Visheten vaknar – Elin Säfström

Visheten vaknar är fortsättningen på Elin Säfströms En väktares bekännelser som jag läste i somras. Att vänta in denna tvåa var lite som att vänta in julafton när en var barn. Inte underlättades det av att jag inte hade tid att läsa boken när den släpptes i september. Men nu, äntligen!

Tilda, som går i nian, kämpar vidare med att försöka hålla ordning på de olika rådare som finns i Stockholm, såsom troll, tomtar, trollpackor, vittror och älvor. Ingen jättelätt uppgift och jag gillar att läsa om Tildas annorlunda vardag. Mitt i det ovanliga har vi vanliga saker som att hålla sams med sina vänner, ha tid för eventuell pojkvän och även vara schysst mot mammas pojkvän – en knasboll som drar iväg mamman, Tilda och hennes bästisar på någon sorts överlevnadstur i Lappland. Samtidigt måste Tilda lura ut vad trollen i Stockholm håller på med. Något med en fest, någon som ska vakna upp och något med ett jungfruoffer. Inget lätt pussel. Tur att hon har mormor till hjälp. Eller ja, till viss hjälp. Och så har hon ett gäng rådare som svarar mer eller mindre villigt på Tildas frågor.

Visheten vaknar är spännande, charmig och rolig. Tilda har ett härligt sätt att se på rådarvärlden och det som händer med ett par snabba repliker – om inte annat i tanken. Hon bryr sig om sina vänner, men har svårt att få ihop allt och gör vad hon kan, även om det inte alltid räcker ända fram. Det är så lätt med missförstånd vänner emellan och det här med känslor… Hur vet man egentligen om man tycker om någon?

Även om jag nu råkar följa Elin Säfström sedan en tid tillbaka, bl.a. eftersom Elin är en engagerad författare och bloggare som kommenterar oss stackare som kämpar med att vilja bli författare (förstår inte hur du får ihop allt!), så vill jag inte tro att det påverkar mitt tyckande. För jag tycker verkligen om denna tvåa, precis som ettan. Utan att vara särskilt partisk. Det behövs liksom inte. Visheten vaknar är helt enkelt sådan litteratur jag gillar. Plus väl berättad med klurigheter och ett rappt, rakt språk. Läs den. Och ja, det underlättar förstås om du läser En väktares bekännelser först. Rekommenderas!

En bok att köpa, eller läsa lite mer om? Det gör du t.ex. här och här. Och så är det bara att vänta på trean nu då. 🙂

 

 

 

 

 

Annons

Skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer – del 2

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag lyssnat på Jessica Schiefauer som fått Augustpriset för två av sina tre ungdomsromaner (Pojkarna, När hundarna kommer). Hon berättade om hur det kan vara när skrivandet låser sig och hur det är att få ihop sitt ensamma skrivande jag med det sociala författarjaget.

Eftersom föredraget väckte rätt många tankar blev det två inlägg. Idag handlar det om förebilder som kan bidra till inspiration och att man finner sig själv i sitt skrivande.

Förebilder och hur man vill skriva

Jessica berättade om hur svårt det blev för henne att fortsätta skrivandet när hon fått Augustpriset för Pojkarna. Att hon var tvungen att försöka lura sig själv och intala sig att nästa bok var den sista hon skrev. Hon berättade att den, När hundarna kommer, varit på ett visst sätt och att hon kände, i ungefär sista sekund, att hon ville göra den annorlunda – så som den är nu alltså. Och det blev ju ett lyckat drag.

Att skriva som man vill och inte följa andras åsikter är en svår konst menade Schiefauer. Man ska inte bara lyssna till alla som förstår sig på skrivandet (t.ex. redaktörer, lektörer) utan samtidigt ta hänsyn till sina egna tankar och känslor. Våga tro på att man kan oavsett vad andra säger. För just det du eller jag skriver kan vara helt rätt, och det gäller att hitta någon som också tror det.

Som egen förebild nämnde Schiefauer författaren Meg Rosoff. (How I Live Now) Meg Rosoff fick ALMA-priset 2016, Astrid Lindgren Memorial Award, för sitt författarskap för unga. Hon hade fått kämpa för att bli publicerad och hitta den där personen som trodde på henne. Rosoff hade fått rådet att inte ändra på sitt sätt att skriva, ett sätt som beskrevs som ”fiercefully”. Och ja, även det gick ju hem.

