har bestämt mig för att genomgående använda de/dem. Inget himla talspråkligt dom här inte. Jag klarar inte av den övergången. För jag är en de/dem-människa egentligen.

Men någon gång, någonstans under det gångna gamla skrivandet, måste jag fått för mig att det skulle vara lite mer vardagligt språk i just dialogerna. Som om jag lyckats upprätthålla ett genomgående dom. Nej. Jag har i samma mening blandat både och. Helt utan att märka det förrän nu, vid genomläsning typ hundra.

Som sagt, vad mycket märkligheter en kan syssla med när en skriver. Jag bävar för att jag ska upptäcka ännu fler sådana här knasigheter. Som om de inte räckt med alla jag upptäckt hittills liksom. Som tur är, är jag ju inte ensam om detta. Eller vad säger ni? 😉

 

Böcker

Åka buss – Henrik Wallnäs, Matilda Ruta

aka-buss-wallnas-rutaÅka buss är en bilderbok för barn. Den är nominerad till Augustpriset och skildrar på ett poetiskt sätt flykt från krig för barn. Även Shaun Tans grafiska roman Ankomsten skildrar flykt och jag kom att tänka på den, när jag läste den här. De är både lika och olika, och väl värda att läsas.

Handling
”Jag” i boken lämnar en plats med mamma medan pappa och farmor blir kvar. Hårt i famnen håller ”jag” Kanin vars öron blir blöta i de långa kramarna. Bussen tar ”jag” och mamma genom gränser av taggtråd, över ett hav där det går att dansa på båtdäck till en plats där sovsalen är stor och tom på väggarna. Längtan efter pappa och farmor är stor. Undra om de kommer en dag?

Reflektion
Barnet och mamman är katter i starka orangerödbruna färger klädda som människor. Bilderna täcker hela uppslagen och känns vidsträckta, förutom på bussen där vi kommer nära i det trånga utrymmet och nära i känslorna. Att resan inte bara är svår och otäck förmedlas fint genom barnets fantasi och det får vi inte glömma, att även i svåra stunder kan glädjen finnas. Just det beskriver Henrik Wallnäs och Matilda Ruta så fint.

Åka buss känns hoppfull. Färgerna förmedlar starka känslor, och ytterligheter. De går mellan grått och skarpt gult, rött och orange. Att bilderböcker per automatik skulle vara böcker för barn tycker jag begränsar. I Åka buss uppskattar jag t.ex. det mjuka språket och hur bildtexterna speglar barnets upplevelser. ”Pappa blev också kvar. Så många hål att laga.” Till det har vi en bild på hur kattpappa står på en stege vid hustaket som är fullt av hål. På samma sida, där bussen far iväg ovanför en bit slingrande taggtråd står det så här: ”Pappa kommer sen. Mamma lät inte som vanligt. Inte som under lampan i sängen, eller vid bordet när vi åt mat.

Rekommenderas!

Om du vill köpa Åka buss hittar du den t.ex. här eller här.
Stort tack till Augustpriset/Svenska förläggareföreningen för recensionsexemplaret 🙂

Om att skriva

Justerar kapitlen och gör mitt bästa

Kapitel 13 och 14  har justerats. Jag skrev ju häromdagen att jag tänkte lämna in båda dessa, men efter lite fixande här i helgen blir det bara kapitel 13 som hänger med på handlednings-inlämningen om en vecka. Kapitel 14 kommer nämligen skrivas om lite grann. Och kapitel 13 håller på att skrivas om, lite grann.

Just det lite grann. För det är inga jättestora justeringar. Men de kräver ändå tid och uppmärksamhet. Kapitel 13 har blivit längre då jag flyttat några sidor från kapitel 14 dit. I och med denna justering tycker jag att vad de innehåller får en bättre balans. Brytet för kapitel 14 känns tydligare och mer naturligt nu. Dessutom kommer kapitel 14 skrivas i en enda person perspektiv. Jag tänker att det kan vara skönt för läsaren (och mig själv) att få vila lite i denna karaktärs huvud. Dessutom blir det ett tillfälle att komma henne närmre. Plus att jag eventuellt skulle vilja lägga in en liten röd tråd som skulle kunna skymta i bakgrunden men som inte – hoppas jag – påverkar vare sig handling eller mina karaktärers fortsatta strävan efter ett nytt bättre liv allt för stort.

Även om det superkliar i fingrarna att få skriva nytt i kapitel 14 ska jag verkligen försöka hålla mig till efter responsen. För den kanske påverkar hur jag tänker mig fortsättningen och min eventuella lilla röda tråd.

Men nu (eller ja, i veckan) ska jag fixa klart kapitel 13 och sedan ta en titt igen på föregående kapitel för att se om jag tycker det jag tidigare justerat i dem gjort dem bättre. Skulle vara kul att lämna in något som jag upplever som nästan färdigt för då har jag liksom gjort mitt bästa och får respons på just det. Och lite läskigt är det också, för tänk om mitt bästa inte är bra nog. Visst jag strävar hela tiden efter att bli bättre men ändå… Oj, nu drar tankarna iväg. Stoppar här och gör som jag tänkt. Tankarna får vänta.

Om att skriva

Ordmängdsfixering inför inlämning

På söndag nästa vecka har jag inlämning av del av manuset för handledning från en av kursledarna på utbildningen. Jag tänker lämna in början av det. De första tolv kapitlen.

