Jag börjar få distans till våren. Denna tid när jag oförmådde alldeles för mycket. Att oförmå sådant som att titta på tv och arbeta med datorn, sådant som en i vanliga fall inte ens reflekterar över att en gör, var otäckt.
Det här blir ett inlägg för min skull. Men kanske också för din. För att förstå hur lätt det kan bli knasigt med ork och vad en mäktar med. Och hur svårt det kan vara att förstå själv när en är mitt i och när ingen annan (dvs läkare/arbetsgivare) gör någon större insats för en utan en måste rådda allt själv. Det här är också en påminnelse och varning. För att jag inte ska hamna där igen. Och för att du inte ska det.
När jag gick till vårdcentralen första gången för att be om att få vara hemma ett par veckor och sedan börja jobba lite grann hade jag en lista över symtom. På den hade jag listat över 20 symtom som tydde på utmattning. Vissa symtom hade jag haft i flera månader, andra i flera veckor.
Första läkaren jag träffade vägrade ta emot mig. Hon sa att jag var företagshälsovårdens ärende men gav mig ett intyg till arbetsgivaren och skickade ut mig inom loppet av fem minuters besökstid. Min chef, som jag ringde direkt, sa att läkaren gjort fel och jag lyckades tjata till mig en ny tid på VC ett antal dagar senare. (Telefon- och läkarkontakten är en eländig story i sig som bidragit till att dra ut på tillfrisknandet.)
Nästa läkare stirrade på mig. Ställde inga frågor utan gav mig två blanketter att fylla i för att screena om jag hade ångest eller depression. Det hade jag kunnat svara på utan kryssrutor. Och svaret hade blivit nej. Hon screenade mig aldrig för utmattning. Läkarintyget gav mig ångest eftersom hon inte ens antecknat hälften av det jag lyckats beskriva i mitt lätt förvirrade tillstånd. Jag fick två veckor. De blev tre pga att jag åkte på influensa. Sedan masade jag mig till arbetet på halvtid.
Nu i efterhand inser jag att jag borde haft ett nytt möte med läkare efter två veckor, för att stämma av om jag verkligen skulle klara att börja arbeta. För det gjorde jag egentligen inte. Men jag lyckades på något vis ta mig igenom första arbetsveckan genom att avsluta fyratimmars-dagarna efter tre timmar. Sedan gick jag hem. Yr, med huvudvärk, surrande huvud, flimmer för ögonen och lade mig och sov i flera timmar.
Veckan därpå var något bättre. Men vi snackar promillebättring.
Att i flera veckor dagligen ha yrsel, huvudvärk, flimmer för ögonen och uppleva en känsla av att lämna sin kropp vid påfrestning, det blir normalt. Så när en bara har dessa symtom delar av en dag, då inbillar en sig att en är bra. Eller för den delen, när dessa symtom kommer endast lite utspritt under kanske fyra av veckans dagar, ja då är en ju frisk.
Vad mer då? Jo, tokglömska och ingen koll överhuvudtaget. Svårt att minnas namn och ord på självklara personer och saker. Jag skrev tokigt och utelämnade ord eller bytte dem mot ett annat.
En lång period klarade jag inte av dator eller tv. Dator och mobil får jag fortfarande vara försiktig med men tv-tittande fungerar bättre.
Då innebar tv:n för många intryck. Ljud- och synintryck jag inte mäktade med. Under två veckor tittade jag inte på tv. Jag lyssnade på spa-musik, ritade avslappningsteckningar och läste böcker. Tack och lov för att jag klarade av det. Under ett par dagar, när det var som värst, fixade jag inte ens det. Då sov jag, tittade på väggen, åt och sov igen.
Sedan har vi detta med krav och tålamod. Två saker som inte fungerade alls och som fortfarande är svårt. Irritationen lurar ofta och istället för att det blir som en stubintråd som antänds går jag direkt till dynamitgubben och exploderar. Inte så kul för andra halvan när jag tokfreakar ut för minsta lilla som det inte finns anledning att freaka ut för.
Vad är vi uppe i nu? 10 symtom? Spelar det egentligen någon roll. Jag kommer inte räkna upp alla, men vill poängtera att även kroppen drabbats hårt på flera olika sätt. Till exempel, att eftersom jag under ett års tid tappat så otroligt mycket hår på har jag låtit bli att gå till frisören så som jag brukar. När de får nävarna fulla av hårtestar vid schamponering och kommenterar att ja, nog tappar du mer hår än vad som är vanligt, förlorar en lusten för allt vad klippning heter. Att promenera har varit en ansträngning och kan fortfarande leda till yrsel. Allt beroende på dagsform.
