Gryningsstjärna – Charlotte Cederlund

Andra delen i Idijärvi-trilogin, Gryningsstjärna, är snäppet vassare än ettan Middagssmörker. Jättekul att Charlotte Cederlund lyckats så bra med sin samiska fantasy-berättelse. Om du följt hennes blogg vet du att hon kämpat med uppföljaren om Skånetjejen som är tvungen att flytta till främmande släkt i norra Norrland.

Handling
Med spoilervarning av ettan då… Áili är alldeles ensam efter den stora sammandrabbningen med Borri noaidis, som är det stora hotet mot samebyn. Morfadern är på sjukhus och den enda släkting som kunde vägleda Áili i andevärlden gick förlorad i sammandrabbningen.

Hotet är inte över. Nåjdernas råd går inte att lita på tycker Áili. Ändå gör hon dem till viljes och försöker nå andevärlden för att finna det som, om det kommer i fel händer, kan förgöra byn. Men andarna ger inte de svar som väntas. Áili försöker tyda sina drömmar på egen hand liksom att hon försöker utveckla sin magiska kraft eftersom hon är säker på att hon kommer behöva beskydda byn än en gång.

Reflektion
Gryningsstjärna utspelar sig i ett vintrigt Lappland när det är som mörkast. Samernas samhälle utsätts inte enbart för magiska krafter, utan också för svenskar. Svenskar som avskyr samer och spottar på dem, kör ihjäl och plågar deras renar. En värld som känns främmande för en Göteborgare som mig. Ändå, med det främlingshat som sipprar fram i sociala medier och som avspeglas i politiska mätningar, känns historien högst relevant och nära. Det är det annorlunda som avskys, det som avviker, det man tror utnyttjar systemet.

Kritik har riktats mot Cederlund för att hon ”tagit sig rätten” att skriva om något hon själv inte är en del av i och med att hon inte har samiska rötter. Den diskussionen tycker jag är intressant. Var går gränsen för vad vi kan och får lov att skriva? Om jag inte är av en viss etnicitet eller klass, får jag då inte skriva om detta? Om jag själv inte upplevt en svårighet, får jag då inte skriva om den?

Gryningsstjärna är en ungdomsbok och jag tänker att unga, liksom jag, fängslas av miljön, magin och Áilis kamp att finna sig själv, att hon står upp för det hon tror på och testar sina gränser. Själv kan jag bli irriterad på Áilis gränstestande, och tänker att hon utsätter sig för fara. Mitt vuxen-jag stör sig helt enkelt. Vuxen-jaget, och socionomen i mig, blir dock glad över att socialtjänsten skildras trovärdigt. (Även om jag inväntar polisanmälan och att socialtjänsten tar tag i misshandeln som skedde i Middagsmörker.) Men detta är petitesser. I det stora hela är Gryningsstjärna både underhållande och spännande. Rekommenderas!

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret 🙂

Vill du köpa Gryningsstjärna? Då hittar du den t.ex. här och här.

 

 

Annons

In English please

Morden på Mangle Street? Ja, gärna. But in English, please.

Jag tog en titt hos Vargnatts bokhylla där en recension för en annorlunda deckare lockade. Och jag tänkte att det skulle vara kul att låna den på engelska. Men då har inte biblioteket den på engelska. What?! Första gången jag vill låna en bok som de inte har. Då tog jag en titt på Adlibris, bara för att se lite… Inte köpa. Bara kika. (Har hittills hållit mig – duktiga jag.) Inte för att jag inte sett det förr, men jag tycker det är så roligt det här med baksidestexter och hur olika de kan vara beroende på hur utgivarna marknadsför boken. Eller vad sägs om de två info-texterna för den svenska och den engelska utgåvan?

Året är 1882 och den unga, föräldralösa March Middleton har precis rest till London för att bosätta sig hos sin förmyndare Sidney Grice efter sin fars död. Sidney är landets mest berömde privatdetektiv och March har knappt hunnit anlända förrän han får ett nytt fall på halsen.En ung kvinna har blivit brutalt mördad och allt pekar på att hennes make är den skyldige. Offrets mor är dock övertygad om motsatsen och March erbjuder sig att göra ett försök att rentvå honom.
Spåren tar dem på en resa från East Ends mörkaste gränder till de ståtliga viktorianska villorna i Bloomsbury. Varje ny ledtråd gör Sidney övertygad om klientens skuld, men snart blir det även uppenbart att fallet riskerar att krossa hans goda rykte som privatdetektiv.

