Om att leva

Vad är väl ett vardagsliv

Arbetskamrater säger att de inget mäktar med och jag känner igen mig allt för väl.

Ett vardagsliv ska inte bestå av saker som väljs bort. Kvällskursen. Träningen. Fikan. Biobesöket. Shoppingrundan. Second hand-turen. Föreläsningen. Musik-uppträdandet. Quizen. After worken. Skrivstunden och redigerarstunden. Släktkalaset. Brunchen. Promenaden. Den lagade middagen. 

Men så har mitt liv blivit. Och det är ju helt tokigt. För att inte tala om skrämmande. Att jag inte är ensam gör inte saken bättre.

Ibland påverkas våra möjligheter och föritsättningar till ett gott psykiskt mående av svårigheter i livet och arbetslivet.

Stressfaktorer som går att påverka och ändra, den sortens upplevd stress är minst farlig. Det privata går ibland att påverka och ändra och ibland är det svårt eller omöjligt. Det som inte går att göra något åt är förstås orsak till den värsta stressen. Det opåverkbara, som när förutsättningar till förändring saknas, leder till känslor av frustration, missmod och hopplöshet. Och i längden ofta utmattning.

Rädda sig den som kan? Tja, jag hade sett tecknen. Bromsat. Ändrat det jag kunnat. Tagit det lugnt. Valt bort mycket av fri vilja. Sedan av ”tvång”. Men vad är det för ett liv? Att sova bort vardag och fritid för att orka jobba? 

Kvar fanns alltså jobbet som orsakat min trötthet. Och då slog det till. Mitt i min strategi som skulle leda tillbaka till ett roligt vardagsliv. Mitt i det jag trodde bidrog till en bättre balans. Från en stund till en annan. Oförmågan. 

Två dagar. 

Sedan började jag klara av att se lite på tv, endast lugna program och i korta stunder. Läsa utan att somna direkt. Sakta har det värsta blivit bättre men ännu är det inte bra. 

Har en inte upplevt det här går det inte att föreställa sig. Och jag önskar ingen detta.

Jag jobbar igen. Är trött. Ömtålig. Men tror det går vägen. Jag slapp kraschen. Den där när en kravlar sig upp på darriga ben efter ett komalikt tillstånd och undrar om något någonsin kommer bli sig likt igen. Och jag nöjer mig inte med att det ”bara” ska bli sig likt. Nu ska det bli ändring. På vardagsliv. Arbetsliv. Ja, på livet!

Ett litet steg i taget.

24 reaktioner till “Vad är väl ett vardagsliv”

  1. Har varit i den totala kraschen, så där så att jag spontansomnade om någon pratade för högt, bara för att hjärnan inte orkade med intryck. Inte att rekommendera.
    Jättefint att läsa att du ändå bromsat i tid, att det känns som att det finns hopp om liv 🙂 Sköt om dig, kram!

    1. Jag är oerhört tacksam över att jag inte hamnade i kraschtillståndet. Tråkigt att du fått uppleva det. Jag överrumplades ändå av stark oförmåga och det skrämde mig. Vill aldrig hamna där igen. Att ta varningssignaler på allvar och inte kämpa på med egna strategier är min lärdom. Vila en längre period är ett måste ofta.
      Nya tag var på g. Men nu tar jag mina planer på större allvar. Ska bara se till att piggna till och så väntar jag in förändringarna jag behöver.
      Tack och kram på dig!

  2. Det är fullkomligt katastrofalt att så många är så nära kraschen – hela tiden. Men fint att läsa att du tar varningssignalerna på allvar.
    Ditt inlägg gav mig den puff jag behöver nästan dagligen. Att inse att min egen såsighet inte enbart beror på lättja. 🙂
    Sköt om dig, kram!

    1. Ja när en börjar prata om det kommer det fram. Detta som är så osynligt ofta. Ingen anade hur jag kände och mådde om jag inte sa något.
      Att mitt inlägg kan påminna om det som är viktigt, som vår hälsa, känns bra och det är också det jag hoppas på.
      Ta hand om dig, kram.