Jag vet att jag tog upp detta med att jag var trött här i bloggen redan i höstas. Sömnproblem går hand i hand med utmattning och leder som jag nämnt tidigare till att en måste välja bort saker. En orkar inte. Vänner, släkt, biobesök, träning, städ, skriva och blogga. Allt sådant går bort. Jag är fortfarande sparsam med det sociala men när jag träffar en vän för fika nu, jämfört med i t.ex. mars/april, behöver jag inte gå hem och sova en timma. Visst blir jag trött, och jag kan behöva vila, men jag däckar inte. Och det är stor skillnad. En skillnad jag är oändligt tacksam för.
Så ja, jag är bättre, fast inte bra. Men jag är glad över att jag sällan känner av alla dessa symtom (samtidigt) idag. Känsligheten för stress är stor och jag försöker undvika situationer jag vet triggar, alternativt ser till att ha tid för återhämtning om jag vet att jag kommer utsättas för dem (en kan ju inte undvika allt ”svårt” här i livet).
Jag har ändrat förutsättningarna för min arbetssituation. Något jag på egen hand kämpade med under våren och som en chef i en verksamhet jag varit lite grann i såg till att fixa innan jag gick på semester. Jag har inte kontakt med FK eftersom jag inte arbetar i samma omfattning, alltså finns ingen anledning att ha en sjukskrivning på deltid. Det i sig är en lättnad, att slippa FK eftersom kraven höjs rejält när en varit sjuk i ett halvår. Jag äger mitt problem själv nu, så att säga.
Och jag hoppas innerligt att jag kan vända detta problem till en tillgång. Jag arbetar femtio procent, har en ny timanställning där jag jobbar när det passar mig, och inte som förut då jag hade en fast arbetsdag varje vecka. Plus att nya timjobbet är MYCKET lugnare än förra. Mina ändringar ger mer fritid (om än en mindre inkomst) och jag hoppas på återhämtning och ork att skriva igen. Med tillförsikt betraktar jag framtiden. Och jag tycker den verkar lovande.
Vill du hålla koll på dina stressnivåer? Jag har använt KEDS-testet. (Jag låg på 48/54 när det var som värst. Det är att föredra att en ligger under 19. Och nej, jag har inte skrivit inlägget i ett svep, det är det för långt att jag skulle klara.)
Skriva läsa leva 
Känner igen mig i ditt inlägg, kan lägga till symtomet att spontansomna när någon pratade med för hög röst. Väldigt märkligt att tänka tillbaka på, så här i efterhand. Tycker det jobbigaste är att hela tiden vara på sin vakt, är jag bara normaltrött eller är utmattningen på väg tillbaka? Att hela tiden behöva dra i handbromsen. Svårt för anhöriga också att förstå att det fortfarande är ett problem, fast det gått flera år och en ser frisk ut. Beter sig som en frisk. Det krävs så lite extra påfrestning för att allt ska rasa samman igen, och jag tycker det är jobbigt att hela tiden måsta värja sig mot det där extra. Kan räcka med att bryta rutinen ett par kvällar under en vecka, så rasar månader av återhämtning.
Hoppas att din hälsa fortsätter att förbättras, och vilken lycka att du klarat av att läsa genom sjukdomstiden 🙂
Tyvärr känner nog många igen sig. När jag nämner våren och att jag måste vara försiktig så kommer historierna.
Jag är oändligt tacksam över att jag slapp bli sängliggande i veckor/månader men inser samtidigt att jag aldrig fick den vila och hjälp jag behövde. Det gör mig lite bitter.
Och visst går allt på känn. Är jag FÖR trött i förhållande till vad jag gjort och upplevt, eller är det en naturlig trötthet? Men än så länge finns en övertrötthet och hjärntrötthet som jag måste ta hänsyn till och ha i åtanke dagligen. Och att det kommer vara så i flera år har jag förstått, men gissa om jag behöver bli påmind. Så tack för att du berättar. Att lyssna till de som upplevt detta kan innebära att vi tar bättre hand om oss själva. Oavsett om en befinner sig långt ifrån, innan, under eller efter en utmattning.