Så hos mig väcktes tanken om hur jag skriver. Fiercefully passar inte på mig och jag hittar i nuläget inget adjektiv för att beskriva mitt skrivande. Kanske att det är svårt att beskriva sig själv?

Det skulle vara kul att ta en titt på de manus jag skrivit klart för att se om jag hittar likheter mellan dem. Något som säger något om min röst. För även om de är i olika genre tror jag allt min röst lyser igenom. Jag tänker nu senast på skrivpedagogutbildningen och uppgifterna vi gjorde där som vi gav respons på. Rätt snabbt lärde jag mig att känna igen kurskamraternas texter, trots att de ofta inte skrivit namn. Deras sätt att skriva lyste igenom. Men hur medvetet gjorde de det? Hur medvetet kan jag göra det?

Kan jag eftersträva att skriva på ett visst sätt böckerna igenom, oavsett om jag befinner mig i en dystopi, en fantasy eller ren ungdomsbok? Det tror jag även om det kan variera beroende på genre, eftersom varje genre har sin egen stil. Temamässigt vet jag att jag rör jag mig kring sådant som handlar om utanförskap och orättvisor – såsom den svaga mot den starka. Då återstår alltså HUR jag ska skriva om detta?

Och nu kommer vi in i områden såsom vilken sorts röst en författare har. Ens sätt att skriva präglar förstås texten. Så HUR skriver jag? HUR skriver du?

Tanken om hur en vill skriva intresserar mig. Jag har t.ex. experimenterat med en mer drömsk stil… som jag sedan övergav eftersom den inte passade handlingen i längden. De som spökskriver fascinerar mig starkt eftersom de till synes kan överge sin röst till förmån för någon annans.

Men förebilder då? De som inspirerar mig och får mig att önska att jag skrev som dem? Njae… Det får jag nog skriva om en annan gång. Just nu har jag fullt upp med att tänka på HUR jag skriver. Att blanda in hur andra skriver och vad jag uppskattar för litteratur… nej, det blir bara för mycket. Så vad tänker du/ni om det här med att hitta sitt HUR? När gör man det? Och lite tips kanske på hur man gör det? 😉

Schiefauer till höger och jag… Ja, minst sagt lite lätt star struck i en tvåfaldig Augustprisvinnares närvaro

På andra sidan reglerna – Emma Granholm

En efterlängtad bok. Emma Granholms förra, Sjutton år och skitsnygg (2012), fick mig Granholmsfrälst. Jag läste igenom samtliga av hennes böcker på kort tid (se nedan) och kom att tycka om alla ungefär lika mycket. Även denna, På andra sidan reglerna, gillar jag skarpt.

Lukas är ny i klassen på den lilla orten, direkt inflyttad från Stockholm. Det är gymnasiets andra termin i ettan och första dagen tas han emot av klassens tuffare killar och tjejer med öppna armar. De gör plats för honom i klassrummet och ser till att han hänger med dem på lunchen. Alla verkar himla schyssta och lättnaden över att han snabbt blir en i gänget är stor. Men något skaver. En supersnygg tjej i stora bylsiga tröjor och oformliga jeans sitter alltid själv med ett stort tomrum mellan sig och de andra. Henne ska han skita i får han höra, eller ja, tills det är fest då. Hon är där, uppklädd till tusen, och kastar sig över honom. Vad göra mer än att hänga på? Fast nog fattar han att något blev fel. Gliringarna och kommentarerna efteråt, att alla vet vad de gjorde på toaletten. Och Lukas vill inte ha det så här.

Kan en enda person ändra allt?

Hemligheter och hemskheter döljer sig i klassen, och bland killarna och tjejerna som verkar så schyssta finns riktiga svin. Vad de gjort och gör mot den ensamma tjejen är något Lukas inte vill höra om, men han blir inblandad eftersom han inte bara kan se på.

