Om att skriva

En vecka till

En vecka till. Ja. Det är min deadline. Jag hoppas att jag kan få iväg manuset om en vecka. I helgen planerar jag läsa igenom det igen. Efter att ha fått min mans feedback på det. Jag är mer nervös över att ta emot hans respons än någon annans. I vanliga fall tycker jag hela responsbiten är rätt enkel, men när det kommer till att ta emot hans funderingar och åsikter, då tenderar jag bli rätt arg. Tycker att han missförstått, att hans argument är ogrundade eller något annat fånigt för att jag inte ska ta emot just hans feedback.

Andras feedback har jag ytterst sällan några problem att ta emot. Skillnaden är att nog den att jag annars får respons från andra som också är skrivande personer och som har erfarenhet av att skriva själva, lämna ut sina texter och ge feedback. Det gör att jag finner deras ord – oftast – rätt välgrundade just för att de har ”rätt” erfarenhet. Plus att jag inte är gift med dem. Det förenklar också en hel del. Vad de egentligen tycker om mig eller vad jag gör spelar inte så stor roll. Men när andra halvan har åsikter… ja, då väger det liksom lite tyngre, just för att det kommer från han. Inte någon relativt okänd människa på en kurs eller utbildning eller så. De får väl tycka vad de vill… nästan i alla fall.

Om jag ska få till att förverkliga att skicka manus innan nästa helg, måste jag få till ett följebrev, och även hitta några lämpliga förlag. Det blir lite begränsande att jag skriver i ungdomsgenren, YA, och att det är en dystopi. Så jag håller tummarna för… inga hinder. Wish me luck!

 

 

Annonser

16 reaktioner till “En vecka till”

  1. Så roligt – och spännande! Nu är det riktigt nära 🙂
    Vilken gullig man du har som läser, kan förstå att det är svårare att inte börja debattera kritiken 😀
    Jag tvingade min sambo att läsa början på mitt manus, han hängde inte med, jag fick panik och lämnade det till två som både läser och skriver mycket (det gör inte min sambo) och för dem var det inga konstigheter. Puh! Men det väckte ändå en oro i mig… Han får aldrig mer läsa, haha.
    Lycka till med färdigställande av manus och följebrev, jag håller tummarna nu och när du skickat in. En ungdomsdystopi låter väl helt rätt i tiden?!

    1. Mannen är bäst. Hittills har han signalerat att han tycker manuset är riktigt bra (känns dock lite som när en var liten och visade teckningar för mamma – allt var bra. Jag var visserligen grym på att rita men ändå😉 ) Ytterst sällan han får ta del av något och endast i allra sista fasen för att underlätta för oss båda. Oarbetad text blir svårt och onödigt krångligt att ta ställning till. Är nog bäst att skilja på vad de ska kunna hjälpa till med utifrån att de är oskrivande personer. 😉
      Tack! Jag hoppas manuset är bra nu och att det kan tilltala förlag.

      1. Haha, nej släktingar – valda och sådana man fått vid födelsen – är sällan bra värdemätare. Jag låter min mamma läsa, mest för att hon ska veta vad jag sysslar med nu när jag inte har ett traditionellt lönearbete, så att säga = lugna hennes nerver en aning.
        Hon är expert på att säga saker som ”alltså, det här är inte trovärdigt, inte det minsta, det här får du göra om” – hon sågar mig såsom de sågar Nobelpristagare i hennes bokcirklar. Haha. Men beröm från henne betyder ingenting.
        Håller tummar och tår! 🙂

        1. Vilken rolig mamma du har. Kul att hon inte håller tillbaka, även om det kanske blir lite knasigt. 😀 Det enda mina parentaler kan få ta del av är den tryckta boken. Så än så länge behöver jag inte oroa mig för deras kommentarer. 😃

        2. Jag litar på min mor gällande det obegripliga (har inga Nobelprisambitioner, så att säga) för om inte hon fattar, fattar inte de femton andra i hennes bokcirklar och någonstans är ändå ambitionen att skriva något begripligt. Att hon kan avgöra vad som är bra eller ej är en annan femma, det tror jag inte för fem öre på, inte för att hon är korkad utanför för att hon är min partiska mamma 😄
          När ditt manus väl är bok så lär dina föräldrar bara vara stolta 😊

        3. Vi är helt rätt ute tror jag, det är trevligt att vara begriplig 😄👍🏻 Ha en fin dag!

  2. Så spännande, både med förlagsskick och testläsning av maken!
    Jag brukar tvinga min sambo att läsa, och han får representera ”den vanliga läsaren” (men har stor känsla för när dramaturgi och story haltar). Det är klart att det svider om han har synpunkter (han förstååår mig inte!, etc), men brukar andas djupt och hålla igen känslostormarna (åtminstone på utsidan) för att jag är rädd att han inte ska vara ärlig i annat fall. Ibland läser man att familjemedlemmar inte bör testläsa ens manus, men jag känner precis tvärt om; min sambo är den bästa kritikern jag har, mest för att han helt utan filter kan vara brutalt ärlig.
    Lycka till med manus och följebrev!

