How I Live Now – Meg Rosoff

how-i-live-now-meg-rosoffMeg Rosoff fick ALMA-priset 2016. Hon debuterade 2004 med How I Live Now, en dystopisk ungdomsroman. Den valde vi i bokcirkeln och jag vet inte om jag skulle valt den själv, men den gav en stunds intressant läsning så jag ångrar inte bokcirkelns val.

Handling
Daisy skickas till sin döda mammas släkt i England. Där lär hon känna Edmond, sonen i familjen, en av tre pojkar. Han har en syster också som tyr sig till Daisy som hon om vore en efterlängtad syster. Mostern åker bort för jobbet och då utbryter kriget. Ensamma att klara sig på egen hand på gården gör de vad de kan och har ett rätt gott liv, trots matransoner och kriget som tycks bre ut sig. Edmond och Daisy blir ett par, oskiljaktiga och utan en tanke på att de kan komma att bli tvungna att lämna sin oas, eller varandra.

Reflektion
Meg Rosoff har ett speciellt språk. Även handlingen förvånar mig lite. Det händer inte alltid så mycket och jag till och med skummar igenom ett par partier för att jag upplever att jag inte kommer vidare. Berättelsen sker utifrån Daisys jag-perspektiv och allt berättas så som hon betraktar det. Så här:

I’m coming off this plane, and I’ll tell you why that is later, and landing at London airport and I’m looking around for a middle-aged kind of women who I’ve seen in pictures who’s my Aunt Penn. […]  Anyway, I’m looking and everyone’s leaving and there’s no signal on my phone and I’m thinking Oh Great, I’m going to be abandoned at the airport so that’s two countries they don’t want me in, when I notice everyone’s gone except this kid who comes up to me and says You must be Daisy. And when I look relieved he does too and says I’m Edmond.

Här har Daisy en lite mer humoristisk ton än senare, av förklarliga skäl. Inte lätt att hålla humöret uppe när kriget gör allt svårt och eländigt. Men annars tycker jag språket var svårt att ta till sig. Att jag bytte från svenska (Så har jag det nu) till engelska efter de första kapitlen underlättade dock, så ska du läsa den tycker jag du ska välja originalspråket.

sa-har-jag-det-nu_meg_rosoffHow I live Now var mer intressant än spännande. Det var ingen bladvändare och det var ingen lätt läsning direkt då ämnet är tungt. Viktigt men lite jobbigt att stanna i. Jag har svårt att säga exakt vad som inte tilltalar mig, men kanske att karaktärerna upplevs ytliga. Beror det på att jag som läsare hela tiden befinner mig i Daisy? Kanske. Oavsett vad jag tyckte om How I Live Now blir jag i alla fall nyfiken på Meg Rosoff som författare och hennes andra böcker och hur den som kommer ut nu i februari är. Vill du läsa något annorlunda i genren dystopi som inte är likt Hungerspelsböckerna eller The Maze Runner-serien då ska du verkligen läsa den här.

En bok att köpa? Du hittar den t.ex. här och här. Och så på biblioteket förstås.

 

Annonser

Många människor dör som du – Lina Wolff

Många människor dör som du är Lina Wolffs debut. En novellsamling från 2009.  Idag kommer en reflektion kring denna. En reflektion därför att jag tyvärr inte hann läsa alla novellerna innan biblioteket behövde få den åter. Lina Wolff har blivit mäkta populär sedan hon vann Augustpriset med sin roman De polygotta älskarna nu i höstas så det är kö på alla hennes böcker här i Göteborg.

wolff-lina_manga-manniskor-dor-som-duAtt jag läste Många människor dör som du beror på att boken skulle läsas till kursen. Egentligen skulle vi i första hand ha läst De polygotta älskarna men den hann jag inte få i tid.

Den första novellen överraskar friskt med sitt slut. Det gillade jag. Även samlingens sista novell har en tvist som jag uppskattar. En tvist som inträder redan i inledningen när en man knackar på hos ett par och det visar sig att han är kvinnans älskare som söker någonstans att bo (?!).

