Anneli på En bokstav i taget skrev en lista om vad hon ser fram emot. Bra tänkt, vi behöver alla saker att se fram emot.
När jag arbetade med barn i stödgrupper (dvs grupper för barn som har föräldrar med missbruk, är frihetsberövade, har psykisk sjukdom eller utövar våld mot sina nära) gjorde vi alltid rundor när vi sågs. Ena rundan bestod av saker man ville nämna i gruppen som inte varit bra, och andra rundan var saker man ville lyfta som var bra. Bra-rundan fick dock inte innehålla sådant som handlade om saker man såg framemot, utan det måste redan ha skett.
I de här barnens liv vändes nämligen ofta det de så förväntansfullt väntade på och det blev ofta inte av, eller blev en katastrof.
Även om jag själv nu inte är ett barn som behöver vara försiktig med att hoppas på att få uppleva just det där roliga som jag blivit lovad har jag lite svårt att se framemot det som väntar ibland. Om det beror på alla år som stödgruppsledare, eller om jag råkar vara pessimistiskt lagd har jag svårt att svara på. Maybe both!
Ändå, jag kunde inte låta bli att tänka på att vi behöver saker att se fram emot och började fundera på vad jag ser fram emot.
Livsmässigt
Gå på anställningsintervju. Känner inte att jag måste ha jobbet, men är nyfiken på det.
Fira nyår med vänner. En tradition med samma gäng sedan några år tillbaka.
I juni åka till Spanien. Med uppehåll förra sommaren blir det en resa igen.
Skrivmässigt
Redigera ungdomsmanuset efter feedback från testläsare.
Vänta ut de resterande svar jag har att få från förlag.
Skriva del två av dystopin – oavsett om det bara blir refuseringar från förlagen.
Läsmässigt
Läsa klart Det. Har kommit halvvägs och är så nyfiken på hur det ska gå.
Läsa klart Harry Potter serien som jag gjorde en omläsning på i somras. Bara sista boken kvar.
Läsa mina TBR böcker som inte längre ligger på hög utan pytsades ut i bokhyllorna vid bokstädningen för ett tag sedan.
Tja, inga stora omvälvande händelser som väntar direkt. Jag har inte ledigt över jul så det känns trist (hoppas få till en dag), men att ta ledigt från de två arbetsplatser där jag behövs som mest just på loven skulle bli helknasigt – och nej, ingen annan kan ta min arbetsuppgift där. Om jag inte är där, då är ingen där för barnen. Och de ser framemot att vi ses på lovet. Alltid kul att glädja andra.
Jo, jag ser framemot ljusare tider också. Den 21 december vänder det!
Skriva läsa leva 
Tack för länk!
Jag har nog ofta lätt att se fram emot saker. Däremot kan jag ha svårt att glädja mig åt sånt som redan hänt, vilket känns lite tråkigt. Som att jag bara hastat förbi det där jag längtat efter och gått vidare till nästa grej att se fram emot. Knepigt hur man kan funka!
Jag är nog bättre på att tycka något varit bra och liksom njuta vidare i efterhand… 😉
Det måste ju vara bättre? Då är njutningen garanterad liksom, alltid finns det något bra som hänt 🙂
Bättre och bättre… Det var en del av syftet med rundorna i stödgruppen. Att kunna se det bra som sker och lyfta det. Inte bara hoppas på att det som kanske ska ske är det som räknas.
Det är också en fin förmåga att längta. Liksom att njuta av sådant man varit med om. Jag vill nog inte ställa dem mot varandra. Snarare betona vikten av förmågan att hitta en balans mellan dem. 😊
Ja det är rätt 🙂
😊
Vilken fin tanke med listorna. Och så fint att jobba med barnen som behöver det, hjärtat blöder när jag tänker på de små som inte kan unna sig att se fram emot något för att vuxna står i vägen för det. Tänk att inte kunna ta något för givet.
Ang förra inlägget; jag tror det är en styrka att det är skrivandet som är grejen, hur går man i annat fall vidare efter refuseringar (och om man blir utgiven; efter svidande kritik)?
Ibland kan en behöva se svart på vitt vad man längtar efter. Och hoppas det blir av… 😉
Usch ja, tänk att bli sågad och dissad. Då gäller det verkligen att inte bara leva på själva utgivningen utan känna att skrivandet i sig är det viktigaste. 😊
Jag är nog ganska bra på att se fram emot saker i allmänhet, och så här i december ser jag fram emot precis allting, ungefär som mina barn: att göra klart pepparkakshuset, köpa julklappar, slå in julklappar, baka lussebullar, göra julgodis, när första snön kommer, att köpa granen, ta in granen, klä granen, själva julafton (ja du hör, listan kan ju göras oändlig) – men allra mest juldagen, när allt är över och jag kan ligga i soffan och läsa lite (hoppas jag). Men faktiskt så är en av mina stora talanger att jag är extremt bra på att se fram emot saker som jag inte kan vara säker på ska hända, som: när jag äntligen blir utgiven, när jag ska ha min releasfest, när någon vill göra film på en av mina böcker osv. När jag har en dålig dag brukar jag tänka att jag i alla fall vad som än händer har min fantasi, och har jag inte någonting annat än den, så är den hur som helst värd ganska mycket 🙂
För många är december en månad att längta till och speciellt jul då, så det är ju fint att du gör det på det här sättet. 🙂
Jag kan känna igen mig i att längta till sådant som jag inte är säker på kommer hända, som att få ge ut en bok. Sådana saker, som drömmar och önskemål, ja det en hoppas ska ske tänker jag driver oss framåt i våra liv och gör oss produktiva, uppfinningsrika och hoppfulla. 🙂
All respekt, arbetet i stödgrupperna låter som viktigt och meningsfullt. Så fint. Men det måste ha varit tufft också, som Annika är inne på, att se de små vars vuxna inte levererar.
Att ha någonting att se fram emot tycker jag om, vare sig det är en fika med en kompis eller något större.
Lycka till med allt från intervju till redigering och återkoppling på dystopimanuset. Håller tummarna!
Arbetet med barnen var oftast mycket roligt och givande, men också tufft. Saknar det ibland.
Jag tycker det är viktigt att man uppskattar de små sakerna i livet, som att längta efter en fika på stan med en vän. 😊
Tack för tumhållning!