Efter Emma – Anna E Wahlgren

Att läsa böcker skrivna av bloggare som jag följt på vägen till deras debut är ofta otroligt roligt och spännande. Och på samma gång ett vågspel. För (hjälp!) tänk om jag inte tycker om vad jag läser. Hur ärlig ska jag vara då? Eller inte säga något alls? Som tur var blev detta inget bekymmer med Anna E Wahlgrens nu andra utgivna bok, Efter Emma. Visserligen nockade den mig inte så som hennes debut (Skuggan av henne) gjorde, men jag hade inga problem med att sluka även denna.

Sara och Emma, barndomsvänner och bästisar som haft kontakt fastän Sara flyttat från Gävle till Göteborg. Men så upphör kontakten och Sara undrar vad som händer. Hon åker till Gävle, tänker att hennes pappa som Emma alltid gillat kanske vet något. Eller någon av vännerna, vänner hon inte sett på många år. Men spåren efter Emma är fragmentariska, svåra att tolka och inte ens pojkvännen vet något.

Efter Emma är en spännande bok om Sara som tvingas hantera det förflutna, livet hon lämnat i Göteborg och som nu är tvungen att göra upp med det som varit, men även med det hon har. Medan hon gör detta smyger någon runt i utkanterna, tar sig in i lägenheten och Sara vet inte vem hon kan lita på.

Debutboken från 2016

Anna E Wahlgren har skrivit en lättläst och fängslande historia, dock inte lika stark som debuten. Men att göra jämförelsen med Skuggan av henne är egentligen orättvist. Det var en annan sorts berättelse med en annars sorts komplexitet. Trots tillbakablickarna till barndomen upplever jag att Efter Emma är enklare, liksom rakare. Men inte hjälper det. Jag begriper inte vad som hänt Emma och överraskas av upplösningen. Precis som det ska vara. Rekommenderas.

Ser fram emot Anna E Wahlgrens tredje bok. Vill du läsa mer om hennes författarskap och skrivprocess kan du kika på på hennes blogg.

 

En bok att köpa? I så fall kan du hitta Efter Emma t.ex. här och här.

Annons

Jag går på bio, alldeles själv

Eftersom det i längden blir tråkigt att åka hem och halvsova framför tv:n när jag gjort min halva arbetsdag (om någon nu missat att jag inte riktigt förmår fulla dagar) tänkte jag att jag lika gärna kunde göra detta på en bio. Med förhoppningen att jag faktiskt inte skulle sova bort filmen. Vilket inte skulle göra så mycket eftersom jag hade ett gratis biobesök att utnyttja, tack vare för länge sedan insamlade poäng. Och de behövde utnyttjas nu för att inte gå förlorade.

Att gå på bio dagtid och mitt i veckan hör till ovanligheterna. Men vad spännande. Tomt i entrén, tomt i kassorna och tomt på toaletterna. För att inte tala om i biosalongen. Där satt jag. Mitt i mitten och helt alena. I en salong för 97 personer. Ja, värre kan en ha det om en säger så.

Filmen? Mordet på Orientexpressen. Jag är svag för Agatha Christie och hennes Hercule Poirot. Många har svårt för denna karaktär, och verkar det som även oavsett vem som spelar. Nu var det Kenneth Branagh som gett sig på detta och ja, det var helt okej. Som filmen som helhet. Jag har ju både läst bok och sett tidigare versioner så jag mindes liksom hela mordgåtan, men det gjorde inget. Filmen i sig var sceniskt en njutning och som gjord för en stor bioduk. Snygg som sjutton och med ett gäng mycket duktiga skådespelare. Och bäst av allt kanske? Att jag inte somnade!

Fyra nya

Det var loppis på en skola i stan igår så då blev fyra nya böcker inköpta. Jag som tänkt att jag inte ska köpa fler böcker eftersom det är fullt i hyllorna, men de här kan få bli semesterböcker som stannar kvar i en ”bokbytarhylla”. En måste ju faktiskt inte behålla allt en läser. Eller vad tycker du?

​

Lördagsäventyr

Idag hade jag några ärenden i stan, i detta fallet i Nordstan. Av det jag skulle bocka av på min lista lyckades jag med typ en och en halv. Det kändes snopet att inte kunna få gjort det jag tänkt när jag nu åkte in. Kul var i alla fall att kika på modevisningen där duktiga modeller visar kläder från kedjorna i Nordstan. Minsta modellen denna gång lockade fram ”ååh vad gullig” från tjejerna bredvid mig och en mängd leenden från ungefär alla. Lillplutten till modell var inte mer än kanske sex månader och bars in i moderiktiga bebiskläder av glad modelltjej. 

Bäst av mina så kallade ärenden på listan var en tur till bokhandeln där Louise Baumgärtner stod och signerade sin debut Skuggvinter. Redan när jag dök upp efter hennes första timma hade hon sålt fyra böcker. Medan jag tog en tur i butiken och bl.a. kikade på ungdomsböckerna sålde hon ytterligare ett par. En bok med 6:ans spårvagn på tror jag gör många göteborgare nyfikna. Och så är det ju ett snyggt – och spännande – omslag överlag. (Inte det minsta partisk här, jag lovar – handen på hjärtat/bibeln och tio fingrar upp till Gud! – jag bara är ruskigt svag för snygga böcker.) 

