Om att läsa

Yay! ett recensionsexemplar

Jag har fått en fantasybok. Fin va?!

Och så här står det på baksidan:

När Markus blir kidnappad av den vackra, men egendomliga kvinnan Diomeda ligger han på sjukhus efter en skidolycka. Hon påstår att han är Valariens försvunne prins. I nästa nu befinner han sig i en ny, märklig värld, där kläder växer på träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför några salivfläckar på tunikan. Valariens kultur är ny och främmande och Markus har ett tungt ansvar som landets motvillige prins och beskyddare. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte med de skräckinjagande monstren som håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske – om de gamla sagorna stämmer – är deras enda hopp.

Tack Joseph A. Davis för recensionexemplaret!

Om att läsa

Breaking Dawn – never ending story

Jag tror inte det blir någon sorts recension på Breaking Dawn. Jag har knappt tvåhundra sidor kvar och den tar liksom aldrig slut med sina dryga sjuhundrafemtio sidor.

Skulle Meyer skrivit Twilight på det här evighetsmalande sättet skulle hon aldrig fått en succé. Och vad gör att det blir okej att skriva så, bara för att det är ens sista bok i en serie och de tre tidigare minsann sålt som smör i solsken?

Breaking Dawn – och jo, nu kommer jag spoila boken, bara så ni vet – börjar ju med att Bella och Edward gifter sig. Stort bröllop och smekmånad direkt efter. Bella har ett krav. Att ha sex med Edward som människa, trots att han skulle kunna krossa henne som om hon vore en myra. Förhandlingarnas par, alltså. ”Om jag gör detta för dig då gör du detta för mig.” Jag vet att jag klagade på det när jag skrev om föregående bok. Hon lyckas i alla fall övertyga honom genom något knep som jag inte minns nu. Inte nog med att hon blir full av blåmärken och ömmar överallt efteråt, hon är förstås överlycklig. Och har blivit gravid. I en super-upp-spedad graviditet förstås.

Japp. Det omöjliga har hänt. Vem kunde tro detta?!

Och då blir hon knäpp. Bella ska till varje pris behålla det märkliga liv som växer i henne, trots att det håller på att döda henne och ingen vet vad för monster hon eventuellt kommer ”föda” fram. Då, när Bella blir besatt av barnet och de reser hem byts berättarperspektiv och vi hamnar hos Jacob,varulvsmonstret. Jag tappar intresset totalt. Dels pga Jacob som faktiskt inte är så kul att ta del av, dels pga att Jacob ältar och ältar allt som har med Bella, varulvspacken och deras medlemmar, vampyrerna och vad han ska göra med sitt liv när Bella blivit förvandlad eftersom han anser att hon då är lika med död. Älta, älta, älta.

Nope, not my cup of tea, detta perspektivbyte. Sedan tar det sig – som tur är – då perspektivet byts tillbaka. Monsterbarnet är typ fött och Bella har förvandlats. Allt är nästan bra.

Jag tror att Meyer kunde sparat in på typ tvåhundra sidor för att få till en läsvänlig bladvändarlockande bok. Nu läser jag bara för att jag vill bli klar med serien. Och jag förstår varför jag inte läst om Breaking Dawn förut. Sist visste jag inte vad som skulle hända, men nu när jag vet… När jag sett filmerna också (för ja, sista boken är två filmer, fastän det kunde varit en) finns egentligen inget som gör att boken lockar. Mer än en sorts envishet att minsann läsa klart. Och, jo, lite spännande är det nu mot slutet. När ett ”nytt” hot dykt upp och familjen Cullens hus blir läger för ett stort gäng vampyrer med olika förmågor och ursprung.

Men som sagt, Breaking Dawn. Seg. Sanslöst seg. Och ärligt talat, inte lika stark handling som i de föregående. Jag bryr mig inte ens om karaktärerna den här gången. Är jag hård? Vad säger ni andra? Finns förlåtande kvaliteter som jag förbisett?

Om att skriva

Idag har jag ont i lilltån. Så det så.

Jag vill inte.

Jag har pluggat lite. Nu har jag tid att titta på manuset. Och faktiskt ork efter några dagar med febertrögt huvud och svidande skrapig hals. (För att inte tala om snuvan…) Men jag vill inte.

Jag känner inte för det.

Imorgon kanske? Då har jag tid. Och ork. Och jag kommer säkert manusfixa även om jag inte riktigt känner för det. För det är ju så jag brukar göra. Sätter mig ändå. För jag blir nöjd när jag är klar. Ungefär som att träna. En vill inte och tycker att en nog har lite ont i lilltån så att det inte går att hoppa och studsa på ett pass, men så går en i alla fall och tycker att en var jätteduktig som minsann gjorde det en föresatt sig. Så brukar det vara med skrivandet också. Men jag vill inte idag. Jag har för ont i lilltån.

 

Om att leva

Here we go again

Så vaknar en med ont i halsen och feber, igen. Under dagen har en rejäl snuva lagts till.  Det är fjärde gången sedan oktober. Alldeles för ofta och alldeles enormt störande. Jag har varken orkat plugga eller skriva, har inte orkat läsa och har precis orkat titta på tv. Sällskapet har varit Vampire Diaries och några NCIS-avsnitt.