    1. Tack! Lite väl spännande just nu kanske… Samtidigt känner jag mig rätt cool inför att skicka. Vad mannen säger är något annat. Inte lika cool inför detta.
      Vad roligt att du har ett så bra stöd från din man. Och äsch, finns det vettiga vänner och släktingar som kan ge bra feedback så är det klart man ska använda dem. 😊

  3. Jag har slutat blanda in min make under manusjobbet, eftersom jag aldrig lyckas förlika mig med hans åsikter i alla fall – vi tycker helt enkelt väldigt olika om skönlitteratur. Men han har varit hemskt rar när han läst färdiga alster och säger alltid att det är bra. På typ mammavis😊 I slutändan har jag ändå honom att tacka för allt. Vete fan om jag någonsin blivit publicerad ifall jag inte varit så hellbent på att visa honom att jag kunde❤️

    Och du, fantastiskt att du är på upploppet här och att du satt upp en deadline, men ta det lugnt och snubbla inte på mållinjen när du gör utskick till förlagen. Alltså, jag tror inte att det är avgörande med ett bra följebrev – det är och förblir manuset som avgör om de är intresserade av att ge ut boken – men det kan aldrig skada om man känner att man får till det på ett sätt man själv trivs med, eller vad man ska säga. Så att man inte behöver plåga sig själv med tankar om att man borde ha presenterat det hela bättre, om inte annat. Och du behöver ju inte skicka till alla förlag på en gång heller. Det KAN ju hända att du får s.k. positiva refuseringar🙄 och det kan i sig innebära att du eventuellt får vettig input till att ändra ytterligare i manuset och därmed få bättre chanser att komma hela vägen hos ett annat förlag. (Jag skulle själv dock aldrig gå så långt att jag skickade till ETT enda förlag – då hotar processen att ta resten av ditt arbetsföra liv.)

    1. Tack för alla bra tips. Du är en klippa. 🙂
      Jo, jag har tänkt skicka till några väl utvalda förlag och inte alla jag hittar (har ca 12 att välja bland) precis som jag gjorde sist. Då blev det 6 förlag som fick ta del av manuset. (Ett tyckte visserligen om det och lovordade det fint men inte tillräckligt för att vilja ha tillbaka det… ) Nåväl, ingen större skada skedd. 😉
      Vad gäller följebrev vill jag att det speglar mig och manuset, språket jag har i manuset och att det förstås fångar intresse. Försöker hålla det kort – som om det skulle vara lätt! Och nej, ett förlag i taget hjälp, då kommer jag aldrig i mål i det här livet. 😀
      Jag och andra halvan vi läser inte direkt samma litteratur. Båda älskar som tur är iaf Harry Potter! Så jag är lite försiktig med att använda honom för testläsning. Ytterst sällan det sker och endast i slutskedet för att han ska slippa bedöma något ofärdigt. Det vore inte bra för äktenskapet alls. Och den enda jag behöver övertyga och bevisa att jag kan, är mig själv. Så funkar det inte nu, ja då kanske det funkar nästa gång. 🙂

  4. Tror starkt på dig och ditt manus! Lycka till nu med sluttampen – och maken😉Min man får höra valda delar ibland, att det inte blir mer beror mest på att vi har så lite tid tillsammans. Nästan alltid barn runt oss och tiden när de lagt sig och innan jag tuppar av är så kort att vi ofta fokuserar på helt andra saker. Han har lovat att läsa den när den kommer ut 😁Trevlig helg🍁🍂

  5. Samma här, deadline (nåja) om en vecka! Hurra för att du närmar dig slutet! 🙂
    Haha, kan precis relatera till känslan av att låta närstående ge feedback, man blir nästan lite sur om de är kritiska, kanske för att man från just dem vill höra vad som faktiskt är bra, efter att ha fått en massa konstruktiv feedback tidigare i processen? Någon som liksom fokuserar på vad de gillar? Svårt att säga. Skulle iaf känna likadant om en ev sambo/make var för kritisk i sin feedback, iaf om han inte hade relevant bakgrund. Lekmannafeddback kanske förväntas vara mer positiv? 😉
    Eller så är det bara ett uttryck för att man skäms, när man blir putt för kritiken från dem, för att man nånstans hade hoppats att wow:a dem med sitt geni? Som ett sätt att gottgöra för all tid man lagt ner på det där manuset de senaste månaderna/åren… att åtminstone klämma ur sig något riktigt bra som var värt det. 😉 Hur som håller jag tummar och tår för ditt manus hos förlagen! Dystopi låter jättespännande!! 🙂

    1. Tack för att tummar och tår hålls!
      Visst är det lite knasigt att närståendes lekmannafeedback väcker så mycket känslor. Men tänker på detta att förhålla sig professionell inom olika områden och när det kommer till ens nära funkar det aldrig. Bara att inse att det är känsligt och andas lugnt när toktankarna väcks vid deras respons.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.