Om att läsa, Om att leva

Reporting live

Jag är på release! Isbrytning är en antologi med debutanttexter. Hittills flera fina uppläsningar. 🙂

Annonser
Om att leva

Linslus till får

Träffade ett gäng fina får i helgen. Den här gillade att vara med på bild så då får jag väl bjussa henne på det nu när jag inte har fått ordning på något inlägg riktigt (trots 18 utkast som ligger och skräpar). Ett är i alla fall på gång och i det ska ni ska få hjälpa mig komma vidare för jag har liksom låst mig lite… 😉

Om att leva, Om att skriva

Stereotypt och helt rätt

I fredags såg jag The Breakfast Club på bio (och Ferris Beuller’s Day Off) då en bio i stan hade retrovisning. Jag älskar The Breakfast Club. Jag älskar att den leker med stereotyperna på high school. Vi har the jock, the princess, the geek, the criminal och the weirdo. Och det är helt okej att det är så. Jag köper filmen eftersom den bygger på just detta koncept, att de möts i sina roller under en dag och att allting vänds upp och ner.

Ibland funkar stereotyperna alltså, men annars varnas ju vi som skriver för dem och ska undvika dem in i döden. Men jag gillar stereotyper. Kanske är jag hjärntvättad av alla high school-filmer jag växt upp med och som jag i mångt och mycket fortfarande gillar, även om de inte alltid håller högsta kvaliteten. Men so what?! Allt måste liksom inte vara finkultur. 😉

Om att leva

ESC är över, igen

Gammal och trött som en är tar det på krafterna att sitta uppe halva nätterna och följa omröstningen i ESC. Händer väl annars bara att jag är uppe så här länge på nyår. Men det var värt väntan att få se sista resultatet, folkets röster. Förra året sabbade folkets röster hela ordningen och Ukraina tog hem segern över Australien och Ryssland som jag tycker hade låtar som var flera gånger bättre. Men i år var rösterna samstämmiga. Portugal var landet som fick flest röster av både jury och folk. Yay!

Annars är det en seg helg och en seg söndag. Jag har gjort uppgifter för utbildningen utan att bli helt färdig. Jag har inte lagt mycket tid på manuset då annat varit inbokat, men fick skrivit om ett parti så det blev mer gestaltande i alla fall. Är trött! Jag har inte städat men lyssnat på andra favoriter i tävlingen, som Belgien. En lågmäld låt, men utan att vara en ballad. Så snygg! Och det tyckte visst fler än jag då den hamnade på en fjärde plats.

Vad har ni andra gjort? Skrivit? Varit sociala? Kanske röstat på någon ESC-låt? 😉 Hur som helst, hoppas ni haft en fin helg.

De här sötnosarna träffade jag idag
Om att läsa, Om att skriva

Inspirerande pedagogik

Uppgiften för utbildningen i veckan handlar om skrivpedagogik och vi fick ett utdrag ur boken Samtalet som grund, där författaren Ulla Wagner  skriver om sin metodik och hur hon arbetar pedagogiskt med barn i yngre åldrar i klassrummet. Och hon har en sådan fin pedagogik (bortsett från en sak jag ogillade men jag drar inte det nu) eftersom hon sätter barnens förmåga i främsta rummet och anpassar utifrån deras möjligheter, hon ger barnen ansvar att vara delaktiga i lärandet och i att ansvara för varandra, bl.a. i bemötande men även i inlärning då de äldre hjälper de yngre. De har tid avsatt för att de i demokratisk anda ska kunna ta upp olika svårigheter som uppstår och kommer gemensamt fram till lösningar som klassen är med på.

Och i allt det här har hon läsningen som ett verktyg för att barnen ska finna glädje i lärande och upptäcka att de är kapabla. Hon talar om hur barnen upptäcker att de kan skapa med sina egna ord, vilka ger en text och en berättelse och något alla kan ta del av. Det är som om vissa barn blir till genom denna upptäckt. De inser att de kan och duger och hon uppmuntrar dem till att göra sina röster hörda. De får berätta om vad de har upplevt och hon hjälper dem sätta det på pränt så att de får egna berättelser att föra vidare, eller gemensamma som grupp.

Att stärka barns förtroende och få dem att tro på sin egen förmåga genom att utnyttja berättandet, läsandet och skrivandet inspirerar i alla fall mig. Tänk vad roligt att som lärare arbeta på det sättet. Nu har vi på kursen enbart tagit del av ett par kortare utdrag, men Wagner inspirerar och jag vill läsa mer om hennes metodik. Dessutom är det roligt att läsa författare vars texter genomsyras av starkt engagemang för hennes arbetsglädje kan man inte ta miste på.

