Två tankar som krockar

  1. dolores_claiborne_posterJag fick en idé om hur jag skulle kunna bygga på historiken för min Duett-dystopi (hm… borde jag kalla den Duo-dystopi?) eftersom jag såg Dolores Claiborne igår. Förresten, om ni inte sett den, gör det. Bygger på en Stephen King-bok och är ett helt fantastisk drama med grymma skådespelare som Kathy Bates. Tanken som slog mig var i alla fall att jag kanske skulle kunna väva in situationer från min huvudkaraktärs tidigare liv för att visa på vad som gjort att han hamnat där han är idag och varför han är den han är (så som filmen är uppbyggd). Tanken är född och jag låter den växa till sig för att överväga om det är görbart eller om det bara blir rörigt.
  2. Livet borde få mer plats. Skrivandet är ju helt enormt roligt, men ska det verkligen uppta så mycket tid/energi? Hur ska jag kunna fördela tiden bättre? Visst jag går en kurs just nu och den kräver sitt, liksom att jag har ett skrivprojekt (dvs manuset) som är pågående under kursen. Men annars. Träning och vänner. Min nya fundering på att bygga ut manuset leder väl inte direkt till att jag känner att jag borde lägga mindre tid på skrivandet…  Men livet ska också ha utrymme. Och bloggen heter trots allt Skriva Läsa Leva. Borde 2017 få lite mer av Leva-biten?

Förresten. På tal om att leva. Idag har jag varit på ett jättefint dop med ett snällt och gulligt dop-barn och ett överraskande publikt frieri innan efterrätten (nej inte till mig, utan mellan de vars barn döptes). Otroligt roligt! Dessutom roligt att träffa fina uppklädda vänner. Det vill jag göra mer. Och de behöver inte ens vara uppklädda. 😉

 

Annonser

25 reaktioner på ”Två tankar som krockar

  1. Duostopi väl?

    Det är bra att stanna upp ibland och tänka på vad ens tid egentligen går till. Hoppas att du kommer fram till en vettig lösning som funkar för dig. Det kan ju faktiskt få gå i perioder också, tänker jag. För egen del har jag ett halvår framför mig när jag tänker ägna det mesta av min lediga tid åt skrivandet, men efter att jag flyttat får manuset stå tillbaka och det sociala livet ta mer plats ett tag. Så det blir två ojämna halvår, men ganska balanserat på sikt hoppas jag.

    • Duostopi! Underbart 😄 Ja var sak har sin tid och det går i perioder. Själv har jag ägnat sista två och ett halvt dryga åren åt att skriva och redigera mycket och mer seriöst än tidigare. Jag vill inte sluta. Men hitta en jämnvikt. Och en bättre struktur.
      Låter som att du har en god plan att följa. Jag får nog tänka på ett liknande sätt. Våren mer skriva och hösten lite mindre av det… men om det blir så, det får våren utvisa.

  2. Tanken som slår mig när jag läser ditt inlägg är prioritering, ordet är så lätt att skriva men det är så svårt att göra. Jag försöker tänka ”vad behöver jag för att må bra?” och prioritera efter det, det blir olika från vecka till vecka, månad till månad. Att ha förstående vänner är A och O.
    Vad härligt med ett dop-frieri! 😊

    • Teoretiskt är vissa saker så enkla att tänka. Att utföra not so much! Och jag tycker också det varierar vad som bör prioriteras, nästan veckovis och ibland ställer dagsformen till det.
      Vännerna vet att jag skriver (några av dem – ytterst få tror jag läser bloggen) men de förstår nog inte omfattningen av det. Så är det väl när man inte skriver själv. Och jag har så svårt för att prata om det. Skaffade blogg för att börja våga prata om det. Men det är fortfarande väldigt nära mig själv och inget jag nämner i första taget. 😉
      Dop-frieri är bäst!

      • På så vis, vad tror du det är som gör att du har svårt att prata om det? För egen del har jag dragits lite med rädslan att någon ska tro att jag tror att jag är något… ja, du ser, som om det vore det värsta som kunde hända?! 😄
        Alla jag umgås med vet att jag skriver, men samma här – de vet inte i vilken omfattning. Jag får inget ut av att prata skrivande med folk som inte själva skriver, så då låter jag bli helt enkelt. De ska träna hundra pass på gymmet före midsommar, jag har andra mål och där någonstans möts man. Viktigast är i alla fall att respekten finns, att alla respekterar varandra och de val vi gör, att säga ja till sig själv betyder ju inte att man inte älskar sina vänner.
        Sedan fattar man ju också när det är läge att vara egoistisk och när det inte är det. När min vän fick cancer sa jag aldrig nej till henne, för då var hon prio ett oavsett dagsform eller veckoform, sådant känner man tänker jag. Det gäller att lyssna inåt, kompassen funkar oftast rätt bra 😄