Men det jag funderar på är om det skulle vara idé att lämna in lite mer. Kapitel tretton och fjorton också. För i de kapitlen får läsaren en hint om vad som kommer hända i det närmaste och jag har alltid varit lätt fundersam på om det funkar. Jag tycker det, samtidigt som jag ibland känner mig skeptiskt. Och att ifrågasätta är bra. Det bidrar till att jag ser med mer utforskande ögon på min text.

Och skulle jag få handledning på även dessa kapitel får jag förhoppningsvis feedback på om de funkar, eller om de behöver ändras eller så. Inför inlämning behöver jag arbeta rätt mycket med dem. Eller mycket och mycket. Det var kanske att överdriva. Men eftersom jag varit sjuk och det är tio dagar sedan jag senast hade uppe manuset har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Som tur är har jag tid i helgen och på kvällarna nästa vecka att jobba med manuset.

statistik-rakna-ord-77-sSå där. Då var det löst. Jag tar och försöker få med dem också. (Jag som precis frågat om jag ska skicka in de första 77 sidorna som jag tänkt arbeta igenom lite till, men what the heck, jag får hålla tummarna för att min handledare kan ta ett tiotal sidor till!) Bra att fundera högt ibland. 😉

Förresten, jag som är van att räkna ord när det handlar om det litterära skrivandet har upptäckt att man på utbildningen, både från kursledarnas sida och från några av deltagarnas, inte alls tänkte så. När jag pratade antal ord för beskriva omfånget på manuset – och att jag håller på att banta ner det –  väckte visserligen antalet hundratusen ord reaktioner, men inte med igenkännande nickar… Kursledaren för vår grupp sa att min ordmängd kanske rörde sig om 400 sidor tryckt bok och att de brukar tänka antalet sidor… Är det bara jag som tycker det var konstigt, att de andra inte hade mer koll på ordantal? (Tre i gruppen är publicerade författare.) Eller är jag måhända fixerad vid antalet ord?

 

Böcker

Ormbunkslandet – Elin Bengtsson

ormbunkslandet-elin-bengtssonAugustprisnominerade Elin Bengtsson har skrivit ungdomsboken Ormbunkslandet. Jag hörde talas om den inför Bokmässan och gick på ett seminarium där Jessica Schiefauer intervjuade författaren under rubriken ”Det mest förbjudna” eftersom Bengtsson i sin bok skriver om en incestuös syskonrelation, en relation som likt så många andra relationer inte gör mindre ont när den tar slut.

Handling
Margit är på flykt. Hon flyr från minnen, sig själv och det som varit. Sådant som är omöjligt att fly ifrån. Vilket hon blir varse när hon hamnar i Malmö, har turen att få ett arbete trots att hon hoppat av gymnasiets sista skälvande månader. Hon finner nya vänner. De brinner för orättvisor, demonstrerar och ockuperar hus. Och hon finner en plats att landa på. Ina med sin klara blick och vilja att göra skillnad i världen. Maryam som kan vara hård och mjuk på samma gång. Hur skulle de se på henne om de visste varför Margit värker av längtan och saknad? För hur överlever man när den som varit ens allt, och oändligt mer än bror och bästa vän, lämnar en?

Reflektion
Elin Bengtsons Ormbunkslandet beskriver fint barndomens fantasier och de världar som barn kan gå in i och göra mer levande än verkligheten man är tvungen att utstå. Margit känner sig utanför, annorlunda och konstig, men med sin bror är hon Tigram, krigaren som klarar allt. Relationen till föräldrarna som kanske förstår men inte vill veta beskrivs genom Margits ögon med den smärta hon känner över att hon alltid varit fel i mammans ögon. Pappan gör vad han kan för att visa att han finns där för sin dotter, men de pratar inte. Den enda som förstår är brodern. Att han tar steget att ändra på relationen känns rätt. Och Margit förstår ändå. Hon vet hur fel det är.

Att bli accepterad känns som ett starkt tema. Och att acceptera sig själv. Två svåra bitar att få ihop i tonåren (och vad säger att det släpper sedan?) och i Ormbunkslandet beskrivs detta med ett mjukt språk. Tillbakablickarna är många och jag kastas mellan då och nu, och dras med i Margits känslostormar som fyller hennes taniga krigarkropp när hon lider i tysthet. Känslan av svek och sorg målas upp med ömhet och jag gillar att Bengtsson inte dömer, utan bara beskriver. Ormbunkslandet är väl värd att läsas och jag kan förstå dess nominering. Rekommenderas.

Köpsugen? Ormbunkslandet hittar du här och här. Och på biblioteket förstås. Nyfiken på hurdan texten är? Kika in på min smakebit där du hittar ett utdrag från boken.

STOCKHOLM 161024 Augustpriset 2016 PK Marina Tower ©Sören Andersson Foto: Sören Andersson
Elin Bengtsson pressbild Augustnominerade

 

 

Om att skriva

Trovärdigt och logiskt ska det vara

I nuläget finns två lösningar i manuset för hur jag ska få mina karaktärer att uppnå ett mål och att ta sig från en plats till en annan som behöver bli bättre. De är nämligen lätt förenklade. Något jag gjorde för länge sedan för att komma vidare med handlingen. Men jag är inte helt nöjd. Och jag har lärt mig att sådant jag skrivit som jag inte är helt nöjd med lyser igenom och skaver hos läsaren. Alltså ska här till en förändring. Funderar och funderar. Är inte riktigt där än i manuset men tankearbetet har påbörjats. Har jag tur kommer lösningarna till mig. Och de kommer förstås vara precis sådär trovärdiga och logiska som jag hoppas. 😉 Men än är långt kvar.

Och så vill jag passa på att säga att jag fått en ny följare. Jätteroligt. Tack för att du läser och vill följa min blogg!