När handledningen bara var så rätt

I somras tänkte jag: Gör manuseländet till flera böcker. Två, kanske tre. (Finns duor? Vad kallas det om en bokserie endast består av två ? Par? Finns det överhuvudtaget?!)

Under skrivveckan inför inlämning till handledning tänkte jag: Språket har ändrats. Framåtrörelsen är snabbare.

När jag lämnat in till handledning insåg jag: Första kapitlet är mer drömlikt än de följande.

Och tja, vad fick jag höra från min handledare? Jo ungefär det här: Det händer väldigt mycket. Ska du få med allt det i en enda bok? Från kapitel sex blir handlingen väldigt mycket i fokus och karaktärerna kommer i andra hand. Deras inre värld står tillbaka. Språket ändras, speciellt jämfört med början där det känns mer som en dröm. Medan du i de följande kapitlen vilar i språket i, detaljerna och i orden. Dessutom skulle det nog vara kul med lite mer spänning, dvs hetta, mellan karaktärerna.

Vad lärde jag mig av detta? Att lita på mig själv. Jag inte är blind. Bara fartblind. Vikten av att stanna upp och backa. Ta en titt utifrån på det egna skrivandet för att upptäcka bristerna. Jag lyckades ju pricka in flera.

En sak jag inte tänkt på själv var hettan och det inre livet hos karaktärerna. Om det är rätt beskrivning, inre liv…? Mer om deras tankar och känslor efterfrågades i alla fall. Jag som precis skalat bort en massa sådant för att jag tyckte det blev för mycket. Å andra sidan hade det blivit för mycket i ett och samma kapitel. Ett kapitel som bråkat en hel del.

Så nu har jag fullt upp med att fundera på om jag ska låta bokeländet svälla ut istället och bli flera. Och så har jag fullt upp med att hitta det språk jag trivs så bra med i de inledande kapitlen. Men om boken ska bli flera bryr jag mig egentligen inte om just nu. Utan jag tar mig an ”bakläxan” och skriver om hälften av det jag lämnade in, för att hitta (tillbaka till) min röst. Jag ger karaktärerna mer hetta. Och jag ger dem mer inre liv. Så som jag gjort först.

 

Annonser

6 reaktioner på ”När handledningen bara var så rätt

  1. Oj så bra det är med feedback! Just för att man dels kan bli lite hemmablind, eller inte vågar lita på sin magkänsla. Skönt att få saker bekräftade som man någonstans hade på känn. Det där med inre livet är svårt tyxker jag, det måste finnas med men det får i te ta över för mycket på bekostnad av framåtrörelsen. Så en välavvägd mix, det är verkligen inte lätt. Men roligt! 🙂

    • Den där välavvägda mixen tycker jag är svår. Vissa inre-liv-detaljer kan kännas relevanta för mig, på samma gång som de kan låtas bli att ta med. Ingen kommer nog ändå märka att de saknas.
      Men nu kan jag andas ut. Responsen kändes helt rätt!

  2. Den verkar bra din kurs, särskilt med en sådan träffsäker feedback! Vilket bra kvitto på att du nog är helt rätt i ute i dina funderingar om vilken väg boken/böckerna borde ta härnäst. Det känns som om det har diskuterats i något annat kommentarsfält det här vad man kallar två böcker som hör ihop, men jag kan inte komma på var eller vad som ”bestämdes” som det rätta (så förvirrat av mig :-D). Vill minnas att duo eller duett var två av namnen som fick många tummar upp 🙂

    • Åh duett lät fint. Kanske jag skulle skriva en duett? 😉
      Handledningen var över förväntan. Vi pratade om teman och hjältens drivkrafter och personutveckling och sånt också. Bra att öva på att sätta ord på sådant. Det gör en ju inte varje dag.

  3. Vad härligt det är med feedback och att se att man själv är inne på samma spår, att lita på magkänslan tror jag är viktigt.
    Hm… duett eller duo låter väl bra?! Om sådana finns eller inte spelar egentligen ingen roll, någonstans måste ju en trend börja 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s