Om att skriva

Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

28 reaktioner till “Som en skraplott”

  1. Jag håller med dig, precis så brukar jag också känna när jag skickar i väg till förlag. Och så tänker jag mitt i allt, att det faktiskt är en gåva, att få ha den spänningen i mitt liv. Och att jag, oavsett hur det går, även har en gåva i min passion skrivandet. Jag håller tummarna för dig👍

    1. Visst är det en gåva, så tänker jag med. Det har alltid berikat mitt liv och gett en sorts guldkant när mycket känts svårt och rätt tråkigt.
      Tack för tumhållning! 😊

  2. Inte är det enkelt. Men tänk att du har fått ihop en hel berättelse med en början, mitten och slut. Och att du är så pass nöjd med den att du sänder den till förlag. Bara det är en enorm bedrift. Det vet alla vi som skriver. Jag lyfter på hatten för din skaparkraft, din driftighet, ditt mod och sedan håller jag tummen hårt för att du ska nå hela vägen fram. Spännande är det!

    1. Tack! Jo, det är ju en bedrift i sig. Lätt att glömma ibland faktiskt trots flera års arbete med att få det i skickbart skick. 😉 Så stort tack för pepp och dina ord på vägen!

  3. Klockren jämförelse. Ibland kan det kännas som rena lotteriet, minns själv hur det brukade kännas. Ofta trodde inte ens jag själv (med gamla manus) att jag skulle få ett ja, utan var mest intresserad om jag var ett dugg närmare, kanske en positiv refusering. Fast jag hann lustigt nog bli antagen med ett manus precis innan jag valde en annan väg. Och en annan berättelse. Ödets ironi.

    1. Tack! Livets vägar är inte alltid de man räknade med att ta. 😉 Ibland hamnar man rätt/fel bara sådär. Fast jag vill ändå tänka att jag kan påverka något sånär vart det bär hän. 😊 Intressant hur det blev för dig det där med vad du tänkte/trodde och hamnade sedan.
      (Jag får förresten inte upp din blogg längre – bloggpaus, eller något som blivit fel?)

      1. Precis, det är det som är spännande! 🙂 Ja självklart väljer man själv vilka som ska få äran att välja ut en, hehe. 😉 I mitt fall var det hela antagningsproceduren som tog så lång tid att jag hann omprioritera hela alltet innan det kom besked och då hade jag redan börjat på det manus jag kände att jag hellre ville satsa på, och eftersom de två alternativen inte var förenliga blev det liksom ett slags vägskäl.
        Japp, den är borta, inser att jag kanske borde ha meddelat det på något sätt innan.

        1. Bara att vänta på besked i minst 3 månader (ett förlag skrev att besked ges efter 6 mån) kan nog få många att fundera på om det är rätt och som du t.o.m. tänka om.
          Jaha… borta. Nåt litet besked innan kanske för att kunna vänja sig vid tanken… (säger socionomen i mig som alltid pratar om kommunikation, förberedelser, struktur osv för att skapa trygghet 😉) och separationen. Kul att du inte lämnat bloggvärlden helt och kommenterar! Ingen ny blogg på gång?

        2. Ja, eller hur? Det är sjukt länge! Och ibland svårt att börja på något annat för man går bara och väntar på svar…
          Ja, det var dumt, förlåt! Nej, jag försöker hänga med vad som händer iaf 🙂
          Inte i nuläget men man vet aldrig framöver! 🙂

        3. Det är lugnt. Tror nog allt vi är några som saknar dina klokheter vad gäller sånt som skrivprocesser. 😊 Hoppas att det känns rätt med något sorts bloggande framöver för det läser jag gärna isf. Men, var sak har sin tid…

  4. Jag ler för mig själv när jag läser ditt inlägg. Förstår precis vad du menar med att ”Plötsligt händer det” och det gör det för några. Du vet ju vad som hände mig för några veckor sedan och i onsdags skrev jag avtal med WAPI. Jag började som egenutgivare och nu ger WAPI ut min roman på de strömmande kanalerna. Ge inte upp, om inget förlag nappar rekommenderar jag varmt att ge ut din roman själv. Önskar dig varmt lycka till och håller tummarna. 🙂

  5. En skraplott är verkligen en bra metafor, en skraplott som ofta ”kostat” tusentals timmar i arbetsinsats och som kanske inte alls levererar varken ny lott eller en plötslig vinst. Vi är inte kloka som sysslar med detta 😀 Men vad gör man när det är så roligt!?
    Håller tummarna för att du får napp hos förlagen!

      1. Jag tror de flesta av oss som skriver och har gjort det länge gör det med en annan drivkraft än att bli utgiven, annars skulle vi slutat för länge sedan. Bra att vara lite knäpp ibland 😉

        1. Ja, utgivningsbiten dröjde ju till för bara några år sedan. Innan det fanns inte tanken. Jag har ju skrivit ändå, sedan innan tonåren. Lite kul är det allt att försöka nu. Som för att se om en håller… även om nålsögat är pyttelitet på förlagen. En kan nog allt hålla ändå. 😊

        2. Inte lite kul, mycket kul 😄 Den som inte försöker kan heller inte lyckas, oavsett storlek på nålsöga. Hoppas så för din skull ✊️✊️

  6. Åh, vilken bra liknelse, det känns precis så! Bara lite mer utdragen väntan än med skraplotten, och pirret kan bli maniskt i perioder (är inne på vecka 16 med senaste skicket, klättrar vissa dagar på väggarna), men oftast är det ett bra pirr!
    Ska bli spännande att se hur det går för dig med ditt manus!

    1. Tack! Kul att du känner igen dig. 😊 Verkar vara en känsla många delar. Förstår om vissa dagar är mer nervpirrande än andra. Som längst har jag fått besked efter sju månader. Då trodde jag inte ens de skulle svara. 😄

      1. Jag inbillar mig att en lång väntan betyder att många läser. På en dålig dag tänker jag att mitt manus ligger så långt ner i högen att dom inte ens orkar svara…

        1. Många läser säkert, det tänker jag med. Och att de inte svarar alls har jag upplevt. Fastän de påstod att de skulle ge besked. Nu såg jag ett förlag som t.o.m gick ut med att de inte svarar för att refusera…

  7. Visst, det är ett lotteri i någon mening, men tänk på hur svindlande höga oddsen är jämfört med ett vanligt pengavinstlotteri! OCH du kan påverka resultatet. Genom att skriva och skriva och skriva, ökar du inte bara sannolikheten för att bli utgiven genom antal försök (förlåt mig alla matematiker som hittar hål här), men du ökar dina egna skills, vilket leder till högre sannolikhet i sig.

    Alltså, verkligen: Plötsligt händer det. Det hände mig. Det kan hända dig. Och det finns ingenting som säger att det måste ta tio år och fem ”misslyckade” försök innan det smäller till, bara för att det gick till så för mig.

    Heja! Du har alla chanser i världen!

    1. Jag som inte är matematiker ens i mina vildaste drömmar köper din logik helt och hållet och tänker som du med att sannolikheten allt kan öka med fler försök.😊 Stort tack för pepp och att du hejar på mig!

  8. Vilket träffande inlägg! Så är det verkligen. Hoppas att det går bra för ditt manus där ute, och att det blir en riktig vinstlott den här gången. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.