Med måtta

Semester är en period för återhämtning. Men ärligt talat, det har gått sådär. Manuset tar sin tid, och kan vara energikrävande. Fast manuset är inte boven. Jag hade bland annat behövt få besked om vissa arbetsuppgifter och eventuellt utökad tjänst innan ledigheten för att känna mig lugn inför vad som väntar i höst. Eftersom chefen inte kunde ge besked innan semestern (plus att chefen på andra jobbet vill att jag går upp lite i tid – och förstås gärna hade velat få svar innan semestern!) hamnade jag i någon sorts limbo vid semesterstarten. Inte vad jag behövde.

Depåerna av energi är relativt uttömda efter att jag gått en ettårig distansutbildning på 100% och jobbat 80%. Dessutom är större delen av procenten på ett nytt jobb eftersom jag bytte i maj förra året. Ett byte som var nödvändigt eftersom arbetsplatsen bara var för tokig. Jobbet var visserligen jätteroligt och jag hade jättefina kollegor. Tyvärr dök de fina kollegorna upp först mot slutet av arbetstiden eftersom arbetsgruppen på sexton personer helt och hållet byttes ut. Jag var näst sist med att sluta inom loppet av ett och ett halvt år (japp, längre än så var jag aldrig där). För att inte tala om hur knasigt året på nya arbetsplatsen varit…

Kanske jag borde låtit manuset varit och bara samlat kraft nu på semestern. Problemet är att om jag lägger det helt åt sidan blir jag superstressad. Hellre att jag håller mig till planen att arbeta lite grann när jag kan, än att tänka att jag gör jättemycket mer sällan.

Så jag försöker få ihop bitar jag vet jag mår bra av. Skriva. Läsa. Och vara lite social. Jag säger lite eftersom att vara för social i nuläget tenderar att trötta ut mig.

Varför skriver jag det här nu då? Jo, det är lätt att tro att vi som skriver/bloggar/jobbar/sköter hem och familj är någon sorts övermänniskor, opåverkade av livet runt oss. Men jag är varken övermänniska eller opåverkad.

Jag åstadkommer jättemycket emellanåt, men på bekostnad av något annat. När jag jobbat och pluggat samtidigt har jag t.ex. inte tränat överhuvudtaget och valt bort mängder av tillfällen när jag kunnat fråga vänner om att ses. Istället har jag tagit en stund i soffan, poppat popcorn och glott på tv:n. För utan de stunderna skulle jag aldrig fått ihop de andra.

Fast jag tror ni känner till det här. Eller? Jag kan i alla fall behöva bli påmind om att ta en sak i taget för otåligheten gör att jag vill få allt klart nu. Helst igår liksom. Och det vet jag att jag inte är ensam om. Därför får höstens motto bli att göra saker med måtta. Är ni med? 🙂

Annonser

6 reaktioner på ”Med måtta

  1. Livet är inte alltid lätt och i kombination med det skrivande livet tenderar det ofta att bli för mycket… ändå är jag så glad att jag har skrivandet, det ger energi. Men det är skönt när det, som i ditt inlägg nu, också talas om att det tar. Och att det kostar. Hemma hos oss blir allt halvgjort jämt och det är otroligt påfrestande. Och trots att jag har ett enkelt halvtidsjobb som i stort sett inte tar någon (psykisk) energi planerar jag nu att skära ner ytterligare på arbetstid när författar-tiden kommer öka. Stor glädje över det naturligtvis men ont i magen med… Men hur som helst, kanske är det en av anledningarna till att du inte vill släppa ditt manus; att det ger mycket och det är något man samtidigt behöver i en krävande vardag. Och vill unna sig! Driftigt och modigt att byta jobb när det blir för tokigt, inte alla som orkar det. Och klokt att äta popcorn när man inte orkar något annat, istället för att gå under isen 😉👍

