Om att skriva

Målet och vägen

Idag trillade refusering nummer tre in i mejlen. Och konstigt nog (eller är det inte konstigt?) brydde jag mig inte så mycket. Utan mer en känsla av jaha, det var det.

Ibland undrar jag om det är skrivandet i sig som är den stora grejen. Inte att få en bok i handen. Speciellt efter att ha återfått en massa helt jättesuverän feedback på ungdomsmanuset från värsta bästa testläsaren. Det var liksom något av det bästa som hänt på länge! 

Måhända är det vägen som är det roligaste och goaste. Att nå målet skulle förstås vara kul men att det ligger en bit bort, och att jag inte har så bråttom till det, känns… helt okej. Och till och med rätt bra faktiskt.

Annonser
Om att läsa, Tävlingar

Augustpriset 2017 – And the winners are…

ÅRETS SVENSKA SKÖNLITTERÄRA BOK
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru.

ÅRETS SVENSKA BARN- OCH UNGDOMSBOK
Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg.

ÅRETS SVENSKA FACKBOK
Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer.

Vill du läsa mer om Augustpriset och vad det innebär, eller läsa mer om böckerna, ta en titt här.

Själv har jag bara tagit del av två nominerade böcker i år, de i barn- och ungdomskategorin, Johanna Nilssons För att väcka hon som drömmer och Elin Nilssons Anrop från inre rymden. Av de två trodde jag allt att Anrop från inre rymden kunde tagit hem priset. Åtminstone höll jag på den. Har du läst någon nominerad eller pristagare för i år? Vad tyckte du i så fall?

Böcker

Verarnas drottning – Joseph A. Davis

Fantasysagan Verarnas drottning är Joseph A. Davis fortsättning på Markus av Trolyrien. Denna tvåa jag tycker allt var snäppet vassare än ettan.

Diomeda, Albrak och Ilasa är bokens huvudpersoner och det är ur deras perspektiv boken berättas. Diomeda en drottning, Albrak kung och Ilasa, en flicka och kungens självutnämnda tjänarinna efter en livsskuld gentemot honom. Vem som borde sitta på tronen är inte helt enkelt. Och för tillfället gör ingen av de två det. Diomeda befinner sig i exil och Albrak är på flykt från den som innehar tronen för tillfället, en man som inte är att lita på. Rikets säkerhet står på spel och trion färdas långt, till främmande land för att eventuellt träffa en bundsförvant.

Verarnas drottning har en klarare röd tråd, samt att berättelsen är mer stabil och balanserad, än vad jag upplevde med Markus av Trolyrien. Det är en berättelse om att göra rätt och se det goda i andra, om att våga stå upp för sig själv och de som behöver ens hjälp. Speciellt kapitlen med flickan Ilasa, som är en spontan, ivrig, modig och omtänksam tjej, bidrar till att fängsla mig och överlag har texten ett starkare driv jämfört med sin föregångare.

Det är en saga, en fantasy, om en främmande värld. Man kan flyga på stora fjärilar, äta av gräset och plocka kläder från träd. Monster gömmer sig på alla möjliga platser och i alla tänkbara, och otänkbara, skepnader. Det är fantasifullt och roligt med annorlunda seder och traditioner. Kärnan är dock religionen med Kung Josua som frälsare. Hos honom går det att finna hopp, mod och styrka. Det kristna budskapet löper genom Verarnas drottning, och Pärlans förlag är kristet. Det ger berättelsen ytterligare en dimension. Dessutom har Joseph A Davis t.ex. vävt in frågeställningar som rör flyktingar och flyktingpolitik, dagsaktuella frågor som är nog så viktiga att belysa på olika vis och låta barn fundera kring.

Verarnas drottning är en lågmäld finstämd saga som ger några timmars behaglig läsning. Och ettans huvudperson Markus av Trolyrien, han är inte bortglömd, varken av Diomeda, Albrak eller Ilasa. Om han dyker upp? Ja, det får du allt ta reda på själv. 😉

Stort tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Är du nyfiken på Verarnas drottning, eller vill köpa den? Ta då en titt här eller här.