På andra sidan reglerna är en ungdomsroman om att våga stå upp och säga emot. Om att orka göra andra val än de enkla. Den handlar om våra gärningar, och om vilka vi är och vad som definierar oss. Om förlåtelse och om att se framåt. Med ett rappt språk som känns fräscht flyter handlingen fram. Perspektiven växlar mellan Lukas, den ensamma tjejen Olivia, en annan tjej och ibland landar även perspektivet hos någon annan, men det är främst de tre som för berättelsen framåt. Jag slukar boken på ett par dagar och önskar att jag hade fler att läsa av Emma Granholm men det är bara att vänta. Igen. Rekommenderas!

 

Intresserad av att köpa På andra sidan reglerna? I så fall hittar du den bl.a. här och här.

Andra böcker av Emma Granholm som jag bloggat om: Simon & Sophie, Liv & Lovisa, Ett nytt liv på köpet och Sjutton år och skitsnygg.

Boklådor och bokkurragömma

Röjartag i helgen ledde till att två bananlådor fylldes av böcker. Pocketar, inbundna, fackböcker, kokböcker, coffee table books, deckare, böcker om hälsa… Hyllorna i vårt så kallade bibliotek var överfyllda. Ett rätt vanligt problem bland läsande människor har jag förstått. Men när travarna ovanpå de låga hyllorna (har bara låga bokhyllor då det är snyggare så – rummet är pyttelitet och höga hyllor skulle ta över helt) skapar lavinfara måste något göras. Eller när golvbokhögarna lätt kan bli lika höga som bokhyllorna själva. Fixa, rensa, damma och lägga undan för ev försäljning på någon bakluckeloppis nästa år. Sagt och gjort. Och vilken lättnad.​

Bye bye-books!

Liten hake bara. Alla mina TBR-böcker pytsades nu in i bokhyllorna på lämplig plats. Dvs lite här och där – där de liksom hör hemma eller helt krasst passade in. Så överblicken över vad som är oläst förlorades lite. Å andra sidan hittade jag flera andra som fortfarande är olästa. Så yay, vad mycket kul läsning som väntar. Om jag hittar böckerna igen! Vilket är ett rätt trevligt bekymmer – att leta rätt på dem alltså. 🙂

 

Equilibrium – Anna Jakobsson Lund

Anna Jakobsson Lunds senaste bok, Equilibrium är inte bara snygg, den fängslade mig så att läsningen inte tog mer än ett fåtal dagar.

Ari arbetar med att ta fram ett vapen. En sorts antändlig gelé som får folk och saker att fatta eld. Uppdragsgivarna har stort förtroende för Ari utan att ana att framgången som kemist beror på att Ari känner av materians egenskaper. En egenskap som ligger utanför Aris kontroll och resulterar i en livshotande situation. Ari måste fly och noga dölja vad hon förmår eftersom personer med speciella förmågor, som att styra vind och eld, eller materia, fängslas och sätts under medicinering för att nyttjas i armén.

På en ny plats får Ari möjlighet till ett nytt liv. Det förflutna kommer dock ikapp och förmågan som är både ett hinder och en möjlighet är något hon är tvungen att lära sig hantera, för att undvika att döda utan kontroll.

I Eqilibrium möts jag av en värld där könsroller och könsidentiteter skrider över alla gränser. Det är en värld där människor placeras i fack utifrån vilka de är, vilket markeras genom tatueringar som bland annat speglar hur de mår. Inledningsvis slungades jag till Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet eftersom karaktärerna även där har förmågor utöver det vanliga, liksom att droger intas mer eller mindre öppet. I Equilibrium är förmågorna dock inte detsamma som i trilogin och drogerna har inte samma centrala roll, ändå uppstod viss oro över att Equilibrium skulle vara för lik dem, för jag ville ha något nytt nu. Snabbt insåg jag att oron var obefogad. Equilibrium är en ny fascinerande historia, en helt annan berättelse än den om Systemet och jag kom att tycka väldigt mycket om den.

Anna Jakobsson Lund ger ut sina böcker själv på det egna förlaget Annorlunda förlag. Ett passande namn. Equilibrium är annorlunda och vänder på föreställningar (fördomar?) om vilka vi är och vad vi identifierar oss som. Equilibrium, rekommenderas.

