Snyggast finast längst

2017 års läsning mycket kort sammanfattad i fem rubriker:

Snyggast omslag
Equilibrium, Anna Jakobsson Lund

Störst överraskning
Marica Källners Det som får plats

Bitter besvikelse
How I Live Now, Meg Rosoff (Alma-pristagare 2016)

Tjockast och längst
Det, Stephen King (1188 sidor)

Finaste favoriten
Delad förstaplats:

En väktares bekännelser, Elin Säfström
Johan Ehns Down Under

I övrigt har 2017 varit omläsningens år. Jag har läst om Twilight-sagan och hann med sex av sju Harry Potter. Om inte jag läst Det nu i slutet på året skulle kanske jag fått klart hela Harry Potter-serien innan nyår, men så blev det inte nu. Att läsa om böcker kan jag verkligen rekommendera om du känner dig trött, har mycket att tänka på och ändå vill läsa något du tycker om. Det är som att träffa en gammal vän och ta vid där man slutade. Man upptäcker en del nytt, men i övrigt är det både tryggt och mysigt att ses.

För det nya året ser jag bland annat fram emot att läsa Micheala von Kügelgens Vad heter ångest på spanska? som jag köpte på Bokmässan här i Göteborg, och Charlotte Cederlunds sista del i Idijärvi-trilogin som ska komma i mars. Dessutom hoppas jag på gott om tid och ork till läsning för jag ser förstås även fram emot nya recensionsexemplar och nya upptäckter. Har kanske du någon bok du längtar efter? Berätta gärna i så fall. 🙂

Tack för i år alla fina bloggläsare. Önskar er ett fint gott nytt år!

Annons

Det – Stephen King

Jag köpte Stephen Kings Det för över tre år sedan för en tia på en bakluckeloppis, sedan blev den liggande. När jag hörde att den skulle komma som film i höst ville jag läsa den tills dess. Nu blev det aningens senare, men vad gör det? Nu är Det läst och vilken läsupplevelse. Intensivt, skrämmande och sådär galet som det kan vara när det kommer till Stephen King. Underbart tokigt helt enkelt.

Någon dödar barn i Derry. George är ute och leker med sin pappersbåt när han blir dödad. Brodern Bill, som gjorde båten åt honom, fylld av skuld, vill hämnas när han förstår att han har en chans att möta mördaren och kanske, kanske också har en chans att stoppa den. Trots att Bill bara är elva år.

Det handlar om sju barn som en sommar upplever det mest konstiga i sina liv. Och hur de 27 år senare träffas i Derry igen. För att slutföra något de lovade ta itu med som barn.

Det är en bok som stundtals är svår att lägga bort. Stundtals rätt långsam, då den förvirrar sig in i detaljrikedom och jag undrar vad all information innebär – vad är syftet? Jo då, nog knyts allt samman. Överlag är Det spännande. Överdriven, javisst, men det passar. För hela storyn är galet överdriven, galet balanserande på en gräns om vett och sans och vad en människa mäktar med. Och jag gillar det.

Det är uppbyggd av olika akter. Skrivtekniken är fascinerande i sig. King använder artiklar, vittnesmål och livsöden för att bygga upp historien om Det. Han hoppar i tidslinjen och lägger pusslet som utgör berättelsen om Det med tillbakablickar för att jag som läsare, liksom karaktärerna, ska förstå vad som egentligen skedde den där sommaren 1958 i Derry. Sju karaktärer, sju barn, bär handlingen ihop med ett antal bikaraktärer av olika stor betydelse, men alla bidrar till att säcken knyts ihop.

Jag kan inte låta bli att förundras över att Det filmats. Hur i hela friden har de fått in handlingen som sträcker sig över 1188 sidor i en film? Filmen lockar mig inte särskilt, men jag är nyfiken på tv-serien som kom på i början på nittiotalet. Då var jag för liten för den. Någon som sett båda? Vilken kan rekommenderas i så fall?

