Skriva bokmanus – vanliga misstag att undvika

Ypperliga tips för oss som skriver – och som känns väldigt självklara men som jag ibland ändå inte följer fastän jag vet om dem – skriver Katrine Hamori om (författare/textgranskare).

Jag lånar hennes punkter (ingen anledning att uppfinna hjulet igen?). Läs och begrunda. Vad är du skyldig till?

Här är alltså några exempel på sådant man helst ska undvika men som många, många ständigt återkommer till;

  1. Sätt inte ” . . ” kring ord eller uttryck som du tycker är skämtsamt eller ironiskt menade.Exempel: Hon tyckte mannen som satt uppflugen på barstolen var ”söt.”Skriv inte söt om du inte menar det.

  2. Stryk alla så, ju – de behövs i princip aldrig, utom då de små orden betyder det de egentligen betyder, nämligen så= på det sätteti sammansättningen med desto= ju förr, desto bättre

  3. Strö inte omkring en massa att . . jämför; Sara lovade komma i tid/ Sara lovade att komma i tid. Det finns en nyansskillnad här. Båda är grammatiskt korrekta, men fundera över om du verkligen vill ha att.

  4. Markera inte att; nu tänker personen, med kursiv. Oftast framgår det i texten att här är det någon som tänker. Kursiv stil är jobbig för läsaren och överanvändning gör att det går inflation i typografin. Det är alltid läsvänligheten som ska prioriteras.

  5. Bestäm dig för hur du vill skriva dialog. Välj antingen – ( pratminus) och ny rad vid varje replik. Fungerar bäst när det är ett kort samtal mellan två personer – eller ” citationstecken”. Aldrig båda samtidigt.

  6. Skriv aldrig förkortningar i skönlitterär text. Pgr a = På grund av att det hör till snabbt nedtecknade anteckningar eller kortare faktatexter att förkorta vissa ord t ex och m fl.

  7. Glöm inte att paginera ( sidnumrera) ditt manus.

  8. Tänk på hur du namnger dina karaktärer. Äldre människor heter inte Hulda eller Eufrosyne eller Karl August. De är döda för länge sedan. I dag heter pensionärer Birgitta eller Kjell. Det finns tabeller där man kan se vilka namn som var populära vilka årtionden.

  9. Det är helt ok att börja en mening med . . . Jag

  10. Det räcker med sa ( sade) som sägeverb. Det går inte att säga något och le samtidigt. Hundra morrar, ormar väser, apor tjattrar – människor säger.

  11. Undvik anglicismer ( inflytandet från engelskan) som –ing, -ande, – andes.Exempel: Han kom springandes ätandes på en glass. = Han småsprang utmed häcken och mellan flämtningarna slickade han på glasstruten som hade börjat droppa vaniljsås på hans hand.

  12. Veckodagar och månader skrivs med liten bokstav.

  13. Har du svårt att skilja på de och dem – skriv då hellre dom. Eller sätt in they eller them för att testa vilket.De gav nycklarna till dem. They gave them the keys.

  14. Sätt inte kommatecken före och.

  15. Använd gärna synonymlexikon.

  16. Det är ok att hitta på egna ord. Språket är levande och förnyas hela tiden.

Vad jag är uppenbart medveten om så är jag fortfarande skyldig till: nummer 11 – Anglicismer. Gissar att det beror på att jag läser mycket på engelska.

Vad jag vet att jag blivit bättre på är: nummer 2 och 3

Flera av de andra punkterna har jag aldrig gjort och känner mig oändligt stolt över att ha haft koll på detta tidigt. 🙂

(Lite synd att texten har så många slarvfel. Fler än jag som tycker det sänker intrycket?)