 

En bok att köpa, eller som du vill läsa mer om? Du hittar Equilibrium t.ex. här och här. Själv är jag otroligt glad över att jag fick boken som recensionsexemplar. Stort tack Anna!

Recept på brödet som äts av karaktärerna, ett kort från kortspelet de spelar och en karta över rövarstaden huvudpersonen flyr till – så roligt att få ihop med boken!

 

 

Om skrivkramp och inspiration med Jessica Schiefauer

Jessica Schiefauer (När hundarna kommer, Pojkarna – Augustprisvinnare båda två) talade igår på Härlanda kulturhus Kåken om när skrivandet låser sig och om hur det är att få ihop sitt skrivande jag med författarjaget, dvs den person som är ute och föreläser, håller workshops mm.

Schiefauer inledde med att berätta om sin debutbok, Om du var jag, som hon kämpade med i tio år innan den antogs av förlag efter uppemot trettio refuseringar. En bok som inte väckte jättemycket uppmärksamhet och Schiefauer kunde skriva vidare utan att livet förändrades alltför mycket. När Pojkarna kom 2011 blev den nominerad till Augustpriset i kategorin barn-ungdomslitteratur och vann. Allt förändrades. Tankar om att skriva lika bra, ja bättre, kom. Något hon menar är förödande för skrivandet – vilket känns rätt lätt att förstå. (Nu vet vi ju att När hundarna kommer blev minst lika bra, och om inte ännu bättre i mitt tycke.)

Hon pratade om vem hon är när hon skriver och vem hon är utåt. Schiefauer skiljer på dessa två författarjag och menade att författarskapets olika världar tenderar att krocka. Den sociala personen som syns och den skrivande personen som ingen egentligen ser måste samsas om utrymmet. Så hon gör vad hon kan för att inte blanda dessa världar. När hon skriver gör hon bara det. Då blir hon hemma för att skriva och bokar av sina uppdrag.

Skrivarjaget menade hon kan få vänta på en idé. En evig källa till inspiration och uppslag tyckte hon att radio P1 gav. Alla olika program där som tar upp otroligt vitt skilda ämnen. Dessutom fann hon andra skrivande vänner ovärderliga. Rätt sorts skrivande vänner då. Schiefauer berättade att hon har en sådan skrivarvän i författaren Elin Boardy. En skrivarrelation hon kallar Bläckäktenskap – någon som alltid finns där i skrivandet, som ger feedback och respons och förstår.

Jag tänker på hur olika vi är, vi som skriver. Som vi ju är som människor i stort. Jag tyckte föreläsningen lät intressant och var nyfiken på att höra Jessica Schiefauer berätta mer om sitt författarskap. Med två lästa böcker av tre har jag sett att hon kan skriva rätt annorlunda eftersom böckerna skiljer sig åt. En som är mer fantasifull och drömsk i sitt berättande (Pojkarna), medan den andra är mer konkret och rak (När hundarna kommer), men nog så insiktsfull som den första. Schiefauers föredrag uppfyllde mina förväntningar och gav lite mer än så. Det märks att hon är van vid att berätta om sig själv och sitt skrivande, så det var lätt att lyssna och hennes tema väckte en del funderingar om mitt eget skrivande.

Inspiration är inget jag upplevt ett bekymmer med. Inte skrivkramp heller. Motstånd javisst, men inte så att jag känt att jag inte kan skriva. Skillnaden är förstås att jag inte är utgiven. Vem vet, kanske det låser sig om det sker. Att jag en dag sitter här och inte får en endaste idé eller klarar att ta hand om de sju, åtta idéer som ligger och väntar på att bli ”riktiga” böcker. Men oavsett vad jag känt och upplevt i mina skrivprocesser, tycker jag alltid att det är fascinerande att höra andra berätta om sitt skrivande och sina processer.

