Om att skriva

Som en skraplott

Nu är det två och en halv vecka sedan jag skickade iväg manuset och andra gången jag försöker få ut ett manus via ett traditionellt förlag. När jag tänker hur jag känner kring hela försöket att bli utgiven, är det jämförelsen av känslan att skrapa en lott som dyker upp.

När jag köper skraplotter, de där med sloganen Plötsligt händer det, kan tanken att jag ska köpa en lott väcka ett pirr. Själva skrapandet kan jag avvakta med, för att behålla pirret en stund. Ihop med pirret finns tanken: Tänk om jag vinner flera tusen! Tänk om jag vinner så mycket att jag kan… Där tar tanken slut. Jag kan inte föreställa mig en storvinst. Vad i hela friden skulle jag göra då? Låta bli att jobba? Skänka pengar? Köpa en resa eller två…? Skriva?! Att vinna några tusen – eller rentav hundratusen – är en hanterbar tanke. Och ärligt talat är jag rätt nöjd om jag vinner trettio kronor, för då kan jag köpa en ny lott och göra om hela pirr-grejen.

Så här funkar jag visst även när det kommer till att skicka till förlag. Tanken är behagligt pirrande. Jag förväntar mig inga storvinster – kan inte ens tänka tanken! Gärna ett ja till utgivning, men jag har svårt att tro att det är det jag skrapar hem. Istället tänker jag att det är något litet jag får tillbaka, något som ger mig en ny chans.

Är jag krass? Pessimist? Hellre ser jag mig som realist. Händer det så händer det, men i mitt huvud är det rätt otroligt. Ändå gör jag det för att det är kul med pirret och tanken om.

Eller vad är det Willow säger i Buffy the Vampire Slayer? Sannolikheten att hon skickar trollet till rätt dimension är som att kasta ett levande bi på en hundvalp och förvänta sig att det ska träffa:

Trying to send him to a specific place is sort of like… like trying to hit a puppy by throwing a live bee at it…

Vem vet. En gång kanske biet träffar, eller så dyker det upp något mer än 30 kronor. Än så länge får jag hålla mig till pirr-känslan. Än så länge inga svar. Än så länge… ingenting. Så kommer det nog vara några månader till, innan jag kan andas ut. Och göra om hela proceduren igen… 😉

 

Annonser
Böcker

Down Under – Johan Ehn

På fredagar skriver Johan Ehn på Debutantbloggen om att ge ut sin första bok Down Under, som har en självbiografisk grund. Det var där jag först läste om den och genast blev jag intresserad. Med tid för läsning nu efter att själv skickat manus till förlag blev Down Under slukad under att par dagar. Den var väl värd sin väntan.

Jimmy, 19 år, drar från Sverige till släkten down under, dvs Nya Zeeland. Att han lämnat en relation bakom sig som slutade i ett svek från hans sida låter Johan Ehn läsaren få veta direkt. Sedan nystas den historien snyggt upp, parallellt med det som sker på andra sidan jordklotet. Händelserna tar vid under slutet av 1980-talet och Jimmy bär på sin hemlighet att han är homosexuell med stor ångest. Runt honom finns oförståelse och rädsla för vad det icke-heteroella innebär och släkten inser att han inte är den de trodde. Han blir utslängd.

Ingen lätt situation för Jimmy. Vilsen, ratad och ensam försöker han reda upp situationen, hamnar i sällskap med personer som inte är bra för honom, men som också räddar hans liv.

Det är en berättelse om att finna sig själv och försöka acceptera den man är och vad man gjort. Inga lätta saker som Johan Ehn skriver om, men läsningen är lätt. Språket är enkelt att ta till sig och texten löper så fint över sidorna att jag inte kan lägga ifrån mig Down Under. Bara ett kapitel till, tänker jag i ren bladvändaranda. Jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Jimmy.

Down Under, rekommenderas!

 

En bok att köpa? Down Under hittar du bl.a. här och här. 

 

Filmer

Blade Runner 2049

Jag såg Blade Runner 2049 i helgen. Ni vet, stor salong (400 platser) fullsatt, bra ljud, fin bild, sköna stolar – popcorn! När det kommer till vissa filmer vill jag inte se dem på annat sätt än så här. Det förhöjer upplevelsen flera snäpp. Så även denna gång.

Blade Runner 2049 är en uppföljare på Blade Runner från 1982 som utspelas år 2019. Tvåan tar alltså vid trettio år senare. Ryan Gosling har huvudrollen i uppföljaren, medan Harrison Ford hade det i första. Han finns även med i tvåan.