      • Haha! Jo nog kanske den tanken är starkare än jag tror. Att någon skulle tycka jag typ skryter, söker bekräftelse eller så…Dessutom är det ju precis som du säger inte särskilt meningsfullt att prata om sådant andra inte hänger med på. Det spelar också in i att jag drar mig för att ”bara” prata på. 😉
        Att verkligen prioritera rätt när det väl gäller det är inga problem. Snarare är det nog en känsla av gråzoner som kan ställa till det. Vänner går före det mesta. Men träning. Göra något med andra halvan… Det kan bli lite veligt.

      • Okej, då förstår jag, och känner igen mig 😄 Eftersom vi är så kallat barnfria och gillar lugn och ro så finns det ändå ganska gott om tid för mitt skrivande, sambon pysslar med annat. Men hela helger blir det sällan, även om jag skulle vilja.
        Att tala är silver och lyssna är guld, är det inte så man säger? Som författare lär man sig mycket av att studera andra 😉

      • Ja hjälp, tänk om en haft barn. Då hade inte mycket skrivande blitt gjort i min värld. Nej tiden går ändå att disponera rätt fritt.
        Sa nyss till andra halvan att eftersom jag varit en ”seriöst” skrivande person i flera år nu, finns liksom aldrig tid över. Skriva/redigera går ju att göra hela tiden. Det är upp till mig att fördela tiden och försöka att inte stressa upp mig när det inte blir som jag tänkt.
        Och jag har ju dessutom en yrkesroll som innebär ”tala är silver…” Jag lyssnar för att veta vad jag ska säga. Vad andra behöver höra. Så nog ligger det mig varmt om hjärtat generellt sett. Jag ger gärna andra plats 😉

      • Nej, det är sant, det går att skriva hur mycket som helst, eller redigera för den delen, eller fundera, eller göra research 😄 Har ett inlägg på G om att begränsa sig…
        Nu blir jag nyfiken på vad du jobbar med! Generellt sett är det nog bäst att vara tyst, så har man inget sagt, liksom. Om man inte är politiker, men det är jag tack och lov inte 😄
        Barn ja, jag imponeras STORT av alla som har barn och skriver. Hatten av bara!

  3. Dolores Claiborne är en av de bästa filmerna jag sett, har dock inte läst boken, men gissar att den är ännu bättre 🙂
    Härligt när man kan få inspo av att se filmer, det händer mig ofta.
    Vilken överraskning på dopet också. Sånt är himla kul 🙂

  4. Intressant det där att efterlysa mer Liv! 🙂 Själv känner jag lite tvärtom just nu, skulle vilja ägna mer tid åt skrivandet än det andra just nu, men istället får jag försöka klämma in skrivandet där det passar. Jag är ändå inte speciellt social så den biten saknar jag inte så ofta. Det roligaste för mig är egentligen skrivrelaterade event som bokreleaser osv, där man får fira en författarkollega, träffa folk och prata skrivande! 🙂 Du ser hur insnöad jag är. När det gäller fritiden längtar jag egentligen mest efter tid att läsa mer. Der blir nästan alltid eftersatt när jag skriver på något. Eller redigerar…
    Hoppas du hittar ett sätt att få in mer Leva i ekvationen.
    Apropå benämningen har jag hört en del säga Duologi, men det låter kanske lite knasigt? 😉

    • Jag gillar att vara social, men gärna på mina villkor. Dvs gillar att ha det lite strukturerat och med balans så att egentid inte förloras. Låter kanske superknasigt men kastar mig inte ut i vad som helst när som helst. Kontrollfreaken i mig antar jag. 😉 Att befinna sig i sammanhang där man möter likasinnade ger ju mycket så jag kan mycket väl förstå att du trivs i skrivrelaterade event.
      Doulogi ja, det var nytt. Inte värsta hiten direkt. Men såklart att det fanns ett ord för detta. 😊

  5. Ja det där livet alltså, jag kämpar med att låta det ta mer plats och känner igen mig i dina önskningar. Har ett barn och tycker nästan att jag är mer fokuserad nu, som om jag vill visa henne att mamma kan göra det här (förebild etc). Men barn gör inte underverk för tillgången till tid 😀

    • Jag kan ju bara vara min egen förebild och då slarvas det en hel del 😉 Jag kan tänka mig att ha barn kan innebära mer struktur just för att man är tvungen att ta vara på tiden på ett annat sätt. Vi får kämpa på med att få livsdelen i bättre balans tillsammans. Håller tummarna för att du får mer plats för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s