Om att skriva

Angenämt klurig start

Aldrig tidigare har en inledning varit så bråkig. Om det hänger ihop med att tankeverksamheten oftast nu går i ultra rapid eller om det beror på att det faktiskt inte är rätt sorts inledning vet jag inte.

Kanske en kombination av de två. Eller ytterligare något alternativ.

Oavsett bråkigheten tycker jag det är rätt kul att klura på det. Jobbigt javisst, men överlag rätt angenämt.

Hoppas ni har en fin valborg och får en skön röd tisdag. Själv läser jag. Och klurar på min början. Och äter godis. 😉

Boken till nästa bokcirkelträff
Annonser
Om att skriva

Bidde inget denna gång

Så nu satsar jag på tredje gången gillt.

Refuserad med viss tvekan från förlaget om jag förstod dem rätt. Jag fick ta del av en bit av lektörsutlåtandet som var positivt. Bland annat sades detta om mitt manus:

  • spännande
  • intressant
  • starkt driv
  • nöje att följa karaktärerna

Jag fick också lite feedback om lektörens önskemål om vad som kunde förstärks eller tydliggjorts. Full förståelse för den responsen och inget som inte går att ändra.

Förlaget ville visserligen inte ha tillbaka min berättelse, men det hindrar ju inte mig från att redigera om det jag själv tänkt på så här i efterhand, liksom det lektören nämnde, och fortsätta skriva på del två av denna dystopi. 

Ungdomsmanuset (det andra manuset jag har liggande för redigering och en ny vända till ett förlag) är dock kanske det jag borde ägna mig åt i nuläget? Eller?

Nåväl. Etersom hjärnverksamheten är i det segaste laget tar jag det som det kommer ett tag till. Är det dystopin som lockar med redigering och nya scener får det vara den som får lite tid. Skulle ungdomsmanuset locka ger jag det lite tid. Om någon månad eller två kanske jag kan samla mig för en mer gedigen planering och sätta igång på riktigt igen. Men nu, nu låter jag beskedet sjunka in och njuter av att veta hur det ligger till. Faktiskt helt nöjd med denna refusering.

 

Böcker

Den här veckan är min – Ingrid Olsson

Den här veckan är min handlar om Elin som utnyttjar föräldrarnas skilsmässa och varannan-vecka-boendet till att få en vecka helt och hållet för sig själv när mamma ska på utlandsresa med nya killen. Elin byter helt enkelt vecka. Inte kommer vare sig mamma eller pappa veta att hon är ensam, för det är ju inte som att föräldrarna pratar med varandra. Det blir en annorlunda vecka, och inget blir som Elin trott.

Ingrid Olsson har skrivit flera ungdomsböcker och Den här veckan är min upplever jag som pricksäker ur femtonåringens perspektiv. Jag gillar upplägget även om Elins fokus på att använda veckan till att få ligga känns lite ansträngt. Emellanåt blir det rätt barnsligt samtidigt som längtan efter att vara mer vuxen glimtar fram fint. Elin är ingen lätt vän och att kompisen står ut och har stått ut är ett under. Fast det får faktiskt finnas gränser. Både för hur man behandlar vänner och potentiella pojkvänner. Elin kommer till insikt om det ena och det andra under veckan och blir förhoppningsvis något klokare av sitt upptåg.

Rekommenderas!

 

En bok att köpa eller läsa mer om? Du kan hitta Den här veckan är min bl.a. här och här.

 

 

Om att leva

Vad är väl ett vardagsliv

Arbetskamrater säger att de inget mäktar med och jag känner igen mig allt för väl.

Ett vardagsliv ska inte bestå av saker som väljs bort. Kvällskursen. Träningen. Fikan. Biobesöket. Shoppingrundan. Second hand-turen. Föreläsningen. Musik-uppträdandet. Quizen. After worken. Skrivstunden och redigerarstunden. Släktkalaset. Brunchen. Promenaden. Den lagade middagen. 

Men så har mitt liv blivit. Och det är ju helt tokigt. För att inte tala om skrämmande. Att jag inte är ensam gör inte saken bättre.

Ibland påverkas våra möjligheter och föritsättningar till ett gott psykiskt mående av svårigheter i livet och arbetslivet.