Båda filmerna handlar om att Replikanter som avvikit från sina uppgifter ska dödas, eller som det kallas: pensioneras. Replikanterna är en sorts androider som människan uppfunnit för att de ska utföra slavgöra på de kolonier människan befolkar i rymden. Harrison Ford har uppdraget att pensionera dem i film nummer ett och Ryan Gosling har det i film nummer två.

Blade Runner andas 1980-tal trots sin dystopiska framtidsmiljö som är regnig, mörk, hård och med möjlighet för folk att lämna planeten. Miljöerna som vissa scener utspelas i känns som om de hör hemma i en obskyr hårdrocksvideo eller musikvideo med typ The Cure eller David Bowie.

Blade Runner 2049 är snygg. Dataanimerad förstås för att uppnå ett futuristiskt ödelagt landskap som sträcker sig över hela bildduken. Även här öser regnet ner trots att vi är i Los Angeles, en stad som känns klaustrofobisk med sina höga höga hus och små sunkiga krypin till lägenheter. Handlingen är tätare än föregående films. Här söker Ryan Gosling svaret på en otrolig upptäckt och något en Replikant kallar för mirakel.

Jag är helt såld på Blade Runner 2049. Gillar skådespelarnas avmätta gestaltningar av sina icke-mänskliga karaktärer. Musiken är enorm. Något sorts basljud med ett industriellt utdraget sound som för mina tankar till stora rymdskepp och något större än mänskligheten. Som om ljudet i sig skulle ha eget liv. (Här hemma hade jag inte alls fått samma känsla så en rejäl bio eller ett välbalanserat surround sound-system krävs.) Flera scener upplevdes som konst, väl avvägda för bästa perspektiv och det kändes som om jag såg en film som emellanåt fotograferats fram. En bild i taget. Stilleben, panoramavy… Tja, inte mycket att klaga på. Skulle kanske vara det att visst våld blir för nära, för påträngande och nästan smärtsamt.

Jag var nyfiken på uppföljaren och eftersom jag inte mindes Blade Runner från 1982, såg jag den föregående helg. Om jag inte sett den nyligen skulle antagligen inte uppföljaren gjort samma intryck. Men måste man ha sett ettan för att se tvåan? Nej, det tror jag inte. Fast det skadar liksom inte. Så… Blade Runner och, framför allt, Blade Runner 2049: Rekommenderas!

Om att läsa

Läser färdiga och ofärdiga böcker

Jag har haft en helg i läsandets tecken. Down Under av debutanten Johan Ehn är färdigläst, jag har börjat med Karl Ove Knausgårds Om hösten (en samling korta texter) och så läser jag även Lotta slår till, av Merri Vik. Detta är de ”färdiga” böckerna.

Ofärdigt som jag läst har varit ett manus som jag testläser för att ge respons på här i början av veckan. Något som är väldigt roligt att göra, alltså att läsa någons manus och ge feedback. För att inte tala hur mycket jag uppskattar att få förtroendet att göra detta.

Förutom redan nämnda ”färdiga” böcker som jag läst/läser och ska blogga om väntar också en liten reflektion kring Harry Potter and the Half-Blood Prince. Den är det snart så länge sedan jag läste klart att jag nästan glömt vad jag tyckte om just den här genomläsningen. För jag tyckte lite annorlunda denna andra gång jämfört med första gången jag läste. Sist tyckte jag inte direkt om den, och nu… Ja, det får bli en liten cliffhanger om jag tycker sämre, bättre eller lika illa/bra om den… 😉

Om att läsa, Om att skriva

Värsta fina boken

Det är så roligt att komma hem efter jobb och AW och hitta ett paket på dörrmattan. Denna gången med det fantastiskt fina rec.exet Equilibrium av egenutgivaren Anna Jakobsson Lund. Inte nog med att jag fått boken, dessutom har jag fått en karta, ett brödrecpt och klöver kung. Allt fint ihopbundet med ett brev från författaren själv. Som sagt, så roligt. (Misstänker att kort och recept får sin förklaring när jag börjar läsa.) 😊

Om att läsa, Om att leva

Bokmässerapport

Halv tio klev jag och andra halvan in på mässgolvet i söndags. Helt oförberedda faktiskt så det blev att reka seminarier. Dessutom började vi med att käka, för det hanns liksom inte med på hemmaplan. Frukost intogs med Björn Ranelid i bakgrunden. Han förrättade vigslar.

En tur ut på mässgolvet, några bokinköp och turer runt förlagsmontrar för att spana in bekanta. Total otur och dålig tajming vad gäller att stöta på författare jag velat säga hej till. Som tur var hade jag turen att träffa på några skrivpedagogkollegor. Bland annat Ann-Charlotte Ekensten som tagit steget från deltidsförfattare till heltidsförfattare rätt nyligen.