Om att läsa, Om att skriva

Dagsformens förutsättningar

Dagsformen
Vilken vecka. Har inte känt mig helt hundra, småförkyld och trött. Har både jobbat och varit hemma. Det innebär att jag läst mycket men även redigerat. Redigerat tänker kanske du som minns att jag sagt att jag håller mig från detta i nuläget. För att jag är för trött. Men jag kunde inte låta bli när dagsformen äntligen tillät. Gissar att vara hemma och småsova på dagen lett till lite mer ork, trots att jag verkligen inte känt mig pigg.

Antal sidor och ord i det ”färdiga” ungdomsmanuset

Redigerat
Det jag redigerat är gamla ungdomsmanuset. Efter en genomläsning där jag petade på några mindre saker och gjorde en större justering mot slutet känner jag mig redo att låta manuset gå till testläsning. En känsla jag fick av genomläsningen var att hey, det är ju inte dåligt. När en får refuseringar, då är det lätt att tänka att något inte håller, att det inte är bra. Men manuset är inte dåligt. Det jag tror är dock att det kan bli ännu bättre. Men jag ser inte hur själv. Därmed krävs ett par extra ögon, eller ännu fler.  Och ja, jag vet, ett manus måste inte vara ”dåligt” för att bli refuserat. Det kanske bara inte fungerar för förlaget just där och då.

Läsning

Jag har läst klart en fantasysaga som heter Verarnas drottning och hoppas komma med ett inlägg om den här snart. Utöver den håller jag på med en testläsning och en Stephen King. Testläsningen kommer jag hålla på med i ett par veckor då det är ett rätt långt manus. Hittills dessutom ett manus som jag uppskattar mycket. Stephen King kommer jag nog också hålla på med i ett par veckor, för jag läser Det. En tegelsten på 1188 sidor. Även den uppskattar jag mycket. Jag gillar att King tar sig tid att sätta stämningen och att presentera karaktärerna. Ibland undrar jag vad han ska göra med allt han presenterar, men så återkommer det långt senare och jag tycker det bara känns helt rätt. Så läsningen måste göras med gott tålamod, gott minne och eftertänksamhet. Det gäller ju inte att missa något i jakten på Det.

 

Ps. Intresserad av att eventuellt testläsa ett ungdomsmanus om vänskap, förälskelse och familjehemligheter? Mejla i så fall. Kolla i menyn här ovan och fliken Om mig för mejladress. Ds.

 

 

Om att leva

Helt obegriplig fellyssning

Jag fortsätter temat felläsningar med en fellyssning som så här i efterhand ter sig helt obegriplig. Som det ju så ofta kan vara när det kommer till hur illa man hör och uppfattar något.

1989 kom Walt Disneys Den lilla sjöjungfrun till biograferna och jag blev Ariel-frälst. Självklart skulle filmen inköpas när den kom på VHS. Jag älskade den. Såg den om och om igen. Och pausade och spelade om flera av låtarna om och om igen.

Trots detta fick jag aldrig ihop texten i slutet på den låt Ariel sjunger, ni vet, när hon är i sin skattsamlargrotta och drömmer om ett annat liv. I slutet av låten sjunger hon om att hon inte ser det möjligt att få leva som människa. Det är en utopi.

Jag som inte kände till ordet utopi då, eftersom jag var typ nio, trodde att hon sjung om sig själv och att hon som sjöjungfru kallades ”topin”. Alltså blev texten i mina öron:”…är nu topin… som kunde bli… hela min värld…”

It makes no sense! Ändå, jag var övertygad om att det var detta hon sjung.

Nog för att Sissel som gör rösten till Ariel, är norsk och uttalet påverkade lite men, njae jag vet inte… Får förlåtande tänka att jag var rätt liten, till skillnad från vännen som typ tio år senare tyckte att The Cranberries sjung Salve, när de i själva verket sjung Zombie!

Som sagt, helt obegripligt. 😉

 

Om att läsa

Spännande bok

Jag fick ett bokpaket med posten. Spänningsthrillern Skuggvinter kom som en gåva från självaste debutanten Louise Baumgärtner.

