De oroliga – Linn Ullman

Med en känsla av att ha huvudet under armen började jag läsa De oroliga som jag inte visste något om alls (läste inte baksidan innan), mer än att den var var en biografi. Jaha, tänkte jag efter någon sida, Linn Ullman som i Liv Ullman och Ingmar Bergmans dotter. Uppenbarelseögonblicket fortfor med att en tanke i stil med –  jaha, vad ska jag få veta om de här tre. Är det en bok om fadern, modern eller dottern? Hur kommer det bli?

Var jag intresserad? Inte särskilt. Men jag fortsatte läsa och emellanåt uppslukades jag totalt av Linn Ullmans uppväxt och ödet att ha dessa två föräldrar som tycks ha satt sina egna behov före sitt barns.

Handling
Ja, det är ju en biografi. Dels över Linn Ullmans liv, dels över föräldrarnas, men framför allt faderns. Den store mästaren Bergman. Han beskrivs bl.a. med barnets ögon i ett vuxet perspektiv. Minnen varvas med vad vad Linn Ullman fått berättat för sig och vad hon berättar själv. Livet på Fårö om somrarna som barn, livet med mormodern i Oslo, livet med modern i USA och hur det var när fadern blev gammal och började förlora sig själv så som gamla gör. Rutiner som alltid utgjort hans vardag luckras upp, precis som han själv.

Reflektion
Jag tänker på biografin som sådan. Om att skriva om sig själv och om andra. Vad man förmedlar och skapar i berättandet. Jag har svårt för det. Tycker det blir för intimt. Vem är jag att dela deras personliga och privata historia? Jag känner inte dem.

Linn Ullman gör sex stycken ljudinspelningar med sin far. Sex inspelningar som inte blir bra, men som hon återger i dialogform på några ställen i boken. Jag tänker på bekanta som säger att de borde intervjua sina gamla släktingar för att de har så mycket att berätta. Vem hade väl något att berätta om inte Bergman? Men inspelningarna görs hans sista sommar och det blir inte som det var tänkt. Han är inte den Bergman han var. Och jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt att läsa dem. Den gamla gubben som knappt känner igen dottern framför sig. Dottern som inte får de svar hon önskade.

De oroliga är inte helt kronologiskt. Vissa avsnitt (boken är indelad i sex ”sjok”) hänger jag inte med i. De hoppar i tid, upprepar sådant som nämnts flera gånger. Det finns ett repetitivt genomgående inslag i De oroliga och jag tänker på hur en tanke kan dyka upp om och om igen. Perspektivet varierar mellan första och tredje person, vilket bidrar till att växla mellan distans och närhet.

Jag kan inte säga att jag tycker om, för jag har svårt att bedöma vad jag ska tycka om något så här personligt. Det är inte den sortens berättelser jag brukar läsa. Jag är ovan. Men jag finner det intressant att man skriver biografier, oavsett om de är självbiografiska eller inte. Det är en sorts fiktion ändå, för i texten, skapas något som inte är en ”äkta” sanning. Och är det ens den som ska skrivas fram? Jag tänker att Linn Ullman sätter ord på det när hon beskriver vad fadern själv skrivit om sina föräldrar:

I en av romanerna av föräldrarna skrev han: ’Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.’ (De oroliga s.371)

Inte för att jag menar att Ullman ljuger, men jag tycker citatet är talande för denna sortens autofiktiva berättelse. Även om mycket kan återberättas är det en bild, en uppfattning, en upplevelse som förmedlas genom ett stort antal val som berättaren gör. Hur det tas emot, det är en annan sak, men den som berättar har ändå möjlighet att styra över vad som kommer ut. Och det fascinerar mig. Rekommenderas.

 

Vill du läsa ett till utdrag ur De oroliga kan du läsa mitt bidrag till En smakebit på söndag.

En bok att köpa? Du kan hitta De oroliga t.ex. här och här.

 

Annonser

4 reaktioner på ”De oroliga – Linn Ullman

  1. Fin anmeldelse med interessante tanker om en bok jeg ikke har lest, men hørt mye om. Og håper du koste deg med ESC, fortsatt god helg 🙂

    • Tack för att du säger det. Det var en bok som väckte en hel del funderingar 🙂
      ESC är över och jag längtar förstås redan till att Portugal anordnar tävlingen nästa år. Så roligt att de äntligen fick vinna! En så fin låt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s