Novellerna kännetecknas bland annat av en cynism och karaktärerna är människor med fel och brister. Något naket och rått ligger över dem och historierna. Porträtten är starka och vissa överraskar mer än andra. Teman som berörs är bl.a. otrohet, förgänglighet, att känna sig behövd och älskad. Titelnovellen, Många människor dör som du, är en historia om en äldre man som har en affär med en student. En novell som avslutas på följande sätt:

Folk ser glada ut men han vet att leendena är fejkade, och att alla just nu dör exakt som han.

Lina Wolffs debut fick gott beröm och hon beskrivs som en feministisk författare. Oavsett tycker jag att hon är en stark författare och att hon fångar människans mörkare sidor med lätthet. Det tilltalar mig, men det är ingen lättsmält läsning. Och inget jag skulle valt själv. Så att jag tar mig an fler av hennes böcker är kanske inte helt troligt. Men en ska aldrig säga aldrig. Är du nyfiken tycker jag absolut att du ska ta dig en titt.

 

 

Påfylld och välfylld

Med två dagars intensivt kursande på utbildningen känner jag mig som rubriken deklarerar. På schemat fanns föreläsningar om kursupplägg och innehåll, handledning, respons och coachning av text, modern poesi och ett författarbesök av Lina Wolff. Och inte nog med detta. Jag har träffat den vars manus jag ska handleda. Ett möte som kändes mycket bra och jag ser verkligen fram emot att få börja handledningen så snart som möjligt.

Ett par intensiva dagar men också härliga. För mig som ungefär aldrig pratar skrivande med andra (svårt att prata med icke-skrivande eftersom de inte riktigt förstår och jag känner nästan inga jag träffar live som skriver) har det varit roligt att få samtala om detta ämne som är en stor del av mitt liv. Dessutom, bo på hotell – nice! Bodde nära tåget, och bodde fräsch, modernt och med bästa frukosten.

pd-james-fyrenOch jag har läst. Tåget gav närapå fem sammanlagda lästimmar. Jag hann drygt halvvägs igenom deckardrottningen P.D.  James Fyren och även om det är läsning nummer två minns jag inte alls vem som gjorde det. Det är trots allt tio år sedan jag läste den. Men med den lockande till läsning (plus någon sorts trötthetsefterdyning av att ha varit übersocial) har det inte riktigt blivit något manusskrivande här på förmiddagen, men jag tänker att det nog ska finnas lite tid sedan eller imorgon.

 

Magkänsla vs proffsråd

Jag skrev om lite grann i manuset. Och skrev nytt. Fast det jag skrev till, som en extra scen, borde kanske komma ett par kapitel tidigare… Det scenen innehåller önskade i alla fall min handledare få ta del av tidigare. 

Jag ser en poäng i det hon säger. På samma gång är jag en sådan läsare, och även som person antar jag, att jag inte måste veta allt på en gång. Jag gillar att få till mig bitar som skapar en helhet lite sådär allt eftersom. 

Jag får testa och se hur jag tycker det nya funkar där jag lade in det efter eget tycke. Om några dagar (veckor?) kanske jag känner annorlunda. Har ni några funderingar om det här? Självklart är det svårt att bedöma när jag inte skriver vad det handlar om, men jag tänkte på avvägningen att följa egen känsla och lektörers/handledares utlåtanden? För det är ju så att en inte alltid kan vara överens. Och ibland blir det en hårfin gräns där som kan vara svår att veta hur en ska förhålla sig till. Som nu.

Skriva om skriva nytt

Om det blir ändringar och omskrivningar och justeringar hit och dit då kanske det är dags att skriva om. Eller? För nu sitter jag med ett kapitel som jag ändrar utan att tycka att det blir bättre. Det fortsätter vara som innan. Jag tror inte jag gör det sämre i alla fall, men det är svårt att avgöra just nu.