Stön liksom. Tur i oturen att det är nära inpå helg så jag i alla fall inte missar så mycket från jobbet. Hoppas ni andra mår bättre.

 

Om att skriva

Två veckor två kapitel typ

För två veckor sedan tänkte jag att jag skulle göra klart ett kapitel under två veckor. Och om tid blev över skulle jag utnyttja den till att fortsätta manusfixandet.

Det gick bra. Jag arbetade med kapitlet i någon vecka drygt. Sedan fick de tre följande kapitlen sig en rejäl genomgång i lördags. Jag bytte plats på scener, tog bort flera sidor och flyttade runt olika stycken. Mycket övergripande. Inget direkt finlir. Jag skrev även om en scen.

Nu har jag skrivit ut två kapitel. Det jag typ redigerat klart, och det som möblerades om rejält. Två dygn har försvunnit från berättelsen och jag har komprimerat händelseutvecklingen.

Det jag ”typ redigerat klart” ska jag gå igenom igen. Alltid lättare att få en överblick av en utskrift.

Kapitlet jag möblerat om i har jag funderingar på kring berättarperspektivet. Jag skulle vilja byta – tror jag. Så det är något jag får fundera på. Men med skoluppgifterna som kräver sin tid känns det skralt att tidsmässigt hinna göra båda kapitlen den här veckan. Jag får koncentrera mig på det ena, det som är ”klart”, och göra det ännu mer klart.

För kursen testade jag förresten att skicka in ett utdrag från ett annat kapitel som skulle gestalta centrala teman jag ofta skriver om. Jag fick jättebra feedback (fastän man inte behövde ge den sortens respons på just den här uppgiften) på en grej jag inte riktigt tänkt på så det vill jag också gå in och fixa lite med. Tja, det finns som vanligt att göra. Kan inte klaga på att jag sitter sysslolös.  Hur går det för er andra?

 

Om att leva, Om att skriva

Solkatt plugg och manusfix

Katten solar sig och jag skriver klart helgens skoluppgifter och redigerar manuset. Tar bort vissa scener och flyttar runt andra. Skriver om och funderar på perspektivet. Vem ska föra handlingen framåt här och varför i så fall? Fullt upp som vanligt. Ändå, melodifestivalfest med vänner och söndagsfrukost också inbokat. Och lite läsning i soffan förstås. I solen. 

Böcker

Eclipse – Stephenie Meyer

Eclipse är tredje boken i The Twilight Saga. Som förstås också finns som film. Och än en gång befinner sig Bella i farozonen. Hon har en otrolig fallenhet för att dra på sig olyckor och få folk (monster) att vilja döda henne. Tur att hon har Edward. Och Jacob.

Handling
Relationen mellan Bella och Edward fördjupas. Hon vill leva för evigt med honom. Inte bara ett kort människoliv och bli gammal ihop med en sjuttonåring. Förståeligt kanske. Inte skulle jag vilja att folk trodde att min man var min son eller sonson. Jacob blir tokig på henne för detta. Hon väljer ju döden tycker han. Hon är mest orolig för att hon kommer råka döda någon som ”nyfödd” vampyr eftersom blodtörsten är som starkast då. Vänskapen mellan Bella och Jacob går det sådär med att få ordning på. För att inte tala om avundsjukan och rivaliteten mellan killarna. Och så finns hotet att någon vill ta livet av Bella, men som inte riktigt skrider till verket utan har en hemsk plan för hur detta ska gå till, vilket bidrar till att förena monstervarulvarna (som ju Jacob är en av) och vampyrerna.

Reflektion
Oändliga dialoger mellan Bella och Edward, mellan Bella och Jacob, och mellan Edward och Jacob. Det är intrycket jag får under läsningen och som jag har med mig efteråt. Jag som älskar dialoger tycker alltså att det blir för mycket av den varan. Annars är det spännande och jag gillar att se hur upplösningen byggs upp. Igen. Ja, det är ju en bok jag läst förr. Minst en gång förut.

Bella oroar sig för hur hon ska få Edward att snabbt förvandla henne. Han vill avvakta. Ge henne mer tid som människa. Det är flera förhandlingar mellan dem. Vad den ene kan ge efter för att den andre ska få som den vill. Lite veligt tycker jag. Men visst, det har kanske en viss charm. Om jag gör detta för dig, då gör du detta för mig. Eller ska vi betrakta det som en gisslansituation? Jag är inte mycket för förhandlande och argumenterande så därför stör jag mig på det. Men annars… Eclipse ger flera timmars fängslande läsning och den är en bladvändare. Bara en har överseende med hur betagen Bella är i Edward, och ja, tvärtom också. Det är liksom överjordiskt, denna förälskelse och attraktion. Riktig fjortisvarning. Och alldeles underbart 😉

Eclipse, en bok att köpa kanske? Då hittar du den t.ex. här eller här.

 

Förresten, jag har en ny följare. Yay!
Välkommen till min blogg. Jätteroligt att du läser och följer den  🙂