Elin Nilssons novellsamling Anrop från inre rymden är nominerad till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin i år. Novellerna kommer nära. Det blir nästan plågsamt i hur nära de kommer när de skildrar åtta barns vardag, barn som befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår.
Någon firar nyår med en missförstådd pappa, någon får sin första kyss, en annan stör en lärarvikarie, ytterligare en ser på när lillebror blir retad, en har tappat bort sin katt och sin bästis och en annan har en tvilling som tynar bort. Det är berättelser om kärlek, vänskap och rädslor.
Det finns något som oroar och skaver i nästan varje berättelse. Känslorna ligger på ytan och jag tar över dem, dras med och mår nästan dåligt av karaktärernas livsöden, det de känner och upplever. Läsningen fascinerar och fängslar och är relativt lätt, med tanke på språk och scenerna som flyter fram över sidorna, men samtidigt är läsningen svår. Jag tar en paus mellan novellerna. Tänker och låter dem sjunka in. Laddar för nästa och Anrop från inre rymden får ligga en stund mellan läsningarna.
Det är nästan som om jag är barnet som är huvudperson i varje berättelse. Elin Nilsson gör det bra. Närheten. Känslorna. Och jag förstår varför novellsamlingen Anrop från inre rymden har nominerats. Rekommenderas.
En bok att köpa? Du hittar Anrop från inre rymden bl.a. här och här.
Tack till Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret!
Skriva läsa leva 
Jag är också imponerad av denna bok … har katalogiserat in den bland ”goda exempel att plocka fram när mitt eget skriv suger” …
Låter som en bra kategorisering. 😃 Jag får göra likadant!