Seminarierna var inte lika många och lockande som förra året. Då fick jag välja bort en massa pga att de krockade. Ett längre seminarium jag gillade var detta:

Jättebra panel med intressanta vinklingar på hur Skam inspirerat och inspirerar dem i deras skrivande. Själv drog jag igenom Skam i somras (dock ej säs 4) och jag är så glad för det. Gillar verkligen serien och när jag innan sommaren på kursen fick höra att ett utdrag ur mitt ungdomsboksmanus påminde om Skam visste jag inte riktigt hur jag skulle tolka kommentaren… Nu är jag superglad för den!

Mats Strandbergs seminarium om hans läskiga bok Hemmet deltog jag kanske mest på för att andra halvan var intresserad och tur var väl det för där stötte jag (förstås) på Johan Ehn, som jag bara var tvungen att säga hej på och tacka för hans inlägg på Debutantbloggen. (Boken hans, Down Under, som jag precis börjat läsa gillar jag skarpt.)

Jag är lite allergisk mot flamsiga seminaredeltagare och var inte särskilt imponerad av mannen som skriver folks biografier, och nu senast Christer Björkmans. Herr Melodifestivalen tycker jag däremot mycket om, och hade gärna sett att han pratat mer, men nu handlade seminariet om att skriva folks berättelser och det tycker jag allt kunde gjorts bättre.

Med ytterligare något kort åhörande blev det dags att dra sig hemåt efter nästan sju timmars bokmässa. Första gången jag var kvar så länge och första gången jag alltså insåg att ryktet om att söndagens böcker reades ut var sant. Eller ja, till viss del i alla fall. Ett par böcker jag velat haft billigt reades inte (förlaget var väl för stort…) och jag kunde trava hem utan allt för tunga kassar.

Känner mig rätt duktig som inte shoppade loss totalt, samtidigt känns det lite trist att det inte var lika många lockande programpunkter och signeringar på söndagen som lördagen (förstår att man inte kan ha fullt program med just mina favoritförfattare på också söndagar – men lite dåligt är det av förlag och författare). Nästa år hoppas jag på fler möten, fler signeringar och fler lockande seminarier. Vad hoppas du på?

 

Böcker

Det som får plats – Marica Källner

När jag fick möjligheten att recensera Marica Källners bok, Det som får plats, ville jag gärna det och tackade ja. Samtidigt frågade jag om det var okej för henne, eftersom vi är lite bekanta från Skrivpedagogutbildningen. Vi var visserligen inte i samma grupp och läste (nog) aldrig varandras texter, ändå kunde jag inte låta bli att fråga för att det inte skulle kännas fel.

Så är jag objektiv i min läsning? Kanske inte. Men hur ofta är jag det när det kommer till frågan om att ta emot recensionsex? Om jag inte tror att jag kan göra en bok av en svensk författare – ofta även debutant – rättvisa, tackar jag nämligen nej. Jag vill inte få en bok i handen som jag av olika anledningar så att säga riskerar att skriva ned.

Jag tog emot Det som får plats med stor nyfikenhet. Marica Källner hade under utbildningen genom sitt sätt att uttrycka sig kring sitt skrivande, och novellen speciellt, satt ord på sådant jag inte tänkt på. Det är så fint detta med skrivarkurser, att skrivandet ventileras och diskuteras av olika individer som befinner sig i olika skrivprocesser, som sätter ord på olika delar utifrån olika perspektiv och erfarenheter och hur det bidrar till att en själv utvecklas.

Varför skriver jag om detta? Jo, för att Det som får plats är en samling texter om skrivande och novellistik. I den problematiserar Marica Källner sitt skrivande. Hon gör det genom att bland annat skriva om novellen som en egen form och genre och varvar flera noveller med reflektioner. Ger exempel och tydliggör.

Jag tycker om båda delarna. Tänker att det är pedagogiskt. Att Det som får plats kan användas i skrivarkurser. Att vi som skriver kan läsa och stanna upp, fundera och ta en titt på vårt eget skrivande. Det är en bok för eftertanke, tänker jag. Novellerna upplever jag som raka och ärliga. Det finns en nakenhet och klarhet i språket som gör att jag kommer nära. Inte för att det betyder att jag förstår karaktärernas handlingar och motiv, men vad gör det? Om all läsning handlade om att förstå allt skulle det bli rätt trist i längden. Även det skriver Marica Källner förstås om.

Det som får plats är inte ens hundra sidor. Ändå är den fylld av matnyttigheter för en skrivande person – och även en läsande person. Jag kommer plocka fram boken ibland och begrunda skrivandet. Mitt eget och andras. Rekommenderas!

Marica Källner kan du t.ex. även följa på Debutantbloggen där hon skriver varje torsdag. Och är du lusten på att köpa Det som får plats, kan du t.ex. göra det här eller här.