Morden på Mangle Street utspelar sig i det viktorianska England. Boken vänder sig till läsare som gillar originella deckare med levande miljöbeskrivningar och en stor portion humor. Det här är den första boken i en serie om det omaka deckarparet Sidney Grice och March Middleton.

And in English (och texten var så här packad – det är inte mitt fel):

Gower Street, London, 1882. Sidney Grice, London’s most famous personal detective, is expecting a visitor. He drains his fifth pot of morning tea, and glances outside, where a young, plain woman picks her way between the piles of horse-dung towards his front door. Sidney Grice shudders. For heaven’s sake – she is wearing brown shoes. Set between the refined buildings of Victorian Bloomsbury and the stinking streets of London’s East End, THE MANGLE STREET MURDERS is for those who like their crime original, atmospheric, and very, very funny. THE GOWER DETECTIVE SERIES: The Mangle Street Murders. The Curse of the House of Foskett. Death Descends on Saturn Villa.

Jag får helt olika känsla av de här texterna. Den engelska låter mer humoristisk men annars är det inte direkt så att någon lockar jättemycket. Det gjorde däremot Vargnatts recension. Det här får bli en bok att lägga till på väntelistan. Har ni andra exempel på väldigt skilda baksidestexter? 

Kvällsredigering och en känsla av trygghet

Sånt här pappersredigerande kan man pyssla med på tisdagskvällar. När en inte blir uppringd av SCB som vill att en deltar i en undersökning från Brå om brott och trygghet. Jag insåg att jag känner mig rätt trygg här i Göteborg ändå.

Och nu, få krusiduller och överstrykningar från pappret att skapa magi i datorns dokument.

Ursäkta suddig redigerarbild.
Vad gör en inte för att visa upp, utan att visa för mycket liksom 😉

Tankspritt skrivtillstånd

Jag ville väl egentligen bara skryta lite. Är liksom på skrivbanan igen. Efter två hela veckors uppehåll. Fem nya sidor igår, dvs 1652 ord. Yay!

Och idag tänkte jag kolla hur det blev i förhållande till kapitlet i övrigt och det efterföljande kapitlet. Jag har för mig att jag skrev ut texten, däremot tycks jag ha lagt ifrån mig den på kontoret för den var inte i väskan nu när jag kollade. Värst är att jag inte kan minnas alls att jag lade den på typ skrivbordet eller så. Men det måste jag ju ha gjort. Var skulle jag annars ha lagt texten?

 

Tågläsning

Igår slukades den här på tåget. Läsning perfekt anpassad för en resa tur-och retur. Inte helt fel. Dessutom var den spännande. Alltid ett plus i mina ögon.

​

Sällskap på promenaden

​

​Trevligt när en inte behöver strosa på egen hand i främmande stad. Malmö är verkligen mysigt. Jag har dock liiite svårt för språket – f’låt, dialekten – då jag inte riktigt är med på vad som sägs. Detta kan dock bero på lomhördhet till följd av igentäppta bihålor 😉 

​

Inget manusfix idag heller

Jag ger mig. Det blir inget manusfixande förrän till helgen – hoppas jag i alla fall. Två dagar kurs ligger framför mig nu. Så jag får tankeladda inför att göra en helgredigering istället för att störa mig på min långa paus. Inte helt frivilliga paus, även om jag kanske skjutit det lite framför mig när jag väl hade chansen i söndags. Ja,ja. Så blir det ibland.

Jag tar och passar på och hälsar en ny följare välkommen också. Roligt att du läser och vill följa min blogg. 🙂

 

Yay! ett recensionsexemplar

Jag har fått en fantasybok. Fin va?!

Och så här står det på baksidan:

När Markus blir kidnappad av den vackra, men egendomliga kvinnan Diomeda ligger han på sjukhus efter en skidolycka. Hon påstår att han är Valariens försvunne prins. I nästa nu befinner han sig i en ny, märklig värld, där kläder växer på träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför några salivfläckar på tunikan. Valariens kultur är ny och främmande och Markus har ett tungt ansvar som landets motvillige prins och beskyddare. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte med de skräckinjagande monstren som håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske – om de gamla sagorna stämmer – är deras enda hopp.