 

Annonser

12 reaktioner på ”Skriva bokmanus – vanliga misstag att undvika

  1. Instämmer med att alla slarvfel sänker intrycket och trovärdigheten lite men i övrigt bra punkter. 🙂 Dock tycker jag inte de där gerundiumformerna är de bästa exemplen på anglicismer. Då tycker jag ett hade varit värre att skriva en massa ord som deleta, browsa, samt uttryck som ”öppna upp”, ”spendera tid” osv. ”Springande” känns ganska oskyldigt i sammanhanget och jag skulle nog iaf inte reagera på det i en bok om det inte gick till överdrift. 🙂
    Apropå synonymlexikon har jag hört främst engelskspråkiga författare avråda från att sitta och skriva med synonymlexikonet i knät just för att ord som till synes betyder samma sak kan ha små nyansskillnader eller passa i olika sammanhang som gör dem olämpliga på andra ställen, vilket man inte vet om man inte känner till dem redan, plus att det nog alltid blir bäst om man använder sina egna ord i största möjliga mån. Har ingen uppfattning om detta med synonymlexikon är något man råder till i svenska författarsammanhang.
    Om jag ska lägga till en punkt rent spontant skulle jag nog säga välj en perspektivform (första person eller tredje) och håll dig till den, det verkar vara ett vanligt problem att man ömsom omnämner huvudpersonen som jag och som hon, samt skiftar berättarperspektiv lite hejvilt mellan olika karaktärer med.
    Vilket är ditt bästa tips själv? 🙂
    Oj det blev en lång kommentar… 😮

    • Överlag tycker jag just dessa tips på saker en ska undvika känns som klassiska nybörjarmisstag och det är klart att vi alla är nybörjare någon gång, men ändå. Vad gäller andra misstag tycker jag det skulle vara roligt att höra lite om vad mer erfarna författare gör för fel, trots stor vana och kanske många publicerade böcker. För jag tror allt att vi har våra egenheter som kan vara svåra att helt få bort eller alltid ha i åtanke.
      Och som du säger, synonymer ska hanteras med försiktighet om det finns minsta tvekan kring nyansskillnaderna. Själv kan jag leta synonymer ibland för att inse att valt ord är det enda som funkar just pga betydelseskillnaden.
      Själv skulle jag nog vilja ta upp det här med gestaltning som är något jag tänker är extremt svårt att få till i början. (Om en inte har en naturlig fallenhet för det…) Att göra enkla gestaltningar som fångar mycket utan att det blir tillkrånglat, det är något att ha i åtanke och öva på. Har en bit kvar där innan det kommer så där lätt som jag vill märker jag. 😉
      Bara kul med en lång kommentar. Känns roligt att det jag tar upp engagerar och väcker så många tankar. 🙂

      • Vad bra, ja det är ett intressant ämne 🙂 Håller med om att de misstag som räknas upp låter som klassiska nybörjarmisstag, för dem som precis börjat. Det är bland annat det problemet jag hade med tidningen Skriva med, att de enbart verkar vända sig till de som ännu inte börjat skriva men vill, eller de som precis satt igång, för alla artiklar de publicerar vänder sig till totala nybörjare. Upplever jag det som iaf. De ligger liksom på en så basal nivå att när man kommit åtminstone en bit känns det inte som att den tidningen ger en något längre för allt de skriver har man redan varit igenom för länge sedan. Helt min egen åsikt då, alltså. 🙂
        Hm, bland de misstag jag själv gör är att börja skriva för snart, innan jag hunnit tänka igenom idén tillräckligt. Sedan brukar jag strössla hej vilt med Plötsligt!, lite, ju och andra småord som jag inte TROR jag använder, men som när jag gör en sökning på dem i ett senare skede får deleta (haha, anglicism) friskt. Jag glömmer även att gestalta en del scener medan jag skriver, oftast när det går trögt och jag bara vill ha framåtrörelse och ord nedskrivna, som jag får gå in och gestalta i efterhand. Ja gud, missarna är många hehe. Jag borde kanske kolla i manuset till NSD och se vad testläsarna anmärkte på hehe. 😉
        Ibland, mot slutet av manuset, brukar det kännas som om jag bara använder samma fem ord om och om igen i nya konstellationer, och även om det är en bedrift i sig 😉 så känns det extremt platt. Men då hjälper det att läsa någon annans bok för att uppdatera sitt vokabulär, tycker jag. ibland snöar man liksom in på en del ord och glömmer alla de där andra man kan. 😀 Så jag är faktiskt en förespråkare av att läsa andras böcker medan man skriver, det berikar ens ordförråd och man slipper den där känslan av att orden går på repeat. Fast det kanske funkar bäst när man hittat sin egen röst och stil.
        En annan sak jag gör som den där listan tog upp, är att ibland sätta kommatecken före Och. Samt att skriva för långa meningar. Hade en värstingmening i min första bok på 84 ord. 😀 Min förläggare föreslog helt krasst att dela upp den på två. 😉