    • Tack för att du delar med dig Louise. 😊 Jag inspireras av människor som väljer om och väljer nytt, som följer sina drömmar och vill själv vara sådan. Att prata om det som ibland är svårt för en är också en viktig bit i att dela med sig och skapa en helhet kring hur man lyckas komma vidare. Som du säger, skrivandet ger också energi och betyder otroligt mycket. Det får mig oftast att må riktigt bra och då får annat stå tillbaka ibland. 😊

  2. Jag håller med! Alla de där som säger ”Åh hur hinner du skriva?”, ja man får ju prioritera bort en del annat, liksom 🙂 Teve-tittandet rök allra först hos mig (det hade egentligen redan rykt redan innan), sedan hjälper det förstås att inte vara en överdrivet social person som ska ut på fester och aktiviteter hela tiden… 😉 Att vara singel hjälper också, så det är ännu ett bra skäl att vara det, lol. Men som sagt, ingen har ju mer tid än någon annan, och vill man skriva måste det inte sällan ske på bekostnad av något annat. Klokt av dig att inse att man inte kan göra ALLT, hur gärna man än vill. DET låter som bästa receptet för utbränning, att försöka göra allt. Och som Louise skriver, skrivandet ger så mycket, både i glädje och energi, så visst är det klokt att ta sig tid för det.

    • Jag önskar att jag tyckte att titta på tv-serier och film inte var roligt, men jag kan lätt jämställa det med att läsa, och tycker dessutom att mycket av det jag ser inspirerar till skrivandet. Men att titta på serier/film tar förstås tid. Inget slötittande alltså.
      Jag gör vad jag kan för att lyssna till kroppen när den säger till att det är för mycket. Tycker jag är rätt bra på det, även om jag kan låta det gå lite långt ibland. Fast när det kommer till jobb är det ju svårt att ändra förutsättningarna snabbt. Som ett jobbyte, Från beslut till praktiskt genomförbart kan det ta sin lilla tid…
      Och inte skulle jag vilja ge upp skrivandet. Det har blivit en del av livet och något jag ser framemot. 🙂

  3. Ja, semestern är en tid då man planerar för mycket men går typ minus på Att göra-listan. Jag har själv mycket att planera inför nu när hösten kommer (fortfarande semester den här veckan innan jobb) och är helt på att göra saker med måtta. Mina planer för den här ledigheten var bland annat att skriva om manuset HELT. Vad tänkte jag där liksom. Kom inte längre än fem kapitel. Jag hade också en tanke på att i alla fall läsa ut en bok, men jag har inte kommit längre än ca 80 sidor. Att jag sedan valde en bok med nästan 900 sidor är väl kanske i överkant på fyra veckor med besök, ambulansåkande, loppisfarande, sjukgymnast och balkongräckebytande. Sedan blev det aldrig någonting av trädgården…

    Livet är ändå livet, och även om stressen kommer krypande över att man inte har gjort det man önskat så har man förmodligen ändå gjort det man mått bra av för stunden. Min man brukar påminna mig om att tänka på morgondagen som ännu en ledig dag och inte femte sista semesterdagen. Att leva i nuet är kanske det bästa för stressen. Du har faktiskt semester och ska inte behöva tänka på jobbet nu (trots att jag förstår att det är jobbigt att inte veta).

    • När oförutsedda händelser händer är det ju ännu svårare att få ihop sin planering. Även jag tänker att jag ska göra mycket, men får sänka till typ hälften…och vara nöjd med det.
      80 sidor av en bok kanske kan betraktas som en tunn bok? Fem kapitel av ett helt manus är ju ändå hela fem kapitel. Det är inte illa det. 🙂
      I mina planer ingick oändliga timmar av lästid på stranden. Sol och picknick och en bok i handen liksom. Pannkaka! Har ju varit för kallt för att vara och bada. Så jag försöker se till vad jag gjort istället… Tänker om och tänker att det andra är okej det med. (Men visst hade läsningen på stranden varit att föredra…!) Och jag vet, jag borde inte tänka jobb, men det poppar upp allt för ofta. Hoppas bara min chef är på plats på måndag så jag kan få prata med henne på en gång och inte måste valsa runt ovetande ett tag till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s