    1. Tack! Även om jag som socionom vet mycket om stress och utmattning var det svårt att verkligen inse hur illa det blivit, trots att jag bromsade och ändrade på det mesta i vardagen. Så även med kunskap och kännedom om varningsignslerna (symtomen) stannade jag inte i tillräckligt god tid. Så av mina misstag får ni nu dra era egna lärdomar. 😉

  3. Det som också är hemskt, är att det är så vanligt nu för tiden med stresskraschar. Och alla har inte möjlighet att stoppa i tid, när den stora yttre stressfaktorn inte går att komma ifrån. Lyckliga du som både uppmärksammade faran och kunde göra vad du behövde göra.
    Att komma tillbaka efter en krasch kan ta jättelång tid även när de yttre förutsättningarna förändrats. Men jag vägrar tänka ”omöjligt”.

    1. Det är skrämmande hur vanligt det blivit och jag blir skrämd av tanken av hur illa det kan gå. Hur lång tid det kan ta innan – eller ens om!- man återhämtar sig helt. Och att det finns en fortsatt skörhet.
      Men omöjligt, nej det tror jag inte heller. Nya förutsättningar och förändringar, medvetenhet och förståelse från andra… Några få pusselbitar för en väg tillbaka. 😊

      1. Två år sen drygt nu. Och det är först nu under år 2 som jag riktigt fattat vilken stress jag levde i under åren med Fas3 (mm). Så nog tar det tid med utbrändhet och kraschande!

        På det stora hela bättre nu. Särskilt mentalt o psykiskt. Men det fysiska hänger efter. Hur länge till? Är det inflammatoriska en läkningsprocess? Tror det!

        Allt är ett pusslande. Mat, motion, glädje, trivsel, umgänge. Först nu kan jag ge mig själv lov att bara strunta i saker jag borde göra och istället sitta på uteplatsen och läsa. T.ex. Utan dåligt samvete och tankar av typen ”borde … nånting”.
        Åtminstone för det mesta. Jag borde fortfarande storstäda köket…

        1. Borde, borde, borde… Har några borde jag försöker strunta i. Sedan, då får det göras. Går nog det med. 😉
          Jag minns att du beskrev Fas3 tiden som svår. Usch ja, för den långa tid som det tar för återhämtning om en ens når till full sådan.
          Jag har alltid varit en lugn person men minns hur full arbetsdag eller full arbetsvecka inte hindrade träning efter jobb och två pass på helgen och det i kombination med att träffa vänner, fika och periodvis även gå någon kurs. Under ett par år har detta varit så gott som otänkbart. Nog för att en inte är tjugo längre men visst sjutton ska en kunna jobba och därefter orka ta en fika med en vän eller träna.
          Jag gör som du och pusslar med små bitar och tar en i taget för att få ihop det igen. Och är oändligt glad för att det inte blivit värre än så här.

        2. Ursäkta jag dröjt att svara. Är ännu segare än vanligt med bloggen. Tänker ofta när jag är ute att det kan jag skriva om, och det och det och det. Sen när jag kommer hem och sätter mig vid datorn är det bara så motigt att skriva nåt. Orkar liksom inte. Men rätt vad det är, nån dag, händer det väl och det kommer nåt skrivet som ketchup ur en glasflaska. 😉😁

  4. Starkt, bra och sant skrivet! Har också varit där, i kanten av utmattning och nosat, men hejdades av en läkare som vägrade att bara skriva ut de starka sömntabletter jag ville ha, utan fick iväg mig till psykolog. Klokt, inser jag i efterhand, då var jag bara trött men uppvarvad samtidigt…Jag är glad att jag gör som jag gör idag; arbetar bara 15 timmar i veckan för att kunna skriva och finnas för barnen. Vansinnigt, skulle en ekonom sagt, för vi lever på marginalen. Du ska absolut inte jobba heltid, sa psykologen jag gick hos, du har för mycket runt dig. Jag går på det! Av det ”enkla”skälet att jag inte har mycket att välja på. Skulle jag jobba mer vet jag att faran för utmattning ökar. Och skulle jag rasa ihop…tja, då blir det ÄNNU mindre pengar hemma. Och det skulle ju långtifrån vara det värsta ..Blir mörkrädd när jag ser mina pensionspoäng…jag får väl sitta i ett gathörn och sälja böcker när jag blir gammal 😉