​ 

Det var lite om lördagens strapatser. (Hur äventyrliga de var får ligga i betraktarens ögon.) Jag hade en förhoppning om att orka skriva lite också eftersom skrivlusten ligger och lurar efter en dag rätt nyss då jag skrev tre nya sidor i uppföljaren till dystopin, men det blev inte så. Men nu, hemmakväll med godis och popcorn. Inte helt fel det heller. 

Om du var jag – Jessica Schiefauer

Sådär ja, då har jag läst Jessica Schiefauers debutbok, Om du var jag. När jag lyssnade på henne i höstas på en författarlunch, berättade hon att hon blivit refuserad trettio gånger innan boken blev antagen. Men hon skrev om, och ändrade och ja, det blev ju riktigt bra till slut.

Om du var jag handlar om Agnes och Louise som bor ihop och är bästa vänner. Gymnasiet är på väg att avslutas och Louise pratar om att lämna jobbet på strippklubben där hon står i garderoben, svart, och dra till Grekland och jobba där. Självklart vill hon ha med Agnes. Agnes är inte lika övertygad, och när en kille kommer in i bilden, blir tvekan än större. Fast enligt Louise är han inget att ha, bara någon som utnyttjar. Agnes vet inte vad hon ska tro, och lyckan är gjord när han visar intresse för henne.

Killar, fester, vänner, att gå sin egen väg och göra det som är bra för en själv, inga lätta saker att hantera där i början av vuxenlivet. Schiefauer skildrar ambivalensen i ett bästisskap, när killar kommer i vägen för vänskap och hur svårt det kan vara att se en sanning. Vissa saker är för jobbiga att inse, då blundar man hellre.

Det är snart tio år sedan ungdomsromanen Om du var jag kom (2009) och därefter har ju hennes nästa två böcker Pojkarna (2011) och När hundarna kommer (2015) fått Augustpriset i barn- och ungdomskategorin. De behandlar, liksom denna första, svåra ämnen men de gör det på ett mer konstfullt och genomarbetat sätt. Ändå, det är ingen tvekan om saken i denna debut att Schiefauer kan skriva. Karaktärerna engagerar och handlingen, som egentligen är rätt tunn, fängslar i sin träffande skildring av hur en vänskap som verkar skriven i sten kan förändras. Rekommenderas.

 

En bok att köpa? Du hittar Om du var jag t.ex. här och här.

38

Sandybell U Ryytty som var gästbloggare på Debutantbloggen förra söndagen berättade att hon hört att snittdebutantåldern för författare är 38 år.

Det innebär att jag har ett år på mig att få ut eländet. Förlåt, menar förstås dystopimanuset. Eller ungdomsmanuset.

Good luck! med det liksom. (Om inte förlaget som satt mig på vänt hör av sig och säger att de vill ha det innan året passerat. De får gärna säga till rätt snart.)

Hur går det för er? Passerat detta magiska streck eller har ni lite mer tid på er? Jag läste för flera år sedan om en kvinna som var över åttio när hon debuterade. Heder! (Minns dock inte om hon kämpat på sedan trettio års ålder eller inte, men det spelar ju ingen roll.)

Lite färre inlägg ja

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har förstås upptäckt att inläggen minskat ner. Jag startade ju upp bloggen med en tanke om 5-6 inlägg per vecka och har hållit det ganska bra genom åren. (Har haft bloggen i snart sex år! Vart tar tiden vägen?!) Med en envis trötthet och känsla av att oförmå än det ena och än det andra har inläggen fått mindre tid och ork. Men så kommer något jag vill skriva om, eller så har jag en bok att berätta om, och då kan jag förstås inte låta bli.

Det har slumpat sig så att inläggen landat på en cirka tre stycken per vecka och det känns som en lagom nivå. Dessutom, lite trist visserligen, så har jag inte riktigt min vanliga energi att spana in era bloggar. Ni som har annan bloggplattform än WP hamnar även i kläm eftersom jag inte kan kommentera via telefonen hos er. Det fungerar bara inte. Och jag tar inte upp datorn i samma utsträckning som förut eftersom datortid snabbt tömmer de låga energinivåer jag har. Men jag läser. Och inspireras, förvånas, skrattar och finner mycket av det ni skriver intressant.

Men ja, lite färre inlägg kommer det fortsätta vara här framöver. En sisådär 2-3 stycken per vecka. Vi ses!

 

The Lie Tree – Frances Hardinge

Jag har turen att få upptäcka nya spännande författare genom bokcirkeln. Frances Hardinge är en sådan ny bekantskap som jag gärna återkommer till. The Lie Tree (Lögnernas träd) var en positiv överraskning med sitt viktorianska mordjaktsdrama där ett träd som lever på lögner har en av huvudrollerna.