Tack Joseph A. Davis för recensionexemplaret!

Breaking Dawn – never ending story

Jag tror inte det blir någon sorts recension på Breaking Dawn. Jag har knappt tvåhundra sidor kvar och den tar liksom aldrig slut med sina dryga sjuhundrafemtio sidor.

Skulle Meyer skrivit Twilight på det här evighetsmalande sättet skulle hon aldrig fått en succé. Och vad gör att det blir okej att skriva så, bara för att det är ens sista bok i en serie och de tre tidigare minsann sålt som smör i solsken?

Breaking Dawn – och jo, nu kommer jag spoila boken, bara så ni vet – börjar ju med att Bella och Edward gifter sig. Stort bröllop och smekmånad direkt efter. Bella har ett krav. Att ha sex med Edward som människa, trots att han skulle kunna krossa henne som om hon vore en myra. Förhandlingarnas par, alltså. ”Om jag gör detta för dig då gör du detta för mig.” Jag vet att jag klagade på det när jag skrev om föregående bok. Hon lyckas i alla fall övertyga honom genom något knep som jag inte minns nu. Inte nog med att hon blir full av blåmärken och ömmar överallt efteråt, hon är förstås överlycklig. Och har blivit gravid. I en super-upp-spedad graviditet förstås.

Japp. Det omöjliga har hänt. Vem kunde tro detta?!

Och då blir hon knäpp. Bella ska till varje pris behålla det märkliga liv som växer i henne, trots att det håller på att döda henne och ingen vet vad för monster hon eventuellt kommer ”föda” fram. Då, när Bella blir besatt av barnet och de reser hem byts berättarperspektiv och vi hamnar hos Jacob,varulvsmonstret. Jag tappar intresset totalt. Dels pga Jacob som faktiskt inte är så kul att ta del av, dels pga att Jacob ältar och ältar allt som har med Bella, varulvspacken och deras medlemmar, vampyrerna och vad han ska göra med sitt liv när Bella blivit förvandlad eftersom han anser att hon då är lika med död. Älta, älta, älta.

Nope, not my cup of tea, detta perspektivbyte. Sedan tar det sig – som tur är – då perspektivet byts tillbaka. Monsterbarnet är typ fött och Bella har förvandlats. Allt är nästan bra.

Jag tror att Meyer kunde sparat in på typ tvåhundra sidor för att få till en läsvänlig bladvändarlockande bok. Nu läser jag bara för att jag vill bli klar med serien. Och jag förstår varför jag inte läst om Breaking Dawn förut. Sist visste jag inte vad som skulle hända, men nu när jag vet… När jag sett filmerna också (för ja, sista boken är två filmer, fastän det kunde varit en) finns egentligen inget som gör att boken lockar. Mer än en sorts envishet att minsann läsa klart. Och, jo, lite spännande är det nu mot slutet. När ett ”nytt” hot dykt upp och familjen Cullens hus blir läger för ett stort gäng vampyrer med olika förmågor och ursprung.

Men som sagt, Breaking Dawn. Seg. Sanslöst seg. Och ärligt talat, inte lika stark handling som i de föregående. Jag bryr mig inte ens om karaktärerna den här gången. Är jag hård? Vad säger ni andra? Finns förlåtande kvaliteter som jag förbisett?

Idag har jag ont i lilltån. Så det så.

Jag vill inte.

Jag har pluggat lite. Nu har jag tid att titta på manuset. Och faktiskt ork efter några dagar med febertrögt huvud och svidande skrapig hals. (För att inte tala om snuvan…) Men jag vill inte.

Jag känner inte för det.

Imorgon kanske? Då har jag tid. Och ork. Och jag kommer säkert manusfixa även om jag inte riktigt känner för det. För det är ju så jag brukar göra. Sätter mig ändå. För jag blir nöjd när jag är klar. Ungefär som att träna. En vill inte och tycker att en nog har lite ont i lilltån så att det inte går att hoppa och studsa på ett pass, men så går en i alla fall och tycker att en var jätteduktig som minsann gjorde det en föresatt sig. Så brukar det vara med skrivandet också. Men jag vill inte idag. Jag har för ont i lilltån.