    1. Att leva i nuet och må bra. Ha en vardag som går ihop. Det låter kanske futtigt. Enkelt. Men är ingendera. Det utgör stommen till ett gott liv. I vårt samhälle där vi tänker så mycket på morgondagen och på att hitta the best deal både för nu och sedan blir det svårt att rättfärdiga personliga val som många tycker blir tokiga. Kanske det finns avundsjuka i det också? Fler vill kunna jobba deltid men ekonomin gör det svårt. Du gör rätt som lyssnar inåt. Och vem vet, bestsellern som blir film i Hollywood kanske slinker fram genom fingrarna dina snart. 😊

  5. Att kunna lyssna på kroppens och hjärnans varningssignaler är en oerhörd gåva – eller snarare förmåga. Jag hade den inte, så det gick som det gick och det är någonting jag inte önskar min värsta fiende. Hur klyschigt det än är.
    I dag hoppas jag att jag fattar bättre beslut för mig själv. Nej är ett bra ord har jag upptäckt. Fler nej ger också fler ja, till sådant som faktiskt ger energi tillbaka.
    Ett väldigt tänkvärt inlägg, för så många.

    1. Det är svårt att lyssna till sig själv. Vårt samhälle låter oss inte stanna upp och många vågar inte heller för vad kommer ikapp då. Det är mänskligt att förtränga och skjuta undan det jobbiga vi märker i våra liv. Vi biter ihop och strävar på.
      Inte heller jag önskar min värsta fiende detta. Hur klyschigt det än låter. 😉
      Nej är en konst att använda på ett bra sätt. Det borde finnas kurser i att lära sig – och för vissa att lyssna till!
      Tack! Hoppas vara en väckarklocka med det.😊

      1. Min upplevelse var att när det hade gått för långt hade jag fullt upp med att bara hålla ihop, hade jag känt efter hade jag kanske gått hem ett halvår tidigare. Sedan var ju min utmattning väldigt arbetsrelaterad och omfattade i stort sett bara sådant jag inte kunde påverka. MEN. Med det sagt. Jag hade kunnat påverka = sluta. Fick mig en läxa jag sent ska glömma och förhoppningsvis sitter den i ryggmärgen. Inget ont som inte … osv 😄

        1. Fantastiskt, och oturligt, hur länge det går att kämpa på utan att egentligen ha kraft till det. Då blir det ju en totalkrasch till slut.
          Usch ja, det opåverkbara arbetsrelaterade. När ska den faktorn sluta vara en så stor orsak till sjukskrivningarna?
          Vi lär oss och gör om, gör nytt! 😉

        2. Ja du, när ska det arbetsrelaterade bli mindre pressat? Det känns som en gigantiskt samhällsfråga. Vore intressant om någon vettig människa tittade närmare på varför vi i Sverige drabbas av detta mer än andra länder. Har svårt att tro att vi är så oerhört mycket klenare 🤔

        3. P1 och vetenskapsradions veckomagasin har haft en serie om detta med en politiker och forskare- diskussion igår. Jag har börjat lyssna (somnade ifrån det!)men det verkar intressant, så det var inte programmets fel att jag slumra till. 😃 Lyfter just samhällets ansvar.

        4. Vad intressant!
          Samhället som i det STORA, typ utvecklingen de senaste trettio åren med ökade besparingar och krav på samma nivå av utväxling, fast av färre människor, eller samhället som i ”rehabilitera bättre”, ”större arbetsgivaransvar” och ”FK ska godkänna alla ”sjukskrivningar”?
          Den senare varianten är orkar jag inte lyssna på, det är som att tro att det går att täta ett läckande tak genom att plasta in golvet. Problemet är ju så mycket mer komplicerat, typ tvinga Gud att slå av kranen (eller änglarna att sluta pinka) 😉

  6. Usch, det var inte roligt att läsa. Bra att du pausade de där dagarna (jag tog också två dagar och bara sov tidigare i våras) och hoppas du hittar ett sätt att förändra det som påverkar livet på det sättet.

    1. Att hamna i ett sådant här tillstånd har varit bra också. Att sova utan att känna återhämtning trots tio timmar på natten och kanske fyra på dagen vill jag aldrig uppleva igen. Så tre veckor hemma (med två inledande otäcka dagar av att inte förmå något alls)och nu halvtid. Det funkar men tröttheten hänger kvar fast oändligt mycket bättrenu.
      Var rädd om dig och lyssna på kroppen. Bra att du pausade när det behövdes.
      Nu gör jag vad jag kan för att ändra på både det ena och det andra. En sak i taget. 😊

Lämna ett svar till tantaugusta Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.