Faith är fjorton år och liksom sin far mycket intresserad av vetenskap. Hon är självlärd och klarar grekiska lika bra som engelska, men betraktas på grund av sitt kön som en dum flicka och tvingar sig att inte verka för smart när hon nyfiket konverserar faderns bekanta för att få veta vad de talar om och för att få vara en del av deras intima vetenskapliga sfär. Tills hon inser att någon bedragit fadern. Hans oväntade död innebär att någon inte är att lita på.

The Lie Tree är en bok där ett träd har en viktig roll för historien. Utan att avslöja för mycket är trädet orsaken till faderns död och anledningen till att Faith dras in i ett farligt spel där hennes eget liv blir en bricka som hon satsar för att få veta vad som hänt. Inte nog med att hon söker en mördare, hon söker även sanningen om varför familjen tvingades lämna hemmet. På samma gång närmar hon sig sanningen om livets ursprung.

Med Darwinismen som en vetenskaplig teori som sopar mattan med skapelseberättelsen (1859 kom Darwins bok om arternas uppkomst) fångar Hardinge en brytpunkt i historien i denna feministiska ungdomsroman där ett spännande fantastiskt inslag i form av ett Träd får en att fundera över skapelsen och evolutionen som sådan. Hur omvälvande denna vetenskapliga upptäckt och teori faktiskt var, är något i alla fall inte jag tänker på så här till vardags.

Det är svårt att skriva om The Lie Tree utan att avslöja för mycket. Boken mår helt enkelt bäst av att bli läst. Rekommenderas!

 

En bok att köpa? Du hittar t.ex. The Lie Tree här eller här. Eller så gör du som jag och lånar från biblioteket. 🙂

 

Magisk väntan

Tre månader. Det uppger ungefär samtliga förlag som en sorts maxgräns för hur länge det dröjer innan de ger besked om ens inskickade manus. Om de ens ger besked. Flera meddelar nämligen på sina hemsidor att de endast ger besked när de är intresserade av en eventuell utgivning. 

När en skickar sitt manus via mejl (eller via en sorts inskicks-sida) kommer en bekräftelse på att manuset är mottaget. När jag skickade i höstas bestod några bekräftelser av informationen att man som förlag inte ville bli kontaktad för frågor om hur manuset låg till. Av de kvarvarande förlag som jag efter fyra dryga månader inte hört något från kollade jag upp vilka som inte avbett sig kontakt. Jag kunde mejla två. (Har sedan sett att även de avböjer förfrågningar på sina hemsidor.)

Jag har full förståelse för att det är tidskrävande att folk hör av sig. Men jag kan inte ha full förståelse för att förlagen lever efter devisen att ge besked inom/efter tre månader. Mina erfarenheter är snarare att det dröjer fyra, fem och sex månader. Även om ett par förlag i denna omgång visserligen refuserade mycket snabbare än så. Och förra gången jag skickade in var ett förlag rekordsnabbt med en refusering efter endast knappa två veckor. 

Att vilja kunna svara efter tre månader är fint men när man säger en sak och om och om igen gör något annat är det inte ok i mina ögon. Säg fyra eller fem månader. Det kan i alla fall jag stå ut med. Hellre än att efter dryga fyra månader känna sig manad att fråga lite försiktigt. 

Ena förlaget har visserligen bemött mig jättefint. Människan i andra änden av mejlen har kollat vad som händer och återkopplat snabbt och vänligt. Där är jag satt på vänt, och efter att jag förhört mig om hur det går två gånger (trodde eventuellt att jag glömts bort så efter tre veckor gjorde jag en liten ny koll av läget – inget nytt) får jag försöka ge mig till tåls. Men. Om jag inte frågat hade jag inte haft en aning om att manuset ligger och väntar på någon sorts ytterligare bedömning, att det ska upp på ett möte framöver, allt för att en lektör tydligen uttalat sig positivt. 

Det är kanske knäppt, fast att veta detta, det räcker liksom. Det är nästan som att de har sagt ja, för de har inte tvärt sagt nej. Att få ett nej känns inte så stort. Mer som att jaha, det passade dem inte, men de funderade faktiskt på om det gjorde det. 

Då undrar jag förstås hur ofta det hänt. 

Att förlagen tar sig tid och skickar en standardrefusering tycker jag är schysst. Och jag hade gärna sett att samtliga skulle kunna ha den servicen. Att kommunicera är något av det svåraste för oss människor, och en gest som kan verka så liten, som att meddela att man som förlag inte är intresserad av ens manus betyder så mycket. Åtminstone gör den det för mig. Och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Eller?

Det andra förlaget förresten, som jag också mejlade, svarade efter två veckor och bad om ursäkt över svarstiden (inte den på två veckor, utan den på dryga fyra månader) och så fick jag min ordinarie refusering. En trevlig sådan men alltjämt en refus. Men so what, ett förlag funderar på mitt manus. De andra kan säga vad de vill. 😊

Tre lästa

​
​