Spontansomna sådär förresten, det har jag hört andra berätta om. Läskigt. Och jösses ja, vad många symtom det finns (och som jag haft/har) som outmattade inte kan förstå alls att en har just för att en ju ser rätt frisk ut. 😉
Ta hand om dig! Kram
Kram till dig också ❤
Hujedamej vilken resa… Det där med balans är viktigt, men svårt. Se till att du tar hand om dig ordentligt. Hälsan är långt mera värd än pengarna i plånboken (även om en lagom balans mellan dessa båda underlättar livet).
Tack! Jag tror balansen kommer komma. Och att jag hittar något som passar och fungerar här fram över. Känns som om jag är på rätt väg nu. 😊
Låter bra! Var rädd om dig! 😉
Tack för ett tankeväckande inlägg. Skönt att det rör sig åt rätt håll 💐
Tack! Ja, det betyder allt. 😊
Tror det blir vanligare och vanligare att folk går in i den berömda väggen. Kraven på att hinna mycket, tycks hela tiden öka.
Skönt att det är på väg åt rätt håll 🙂
Själv blev jag otippat utan internet i flera dagar, så jag hann åtminstone vila upp mig från allt surfande 🙂
Ja att det är vanligare finns ju siffror på. Utmattning är största anledningen till sjukskrivningar i nuläget och när jag hör om arbetsplatsers oändliga omorganisationer (har själv upplevt ett gäng sådana på en tre, fyra platser sista åren) som gör att medarbetarna hamnar i kläm är det inte konstigt att det blir som det blir. Lägg ihop detta med att våra vardagsliv (för väldigt många) inte innebär vila alls eftersom folk tycks springa på alla bollar. Själv är jag tacksam för att jag ändå haft en lagom arbetsbörda och hela tiden kunnat fokusera på det jobb jag tycker om, men där allt runt omkring ställde till det för min ork. Och nu ser det ju ut som att jag kommer ha riktigt bra förutsättningar att kunna utföra mina arbetsuppgifter utan allt annat som påverkar negativt. Äntligen!
Att vara utan nät är inte helt fel. När jag är utomlands kör jag alltid ouppkopplat och har lärt mig njuta av det. 😀
Mycket igenkänning i ditt inlägg.
Och det Annika skriver, om att inte veta vad som är normal trötthet och vad som är utmattningsvarning, känner jag verkligen igen. Det är konstanta check-ups med sig själv, avvägningar och kalkyleringar. För min del har det blivit det nya sättet att leva.
Att inte få särskilt bra hjälp eller stöd verkar vanligt, vi ska nog vara glada att vi är sådana som kan se problemen och finna lösningar, både inom oss själva och runt omkring. Det i sig är ändå någonting att vara tacksam över, en strimma ljus i mörkret liksom.
Fortsätta ta hand om dig, vi hörs 🤗
Ett nytt sätt att leva ja, det verkar som att det är det jag har att gå efter nu. Aktivitet som varvas med återhämtning. Dagligen om och om igen. Inte för att jag körde på järnet förut direkt heller men nog klarade jag av en fredagkväll ute, och en eller två aktiviteter både på lördag och söndag därefter. Bara att glömma! 😀
Jag är glad och tacksam över att jag ändå, mitt i detta, är den jag är med de förutsättningar jag har för att kunna stanna upp och förändra min tillvaro. Jag ser folk runt mig som inte har den förmågan och/eller möjligheterna och de riskerar att bli riktigt dåliga/fara väldigt illa just pga omständigheter som försvårar och att de inte själva alltid förmår att förstå vad som krävs.
Så jag fortsätter berätta om min vår och hoppas att det bidrar till att andra stannar upp och tänker efter på hur de har det. Så de inte hamnar i eländet.
Ta hand om dig du med. Kram
Ja du. Jag har också haft en period i mitt liv när allting brakade ihop (lite andra symptom än för dig men samma stora trötthet i bottnen), och jag kan tycka att det är så himla konstigt att vi som samhälle inte blivit bättre på att hantera den typen av problem. Inte ens om jag ser på det strikt ekonomiskt kan jag förstå logiken. Vem tjänar på att folk kollapsar för att de inte fick hjälp i tid?