Alla tankar Jessica Schiefauer väckte får inte plats i ett enda inlägg så det kommer mer om henne och vad jag kom att tänka på i mitt eget skrivande, hur en inspireras av olika förebilder och vad som får en att gå igång. Men vad gäller P1, någon mer som använder radion eller medier likt detta för att finna inspiration? Det var i alla fall första gången jag fick det förslaget som tips för att bota skrivkramp. 🙂

 

Harry Potter and the Half-Blood Prince – J.K. Rowling

När jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince när den kom ut blev jag inte särskilt förtjust. Jag kom att betrakta boken som den jag tyckte minst om i serien. När filmen sedan kom överraskade den rejält med att bli filmen jag istället tyckte bäst om i serien. Inför omläsningen var jag kluven och inte jättelusten på en ny omgång men förvånade mig själv med att tycka rätt bra om denna sjätte boken om Harry.

Harry går sitt näst sista år på Hogwarts. Inget är sig likt. Professor Snape har fått sitt efterlängtade ämne Magic Against the Dark Arts, och en ny lärare, Slughorn, har tagit över Snapes Potions-klasser. Slughorn visar stort intresse för Harry, liksom han gör med samtliga studenter som utmärker sig. Dessutom, när Lord Voldemort – Harrys ärkefiende – gick på skolan ingick även han i Slughorns speciellt utvalda krets. Något som visar sig vara betydelsefullt i kampen mot Voldemort.

Som vanligt är vännerna Ron och Hermione med. Inte alltid är de tre överens och här tampas de med Harry som envist använder en Potionsbok fylld av anteckningar som the Half-Blood Prince gjort. Noteringarna bidrar till att Harry blir bäst i klassen och Slughorns favorit. Dessutom har vännerna svårt att tro på Harry som är övertygad om att Malfoy har något på gång, något som hänger ihop med Voldemort. Deras motsättningar skapar spänningar och jag känner frustration över hur envisa de är, var och en på sitt håll men framför allt Harry.

Utöver det här berättar Dumbledore Voldemorts historia för Harry. Genom olika minnen besöker de situationer som är av betydelse för att Harry ska förstå den Voldemort är idag och inse vem han har att slåss emot.

Jag tyckte bättre om Harry Potter and the Half-Blood Prince vid den här läsningen. Visserligen tycker jag Harry är jobbig med sitt egensinniga och arroganta sätt. Som att han leker med handskrivna trollformler i Potionsboken, utan att veta vad de kan åstadkomma. Ändå har jag större tålamod med honom denna gång. Kanske för att jag blivit äldre själv, fått mer distans till böckerna, ser Harry mer som den tonåring han faktiskt är och har överseende med hans sätt.

Ska blir roligt att plocka upp den sista boken här framöver och knyta ihop Harry Potter-säcken för den här gången.

 

En bok att köpa? Du hittar J.K. Rowlings Harry Potter and the Half-Blood Prince t.ex. här och här.

Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

Down Under – Johan Ehn

På fredagar skriver Johan Ehn på Debutantbloggen om att ge ut sin första bok Down Under, som har en självbiografisk grund. Det var där jag först läste om den och genast blev jag intresserad. Med tid för läsning nu efter att själv skickat manus till förlag blev Down Under slukad under att par dagar. Den var väl värd sin väntan.

Jimmy, 19 år, drar från Sverige till släkten down under, dvs Nya Zeeland. Att han lämnat en relation bakom sig som slutade i ett svek från hans sida låter Johan Ehn läsaren få veta direkt. Sedan nystas den historien snyggt upp, parallellt med det som sker på andra sidan jordklotet. Händelserna tar vid under slutet av 1980-talet och Jimmy bär på sin hemlighet att han är homosexuell med stor ångest. Runt honom finns oförståelse och rädsla för vad det icke-heteroella innebär och släkten inser att han inte är den de trodde. Han blir utslängd.

Ingen lätt situation för Jimmy. Vilsen, ratad och ensam försöker han reda upp situationen, hamnar i sällskap med personer som inte är bra för honom, men som också räddar hans liv.

Det är en berättelse om att finna sig själv och försöka acceptera den man är och vad man gjort. Inga lätta saker som Johan Ehn skriver om, men läsningen är lätt. Språket är enkelt att ta till sig och texten löper så fint över sidorna att jag inte kan lägga ifrån mig Down Under. Bara ett kapitel till, tänker jag i ren bladvändaranda. Jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Jimmy.

Down Under, rekommenderas!

 

En bok att köpa? Down Under hittar du bl.a. här och här. 

 

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!