      • 84 ord ja, det var snyggt! 😀 Min ena testläsare har pekat på just förstameningar i två (tre?) kapitel som verkar pågå i oändlighet. Kommer helt klart skriva om dem.
        Gissa om jag känner igen mig väl i det du skriver?! Om att det känns som att ens vokabulär tar slut och det enbart består av fem ord (av de fem är ”det” två av dem!) eller för att inte tala om tidningen Skriva. Jag får den i brevinkastet men sedan tenderar jag att låta den ligga… Har inte riktigt fattat varför den inte lockar mer. Tycker några artiklar kan vara roliga ibland och några tips men överlag… Har länge tänkt att den blir bra som underlag om jag ska hålla i ev skrivarkurser för nybörjarskrivare i framtiden. Kan ju stolt numera kalla mig skrivpedagog 🙂

  2. Det där med att inte kursivera tankar är lite knepigt ibland, för i manuset jag jobbar med nu märkte jag att korrläsaren blev lite förvirrad när raderna där en karaktär tänker, inte var kursiverade. Men, jag har behållit dessa okursiverade ändå, för jag håller med om att ju mindre kursiv text man använder, desto bättre.
    Sen vill jag anmärka på punkt 10. Det går visst att le och prata samtidigt 🙂

    • Jag har också hört detta om okursiverat förr och vet fler som säger att tankar i kursivt inte ska behövas. Det ska framgå att det är en tanke ändå. (Utan att man måste skriva ”den tänker”)
      Visst kan man le och prata samtidigt. Däremot har jag hört på någon skrivkurs att”sa han leende” inte är så snyggt. Men jag tycker det funkar. Smaksak och någon sorts stilnivå-grej kanske… Kanske nobelpristagare inte skriver så? 😉

      • Håller helt med dig där och jag tror inte att det är så jättevanligt att sådant förvirrar. Jag försöker åtminstone att undvika kursiv stil i den mån det går och precis som du är inne på måste man inte skriva ”tänkte han” efter varje tanke. Läsaren förstår oftast ändå.
        Håller med om det också, att ”sa han leende” inte ser lika snyggt ut, men det beror kanske på hur språkkänslig man är.
        Hehe, nej de undviker kanske sådant 🙂

      • Jag har visserligen märkt att jag blivit mer petig vad gäller språk och vad jag upplever som ok. Känns bra att känna till vad som gäller och räknas som ”välskrivet”. Blir roligt att försöka ha det i åtanke när jag själv skriver för att se hur jag kan använda hantverkets olika verktyg.

  3. Andra punkten är den jag kämpar mest med. På synonymfronten verkar jag däremot göra rätt, för jag googlar synonymer flera gånger per skrivpass, särskilt under redigeringen. Ofta har jag ordet på tungan, men behöver lite hjälp på traven. Men som allt annat ska synonymordboken förstås brukas med måtta. Det finns ju en risk att det slår över i nummer 10, alltså att man använder en överdriven mängd synonymer istället för mer vanliga ord.

    Sedan håller jag väl inte med om 14 fullt ut. I uppräkningar ska det inte vara något komma, men det finns andra situationer där det är korrekt.

    • Så gör jag med vad gäller synonymerna. Undersöker nyansskillnaderna och ibland hittar jag ord som är bättre lämpade. Ibland är det bara att inse att det var bra från början trots att jag vill flasha med något annorlunda. 😉
      Vad gäller tvåan är du i gott sällskap. Det verkar vara ett kärt ämne när en läser runt på olika bloggar också. 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s