Men du verkar ha kravlat dig upp på egen hand. Det är starkt. Och det känns väldigt hoppfullt att läsa om hur du har tagit tillbaka kontrollen över ditt liv. 🙂
Ännu en som känner igen sig ja… Och visst är det underligt att arbetsplatser och chefer inte är bättre rustade för att förebygga stress och ta hand om personal som signalerar att det blir en övermäktig situation.
Tack! Jag kravlar på. Uppåt ett litet steg i taget. Mycket på egen hand ja, och är tacksam för att jag tar mig åt rätt håll. Även om det ibland känns som jag står och stampar. 😉
Vad ledsamt att det ska vara så här, men du verkar ändå vara av typen ”seg fjällbjörk” som står kvar i stormen, lite krokigare men samtidigt starkare.
Ditt nya jobb verkar bra, att du kan arbeta när det passar dig och att det är lugnare. Visst är det tråkigt att behöva gå ner i lön men hälsan är alltid viktigare.
Ta hand om dig väl i fortsättningen också.
Seg fjällbjörk lät bra. Det kan jag känna igen mig i.
Jo ett nytt extrajobb var det dags för. Har i några år jobbat 65-80 så då har det fungerat fint med en fast dag extra på ett annat ställe. Bara det att det ofta varit rätt slitigt. Så nu känns det lyx att ha det lugnt på de pass jag tar/får. Nästan oförskämt bra. 😊
Ta hand om dig med!
Vad bra att du berättar! Känner igen mig så mycket, sorgligt nog också i det dåliga bemötandet från läkare och försäkringskassa. Så otroligt viktigt att lyfta allt som rör utmattning eftersom finns så lite information och så stort behov. Åtminstone när jag blev sjuk (för ca 6 år sedan) fick jag egentligen noll information om vad jag egentligen led av och hur jag skulle hantera det och hur prognosen såg ut – vad jag kunde förvänta mig. Och jag var inte alls i sådan form att jag kunde leta kunskap och lära mig själv. Det är så otroligt märkligt att något som närmast är en folksjukdom hanteras så styvmoderligt inom vården, precis som Barahittepå skrev, inte ens ur ett ekonomiskt perspektiv är det förståeligt eller ens försvarbart.
Skönt att du börjar hitta en balans i alla fall! Det blir ju bättre! Den person som hjälpte mig mest när jag var sjuk var en fantastisk psykolog på arbetsförmedlingen (jag hade en tidsbegränsad anställning och ingen ville ju anställa mig igen när jag väl blivit sjuk), som sade att det enda sättet för mig att bli frisk var att lyssna på mig själv, följa mitt hjärta och verkligen göra sådant som jag älskade. Det var ett riktigt bra råd, som jag fortfarande följer 🙂
Att sjukvårdens första instans såsom VC inte fungerar något vidare för det som flest blir sjukskrivna för idag (utmattning) är ju ett skämt och helt ofattbart. FK såsom myndighet är rätt skrämmande tycker jag, men jag hade jättefina handläggare som jag pratade med på telefon vid några tillfällen. Tyvärr hjälper det inte hur vänliga de än är när det finns ett snävt regelverk att följa som sätter den sjukskrivne i en svår och trängd sits. Tråkigt att även du mött detta och har dina erfarenheter av det med dig.
Ja, jag är oändligt glad för att jag hittar tillbaka till någon sorts fungerande vardag och arbetsliv. De råden, att följa sitt hjärta och göra sådant en älskar betyder ju allt för de flesta. Att ha förutsättningarna för det är inte alla förunnat och jag är precis lika glad och tacksam för det, att jag har den möjligheten jag med. 🙂
Bra inlägg!
Mig tog det 8 år att komma tillbaka till nästan 100. Hela tiden måste man ha koll så att det inte blir för mycket och hela kraschen upprepas. Men man blir ju proffs på sig själv och varningstecknen. Bättre att, om det blir för mycket, gå hem ett par dagar och vila än att ligga
utslagen i 2 månader om man ignorerar det man känner.
Kämpa på i DITT tempo.
Tack!
Och tack för att du delar med dig och påminner om vikten att verkligen ta det försiktigt. Det är ett allvarligt tillstånd som inte ska viftas undan och jag önskar att fler fick förståelse för det. Bland annat en orsak till att jag skrev om hur jag haft det. Så jag gör som du säger och kämpar på så sakteliga här.
Ha det fint och var rädd om dig!