Men, tillbaka till boken. Intresserad? Då tycker jag du ska ge Det en chans.

 

En bok att köpa? Du hittar Det bl.a. här och här.

Ny inledning

Med nästan tre månader sedan jag skickade dystopimanuset till förlag börjar den magiska gränsen för vad många förlag uppger som väntetid innan besked ges närma sig. (Tre nej redan dock.) Det är vanligt att väntan blir längre och att svaren kan utebli – det skriver åtminstone några schysst nog på sina hemsidor (andra bara glömmer en?).

Eftersom dystopin är en dystologi/duologi/dyologi – himlans vad svårt jag har för att komma på vad jag ska kalla detta elände bestående av två delar! – har jag fina möjligheter att arbeta på del två. Men det har inte lockat jättemycket, dels pga tröttheten jag nämnt, dels pga att jag har en tanke att OM något förlag skulle nappa, kanske fortsättningen skulle bli aningens annorlunda, beroende på vad som kan behöva justeras.

Men så kunde jag inte låta bli. Jag skrev en ny inledning på del två. En inledning som jag tänker binds ihop med en scen jag skrev i somras, då jag fick en uppenbarelse om orsaken, en specifik händelse, till att mina karaktärer befinner sig där de gör. Det blir alltså en sorts tillbakablick. Om det funkar vet jag inte. Men det var roligt att skriva nytt. 1327 ord (ca fem sidor med 1,5 radavstånd) blev det en morgon förra veckan när jag skulle iväg till arbetet på eftermiddagen. Tur att infallet och idén sammanföll med en sovmorgon. Plus, så skönt att ha sovmorgon. Det kommer jag fortsätta ha en dag varje vecka även till våren, trots utökad arbetstid. Yay!

Följare och att följa

Under året har många nya följare kommit till. Jätteroligt, och jag uppskattar det enormt att många väljer att följa min blogg. Stort tack till er alla! Tack också alla som läser utan att för den sakens skull ha klickat på följa-knappen!

Själv är jag dålig på att följa. Helt enkelt för att jag tycker flödet blir för intensivt. Jag läser många bloggar (bokbloggar, skrivbloggar, författarbloggar och även någon enstaka livsstilsblogg). Eller många och många… Ett sextiotal. Jag har sett exempel på bloggare som följer hundratals bloggar. Hur man hinner det förstår jag inte alls. Jag gillar att kunna gå in och kika när jag känner att jag har tid och ork, utan att det har poppat upp nya inlägg i ett flöde så att jag måste scrolla mig igenom en lång lista.

Dessutom är det perfekt att ha bloggar i telefonen. Det är mest där jag läser, men om jag kommenterar gör jag det oftast via datorn. Åtminstone när det kommer till andra bloggplattformar, för det är konstigt nog bara WP-bloggar jag kan kommentera via appen. (Ja, ja, teknikens under.)

Som sagt, tack för att ni läser. Jag önskar er alla en riktigt god jul!

Ett fantasy-rec.ex.

Det är så roligt när en bok som jag varit nyfiken på också blir min. Idag fick jag nämligen ett recensionsexemplar av Lovisa Wistrands Drakviskaren, första delen i en trilogi. Även om den får vänta lite tänker jag att den kan inleda det nya året – med en förhoppning om att jag blir lika förtjust i den som många andra blivit. Om inte annat kommer det bli spännande att ta del av denna bok som jag hört är skriven på ett lite speciellt sätt. Men om det får jag återkomma.

​

Stort tack till Lovisa Wistrand och Whip Media för recensionsexemplaret.

Långsamhetens lov

Som jag nämnt går det lite långsamt för mig i nuläget. Det är dels frustrerande, dels nyttigt. Inte för att jag är den mest aktiva eller sociala människa, men sedan ett par dryga månader tillbaka har jag valt bort att aktivt söka upp aktiviteter och sällskap. Det har lett till några ytterst få tillfällen av träning (yoga) liksom några få mysiga stunder med vänner, och mest på deras initiativ då.