​Boken är ett tack för att jag var testläsare i somras. En rätt tuff sådan, eftersom jag hade en del tankar om vad jag tyckte kunde utvecklas. Och det var inga problem för duktiga Louise. Så kul att se det färdiga resultatet, hur texten blivit en färdig roman. Det blir ingen recension (för det skulle ju bara bli för konstigt) så vill du läsa mer får du ta en titt på t.ex. Adlibris. Nyfiken på författaren själv? Kika då in på hennes hemsida.

Tack Louise för din bok och för förtroendet att få vara din testläsare. Håller tummarna för god försäljning nu. 🙂

Om att skriva

För snart tjugo år sedan

En tanke slog mig. Att jag jobbat med dystopimanuset väldigt länge. Men det är bara senaste åren jag verkligen lagt ned tid på det och senaste dryga året har varit jätteintensivt.

Att sista dryga året varit intensivt beror på att jag valde manuset som projekt för skrivpedagogutbildningen. Vi kunde få handledning och jag valde mellan dystopin och ett ungdomsboksmanus. In i det sista var jag säker på att det var ungdomsmanuset jag skulle välja men, när det väl gällde ändrade jag mig. Det är jag så glad för.

Med feedback från kurskamrater på utdrag av manuset och med respons från en kursledare på nästan en tredjedel av manuset, har jag fått möjlighet att utveckla berättelsen på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt. Suveränt.

Så med en sorts sammanfattning för egen skull (och som jag även nu tvingar på er – hoppas nåt i det här kan väcka lite intresse…), i en sorts tidslinje, gör jag ett försök att överblicka dystopimanusets tillblivande.

hösten 1999
Tanken om min huvudkaraktär och manusets handling föds. Detta sker när jag sitter på ett tåg. Jag tar fram det collegeblock som jag lyckligtvis har med mig och börjar skriva. Om jag minns rätt skrev jag sedan ett grundmanus på några dagar (ett par veckor?). Försakade högskolestudierna ett litet tag där, men so what, de var ändå på väg att gå åt h-vete.

Datorn jag skrev på då hade förstås en sådan där vitgrå kub till skärm och jag sparade grundmanuset på diskett. En diskett som varit försvunnen sedan många år. 

Jag gjorde ett försök att föra över manuset till en annan dator för kanske tio år sedan, för att spara om på mejl och sticka, men filen var inte kompatibel. Disketten har jag förlagt (slängt?!) och grundmanuset är förlorat, både den handskrivna inledningen och det jag skrev på datorn.

hösten 2012
Tanken väcks att göra något med manuset som vilat länge och jag skriver ett gäng scener, men inget mer.

sommaren 2013
Jag går en manusskrivarkurs på distans vt-13 och får ”klart” ett ungdomsmanus. Dystopin plockar jag upp när kursen är avslutad i juni. För då påbörjar jag ett samarbete med en kurskamrat. Vi ger feedback till varandra – dvs skriver upp emot 20 sidor per två veckor, ger respons osv.

hösten 2013
Samarbetet med manusutbytet avslutas i november och jag slutar skriva på manuset som jag vid det laget fått feedback på, ända till det som nästan utgör manusets första del idag.

åren 2015 och 2016
Jag plockade upp manuset igen. Skriver om det jag redan fått feedback på, från kurskamraten. Skriver sedan fortsättningen, småredigerar lite på detta och sommaren 2016 skriver jag ”klart” manuset. Det landar på 101 217 ord och 271 sidor.

läsår 2016/2017
Intensivt arbete under skrivpedagogutbildningen med mycket redigering, omskrivningar och nya scener efter god feedback från kursledare och kurskamrater. Beslutar mig för att göra manuset till två delar eftersom det växer och överskrider 100 000 ord. Lättare att överblicka två böcker och jag kan känna frihet att lägga till sådant jag tycker saknas utan att uppleva att det sväller för mycket.

sommar 2017
Skickar kapitlen som tillhör första delen till två testläsare. Återfår matnyttig feedback och påbörjar en ny redigeringsomgång. Skriver några nya scener och får äntligen klart eländet. F’låt, manuset. Deadline för att skicka till förlag är förste oktober och jag lyckas hålla min deadline.

Det hade varit nice att publicera manuset innan det har hunnit gå tjugo (?!) år sedan idén föddes. Får se om det blir verklighet eller inte. (Två refuseringar redan…) Jag har som tur är lite tid på mig innan det får 20-års jubileum. 😉