Stressfaktorer som går att påverka och ändra, den sortens upplevd stress är minst farlig. Det privata går ibland att påverka och ändra och ibland är det svårt eller omöjligt. Det som inte går att göra något åt är förstås orsak till den värsta stressen. Det opåverkbara, som när förutsättningar till förändring saknas, leder till känslor av frustration, missmod och hopplöshet. Och i längden ofta utmattning.

Rädda sig den som kan? Tja, jag hade sett tecknen. Bromsat. Ändrat det jag kunnat. Tagit det lugnt. Valt bort mycket av fri vilja. Sedan av ”tvång”. Men vad är det för ett liv? Att sova bort vardag och fritid för att orka jobba? 

Kvar fanns alltså jobbet som orsakat min trötthet. Och då slog det till. Mitt i min strategi som skulle leda tillbaka till ett roligt vardagsliv. Mitt i det jag trodde bidrog till en bättre balans. Från en stund till en annan. Oförmågan. 

Två dagar. 

Sedan började jag klara av att se lite på tv, endast lugna program och i korta stunder. Läsa utan att somna direkt. Sakta har det värsta blivit bättre men ännu är det inte bra. 

Har en inte upplevt det här går det inte att föreställa sig. Och jag önskar ingen detta.

Jag jobbar igen. Är trött. Ömtålig. Men tror det går vägen. Jag slapp kraschen. Den där när en kravlar sig upp på darriga ben efter ett komalikt tillstånd och undrar om något någonsin kommer bli sig likt igen. Och jag nöjer mig inte med att det ”bara” ska bli sig likt. Nu ska det bli ändring. På vardagsliv. Arbetsliv. Ja, på livet!

Ett litet steg i taget.

Böcker

Släppa taget – Katarina von Bredow

Släppa taget handlar om tvillingarna Elsa och Stella som går i nian. Att vara lik och olik någon på samma gång är inte enkelt. Katarina von Bredow skriver om svårigheterna i att vara sig själv när man knappt vet vem man är.

Elsa och Stella får en ny dramalärare som ställer saker på sin spets. Han är ung, energisk, och vill att de tränger in i sig själva. I övningarna kommer de varandra nära, för nära tycker Elsa medan Stella anser att den nya läraren är fantastisk. Men Elsa vill inte blottlägga sig inför de andra i dramagruppen, och absolut inte inför Elliot, hennes hemliga kärlek som hon alltid betraktat i smyg. När syrran får upp ögonen för honom får Elsa nog.

Katarina von Bredows Släppa taget fängslade mig bland annat för att jag tycker det är intressant med tvillingskapet. Med stor trovärdighet och fin känsla fångar författaren flera aspekter på detta särskilda syskonskap. Som hur Elsa jämför sig med den färgstarka, populära systern medan hon själv tycker att hon är tråkig och tillknäppt. Som läsare dras jag med i Elsas känsla av osynlighet när t.ex. lärarna inte ser skillnaderna och blandar samman dem. Det skapar en känsla av att hon inte ens existerar som sig själv. En så viktig  aspekt på att växa upp. Att synas, vara sig själv. Och i förlängningen finna sig själv. En läsvärd bok. Rekommenderas.

 

Vill du läsa mer om Släppa taget? Kanske köpa? Du hittar den bl.a. här och här.

 

 

 

 

Om att skriva

Trilskande inledning lockar och vill bli löst

Min baktunga början, dvs inledningen på del två av dystopin där en tillbakablick blev för omfattande, låter mig inte vara ifred. Inte nog med att jag i mycket långsam takt kikar på hur jag ska få till en bra balans och intresseväckande start så poppar nya scener upp. Scener att baka in i det resterande manuset.

Det var länge sedan manuset pockade på den här sortens uppmärksamhet och att vilja skriva men att fortfarande oförmå krockar förstås. Så jag samlar på mig det som kommer till mig för att ta hand om det senare, och fortsätter klura på min nya början. Skönt med två lediga dagar att samla kraft på. Har jag tur ger det nog med energi och tankeförmåga att få ordning på denna trilskande inledning. Trevlig helg!