Jag skulle vilja slå ett slag för vilan, för återhämtningen och för enskildheten. Att ta tag i den där boken som kanske väntat på att bli läst, att se de där filmerna som lockat länge, att sy en kudde eller att pyssla med något annat där hemma som känns bra.

För många är jul en tid med mycket inplanerat och för många är jul en tid då en kan vara ledig från arbetet. Oavsett vilket, hoppas jag att du som behöver det, kan hitta några stunder för vila och återhämtning. Att ta det lugnt är inte att förakta. Kanske borde vi bli bättre på att lägga ut det i våra FB flöden? Långsamhetens lov-bilder. Raggsockor, tjocka filtar och soffmys med te, choklad och en bok. Och i bakgrunden obäddade sängar, dammsugare som står bortglömda i våra hörn, dammråttor som smyger över golvet, slokande krukväxter och inga adventsljusstakar i fönstren. Flöden som inte berättar om allt vi gör, utan allt vi inte gör… 😉

Att vila, en kattkonst 🙂

Sparlåga och feedback

Många bloggare tar paus, juluppehåll. För egen del har det blivit färre med inlägg av flera orsaker. Trötthet är ett skäl. Ett annat att jag läst samma bok i en evighet. Det. Den är på 1188 sidor och jag närmar mig sidan 900 nu. Dessutom har jag testläst några manus, nu senast fantasy. Att jag ägnar mig åt att läsa böcker och att testläsa beror på att jag inte skriver. Och jag skriver inte för att jag märkte att jag behövde ta en paus ett tag. Så, för att inte förlora kontakten med skrivandet valde jag att erbjuda mig att testläsa ett par manus i denna mellanperiod.

Att testläsa åt människor en inte känner är ett vågspel. Inte själva läsandet i sig egentligen (även om de manus en får till sig verkligen kan variera i t.ex. kvalitet, genre och hur långt de kommit i skrivprocessen) utan att jag efterfrågar feedback på min respons. Just för att jag vill utvecklas. Då tycker jag det är bra att exempelvis få höra om jag varit otydligt, kunde sagt något på ett annat sätt (snällare?) eller om jag missat något de undrade över.

Jag har lärt mig att jag inte kan ta för givet att få detta. De flesta har svarat och varit nöjda så jag tycks ha gjort vad jag ska, men det har hänt att jag inte fått gehör alls på min förfrågan. Vilket förstås lätt leder till att jag inbillar mig att de blev besvikna. (Eller kanske tid bara saknades?)

Att släppa ifrån sig ett manus för testläsning innebär att man ska kunna ta emot det man får tillbaka. Jag vet att viss respons inte ges på ett respektfullt sätt och då kan en bli förbannad, ledsen och upprörd, vilket en har all rätt till. När responsen däremot ges med största respekt – vilket jag inbillar mig att jag månar om att göra – borde den som lämnat ifrån sig texten kunna skilja på vad som är vad. Det handlar om en text. Och feedback om hur den kan bli bättre. Det handlar absolut inte om att personen ifråga som skrivit texten är dålig eller usel. Bara att den inte är där än att manuset kan betraktas hållbart för utgivning. Det brukar finnas en (lång) bit kvar. Även om jag läst manus som varit så gott som helt färdiga för utgivning.

Oavsett om det är ett manus mitt i en process eller i slutet är det i alla fall väldigt roligt att testläsa. Att se potential och att någon lagt ner så mycket tid och kärlek som det ofta är nedlagt på en berättelse, att få ta del av detta och möjlighet att försöka bidra till att vara med och utveckla det, ja, det är ju fantastiskt. Tänk, vilket förtroende.

Men, åter till sparlåge-rubriken. Jag kommer med mina inlägg när andan faller på. Lite mer sporadiskt för tillfället kanske… Vad vet jag. Vi ses! 

TGIF! Och helg!