Har ni fler tips på litteratur om att utvecklas med skrivandet/berättandet som ett verktyg, eller liknande tar jag tacksamt emot detta. 🙂

 

Böcker

De oroliga – Linn Ullman

Med en känsla av att ha huvudet under armen började jag läsa De oroliga som jag inte visste något om alls (läste inte baksidan innan), mer än att den var var en biografi. Jaha, tänkte jag efter någon sida, Linn Ullman som i Liv Ullman och Ingmar Bergmans dotter. Uppenbarelseögonblicket fortfor med att en tanke i stil med –  jaha, vad ska jag få veta om de här tre. Är det en bok om fadern, modern eller dottern? Hur kommer det bli?

Var jag intresserad? Inte särskilt. Men jag fortsatte läsa och emellanåt uppslukades jag totalt av Linn Ullmans uppväxt och ödet att ha dessa två föräldrar som tycks ha satt sina egna behov före sitt barns.

Handling
Ja, det är ju en biografi. Dels över Linn Ullmans liv, dels över föräldrarnas, men framför allt faderns. Den store mästaren Bergman. Han beskrivs bl.a. med barnets ögon i ett vuxet perspektiv. Minnen varvas med vad vad Linn Ullman fått berättat för sig och vad hon berättar själv. Livet på Fårö om somrarna som barn, livet med mormodern i Oslo, livet med modern i USA och hur det var när fadern blev gammal och började förlora sig själv så som gamla gör. Rutiner som alltid utgjort hans vardag luckras upp, precis som han själv.

Reflektion
Jag tänker på biografin som sådan. Om att skriva om sig själv och om andra. Vad man förmedlar och skapar i berättandet. Jag har svårt för det. Tycker det blir för intimt. Vem är jag att dela deras personliga och privata historia? Jag känner inte dem.

Linn Ullman gör sex stycken ljudinspelningar med sin far. Sex inspelningar som inte blir bra, men som hon återger i dialogform på några ställen i boken. Jag tänker på bekanta som säger att de borde intervjua sina gamla släktingar för att de har så mycket att berätta. Vem hade väl något att berätta om inte Bergman? Men inspelningarna görs hans sista sommar och det blir inte som det var tänkt. Han är inte den Bergman han var. Och jag kan inte låta bli att tycka det är sorgligt att läsa dem. Den gamla gubben som knappt känner igen dottern framför sig. Dottern som inte får de svar hon önskade.

De oroliga är inte helt kronologiskt. Vissa avsnitt (boken är indelad i sex ”sjok”) hänger jag inte med i. De hoppar i tid, upprepar sådant som nämnts flera gånger. Det finns ett repetitivt genomgående inslag i De oroliga och jag tänker på hur en tanke kan dyka upp om och om igen. Perspektivet varierar mellan första och tredje person, vilket bidrar till att växla mellan distans och närhet.

Jag kan inte säga att jag tycker om, för jag har svårt att bedöma vad jag ska tycka om något så här personligt. Det är inte den sortens berättelser jag brukar läsa. Jag är ovan. Men jag finner det intressant att man skriver biografier, oavsett om de är självbiografiska eller inte. Det är en sorts fiktion ändå, för i texten, skapas något som inte är en ”äkta” sanning. Och är det ens den som ska skrivas fram? Jag tänker att Linn Ullman sätter ord på det när hon beskriver vad fadern själv skrivit om sina föräldrar:

I en av romanerna av föräldrarna skrev han: ’Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.’ (De oroliga s.371)

Inte för att jag menar att Ullman ljuger, men jag tycker citatet är talande för denna sortens autofiktiva berättelse. Även om mycket kan återberättas är det en bild, en uppfattning, en upplevelse som förmedlas genom ett stort antal val som berättaren gör. Hur det tas emot, det är en annan sak, men den som berättar har ändå möjlighet att styra över vad som kommer ut. Och det fascinerar mig. Rekommenderas.

 

Vill du läsa ett till utdrag ur De oroliga kan du läsa mitt bidrag till En smakebit på söndag.

En bok att köpa? Du kan hitta De oroliga t.ex. här och här.

 

Om att skriva

Det går långsamt fram, men det går ändå fram…

…jag hurra för den resan när jag nådde ändå fram.

Nä. Jag är inte klar än. Men något får en väl vara glad för här i seg-redigerar-träsket. Som att jag efter en evighets uppehåll (åtta dagar!) faktiskt redigerade rätt rejält i mina utskrivna papper igår. Och att jag idag orkat med en timmes fixande i datorn utifrån ändringarna igår. Plus att jag ändrat lite till nu.

Det känns som att alla ord faktiskt börjar skapa en mening. Som att de börjar hänga ihop. Som att de kanske till och med kan vara bra. Det tyckte jag inte igår. Då var de blä! Förutom några få som var okej. Idag är fler okej. Skönt det.

Hoppas det går bra för er andra så här i sluttampen av våren när annat börjar locka än att sitta inne och skriva. Lördagens 20-gradiga värme fick i alla fall iväg mig från soffan. Fler än jag som låter skrivandet komma i andra hand när sådana dagar dyker upp?