Får klura lite till på detta. Testa att skriva nytt, bara lite… Någon sida kanske? Kanske ändra perspektiv? Hm…

Medan jag klurar på detta passar jag på att hälsa en ny följare välkommen. Jätteroligt att du vill läsa och följa min blogg! 🙂

 

Januariläsning: Debutanter och prisvinnare

Året har läsningsmässigt börjat sådär. Jag har en tanke om att läsa tre böcker per månad. I år vill jag också läsa några tegelstenar som väntat på mig ett tag, bl.a. Stephen Kings Det och Donna Tarts Steglitsan. En tegelsten tänker jag kan vara godkänd för en månadsläsning eftersom den lätt kan motsvara tre böcker eftersom jag ofta läser ungdomsböcker som kanske ligger på dryga 200 sidorna. I övrig låter jag bli att delta i läsutmaningar, utan kör mina egna.

wolff-lina_manga-manniskor-dor-som-duJag började förresten året med en omläsning av Johanna Lindbäcks Min typ brorsa. Undrar inte om jag tyckte ännu bättre om den vid den här omläsningen. Annars har jag läst novellsamlingen  Många människor dör som du, Lina Wolffs debut från 2009. Egentligen ville jag läst hennes senaste, De polygotta älskarna, men den hann jag inte få i tid från biblioteket till kursen. Tyvärr är inte noveller min grej. Eller så har jag inte stött på rätt sorts novellförfattare än.

Jag håller dessutom på med Meg Rosoffs Så har jag det nu. Den ska vi läsa i bokcirkeln och jag är återigen inte helt förtjust. Borde begripit att en ungdomsbok som väljs av bokcirkelns deltagare inte faller mig i smaken. De har en mer ”finkulturell” approach till litteratur än mig. 😉

sa-har-jag-det-nu_meg_rosoffMeg Rosoff fick i alla fall ALMA-priset 2016. Eftersom jag inte läst någon av hennes böcker uppmärksammade jag aldrig henne när det begav sig men så här låter en del av juryns motivering till att hon fick priset:

Meg Rosoff debuterade 2004 med den dystopiska ungdomsromanen How I Live Now (Så har jag det nu) som blev en omedelbar succé och har sedan dess skrivit ytterligare sex ungdomsromaner, ett par bilderböcker och en vuxenroman. Detta är ett mångskiftande författarskap som inte lämnar någon oberörd, vare sig unga eller vuxna läsare.

Jag håller tummarna för att jag tar mig igenom Så har jag det nu innan januari är slut. (Den jag förresten reserverat på biblioteket på engelska men verkar få vänta på att få den… Typiskt, jag tror den är lättare att ta till sig på originalspråket eftersom det är rätt speciellt.) Någon bok hoppas jag kunna recensera här i januari månad. Jag blev nämligen tvungen att lämna tillbaka Wolffs Många människor dör som du p.g.a. kö på biblioteket och hann inte läsa två (tre?) noveller. Det känns märkligt att recensera något jag inte läst klart. Kanske en liten reflektion kan vara på sin plats ändå? Återkommer.

 

Insikt

Om jag gör som jag funderade på i förra inlägget och arbetar med några sidor per vecka, t.ex. ett kapitel per vecka (och lyckas hålla på detta) då innebär det att jag är färdig utifrån denna metod i höst. För så många kapitel har jag. 43 stycken. Och vem vet, de kanske blir fler? (Igår råkade ett kapitel bli längre och måste omarbetas till ett nytt ihop med ett annats slut.)

Jag behöver effektivisera. Inte en chans att jag kan arbeta med manuset till mitten/slutet av oktober. Då blir jag troligen tokig. Och det vill jag inte. Varken bra för mig eller omgivningen.

Alltså funderar jag på hur jag kan lyckas med den här effektiviseringen. Den får inte heller slita ut mig. Inga problem om jag enbart jobbat och skrivit på manus, men jag har ju de andra uppgifterna också för skolan. Och under två månader även manushandledning.

Sommaren kanske? Är inte sommaren allas vår räddning vad gäller allt vårt skrivande. Antingen tar man skrivpaus och vilar upp sig under semestern från precis allt. Eller så kan sommaren betraktas som en tid då vi har utrymme att skriva/redigera häcken av oss. Jag tror jag kommer betrakta sommaren på det sättet. Hur brukar ni hantera somrarna förresten? Skrivtid eller paustid?

Just nu känns detta som bästa planen i alla fall. Ett kapitel per vecka (orkar/hinner jag mer utnyttjar jag tacksamt detta) borde fungera.  Jag håller tummarna för mig själv. 🙂