”No pictures!”

Efter en vecka från helvetet går jag på helg nu. Hoppas på lugn och planerar för lugn. Och att få kika på en massa goa katter, för jag ska gå på kattutställning.

Veckan har bland annat innehållit att jag – när jag gick lite tidigare från glöggminglet efter APT:t på måndagskvällen – klev på fel spårvagn som körde mig in till stan istället för hem! (Nej, det berodde inte på den alkoholfria glöggen. 😉 )

Dessutom har jag haft en tokstressig jobbsituation på två av mina tre arbetsplatser som lett till arbete utanför arbetstid. Mitt i allt har jag även gått på anställningsintervju. Den kändes förresten toppen och arbetet verkar riktigt nice. Ska bli oerhört spännande att se vad som händer med detta.

Så, om ett litet tag här ikväll är det På spåret. Det innebär att fredagkvällarna är räddade ett gäng veckor framöver. För jag och andra halvan bara älskar att fundera på frågan: Vart är vi på väg?

 

 

 

Bara boken saknas

På tal om saker en ser fram emot eller längtar efter…
(Som en kontrast mot vintermörker och julbilder.)
Jag älskar att ligga ute och läsa, andra att bara ligga ute… 😉

 

 

Ser fram emot

Anneli på En bokstav i taget skrev en lista om vad hon ser fram emot. Bra tänkt, vi behöver alla saker att se fram emot.

När jag arbetade med barn i stödgrupper (dvs grupper för barn som har föräldrar med missbruk, är frihetsberövade, har psykisk sjukdom eller utövar våld mot sina nära) gjorde vi alltid rundor när vi sågs. Ena rundan bestod av saker man ville nämna i gruppen som inte varit bra, och andra rundan var saker man ville lyfta som var bra. Bra-rundan fick dock inte innehålla sådant som handlade om saker man såg framemot, utan det måste redan ha skett.

I de här barnens liv vändes nämligen ofta det de så förväntansfullt väntade på och det blev ofta inte av, eller blev en katastrof.

Även om jag själv nu inte är ett barn som behöver vara försiktig med att hoppas på att få uppleva just det där roliga som jag blivit lovad har jag lite svårt att se framemot det som väntar ibland. Om det beror på alla år som stödgruppsledare, eller om jag råkar vara pessimistiskt lagd har jag svårt att svara på. Maybe both!

Ändå, jag kunde inte låta bli att tänka på att vi behöver saker att se fram emot och började fundera på vad jag ser fram emot.

Livsmässigt
Gå på anställningsintervju. Känner inte att jag måste ha jobbet, men är nyfiken på det.
Fira nyår med vänner. En tradition med samma gäng sedan några år tillbaka.
I juni åka till Spanien. Med uppehåll förra sommaren blir det en resa igen.

Skrivmässigt
Redigera ungdomsmanuset efter feedback från testläsare.
Vänta ut de resterande svar jag har att få från förlag.
Skriva del två av dystopin – oavsett om det bara blir refuseringar från förlagen.

Höstens TBR-hög. Några redan avklarade!

Läsmässigt
Läsa klart Det. Har kommit halvvägs och är så nyfiken på hur det ska gå.
Läsa klart Harry Potter serien som jag gjorde en omläsning på i somras. Bara sista boken kvar.
Läsa mina TBR böcker som inte längre ligger på hög utan pytsades ut i bokhyllorna vid bokstädningen för ett tag sedan.

Tja, inga stora omvälvande händelser som väntar direkt. Jag har inte ledigt över jul så det känns trist (hoppas få till en dag), men att ta ledigt från de två arbetsplatser där jag behövs som mest just på loven skulle bli helknasigt – och nej, ingen annan kan ta min arbetsuppgift där. Om jag inte är där, då är ingen där för barnen. Och de ser framemot att vi ses på lovet. Alltid kul att glädja andra.

Jo, jag ser framemot ljusare tider också. Den 21 december vänder det!