Om att leva, Om att skriva

Framtidstankar om skrivande

På tal om det jag skrev i förra inlägget, om att gilla det en gör, så spinner jag vidare på det nu. Igår, den 15 oktober, var nämligen sista anmälningsdag för kurser på högskolor och universitet. Som vanligt gjorde jag några ansökningar. Distanskurser. Litteratur inriktad på ungdomsböcker. Och en kurs i skrivande.

Att faktiskt klara av studier igen är … underbart. Att ha en hjärna som förmår hantera stunder vid datorn och som kan koppla vad jag läser, vad jag gör och skriver, det är också underbart. Och inget jag någonsin igen kommer ta för givet. Jag hoppas åtminstone att jag aldrig glömmer hur otäckt det var att oförmå sådant som bara brukar fungera.

Med arbete på deltid finns utrymme för studier. Att det även finns ork tar jag inte för givet. Men som utvecklingen ser ut nu kommer det förmodligen finnas det. Och med både ork och tid vill jag fördjupa mig i skrivandet och litteraturen. En kurs på halvfart eller trekvartsfart är hanterbar.

Kanske undrar du om manusskrivandet blir lidande? Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Genom att läsa antingen en skrivarkurs, där fokus är ett eget projekt, eller genom att studera litteratur kan jag även utveckla mitt eget skrivande. Det jag också lär mig är att se andras skrivande, såsom att se hantverket liksom dess möjligheter till utveckling, och att ge välgrundad feedback på andras texter. För som jag skrivit i texten Om mig här på bloggen vill jag en dag arbeta med andras texter. Och jag känner mig allt säkrare på att kunna förverkliga det hyfsat snart.

Om inte utmattningen satt mitt liv på paus skulle jag varit denna verklighet lite närmre. På samma gång tycker jag utmattningen gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt eget och andras skrivande på ett sätt som gjort mig än mer rustad att tackla den uppgift jag vill ta mig an framöver – att stötta andra i att utveckla sina texter och sitt skrivande.

Vad är det man säger? Inget ont som inte för något gott med sig.

Annonser
Om att leva, Om att skriva

Gilla det en gör

Som utlovat kommer ännu ett inlägg om bokmässan. (Vet inte riktigt om bokmässan som källa att hämta inlägg ur är uttömd än.)

Jenny Jägerfeld, författare och psykolog, sa en så himla klok sak på ett seminarium att jag inte kan låta bli att skriva ett helt inlägg om det.

Eftersom Jägerfeld är aktuell med två nya böcker Comedy Queen och Blixtra, spraka, blända plus att hon anlitats som moderator, fanns hon med på flera programpunkter jag gick på. Hon sa många kloka saker, men det om att gilla det en gör fastnade lite extra.

När Jägerfeld och John Ajvide Lindqvist hade ett samtal om författarvåndor och wow-stunder lyfte hon detta med att tycka om det en gör, även om det emellanåt uppstår stunder av motstånd och våndor. Hon nämnde att hon gillar när saker i livet är mätbara, såsom känslan för det en sysslar med. Att jobba på posten var t.ex. 23 % okej, att jobba i kassan på biografen 37 % procent bra osv. Men att vara författare tyckte Jägerfeld kunde räknas upp till hundra procent.

Då började jag fundera på vad jag tyckt om olika jobb jag haft. Bottennappet måste ha varit marknadsundersökare via telefon. Det låg nog på max 15 %. Därefter har min känsla för jobben tack och lov blivit bättre. Lite knasigt dock att jobb som hotell- och kontorsstäderska legat på ungefär samma nivå som några av de jobb jag haft som utbildad socionom, med uppemot en 70-80 % känsla. Och mycket högre än så ligger jag faktiskt inte ens idag. Som tur är finns faktorer som fina kollegor som bidrar till att höja till en generell känsla av trivsel. Men annars är det ju själva arbetet som räknas.

Många av oss ligger väl knappast på topp varje stund, varje dag (eller?) men tänk KÄNSLAN av att tycka OM sitt arbete. Att kunna säga som Jenny Jägerfeld att den mätbara känslan är hundraprocentig … Wow, liksom! Då har en verkligen hamnat rätt.

Jenny Jägerfeld, John Ajvide Lindqvist och Jenny Aschenbrenner

När jag skriver befinner jag mig på en hundraprocentig känsla. När jag redigerar är jag nästan där. Och när jag funderar på mina manus är känslan uppe på topp. Jag gillar att läsa mina texter. Även om jag ser att allt inte är jättebra finns det en njutning i att JAG har skrivit det jag läser. Jag gillar att fundera på hur jag kan göra texten bättre även om det ibland är tungt. Men jag gillar det med, att allt inte flyter på. Och jag tillåter mig att ha ett motstånd, jag tillåter mig att låta bli att skriva i perioder, och känner att det är okej att det är så. Det skrivande liv jag befinner mig i nu, ger en mätbar känsla av att jag gillar det till nästan hela 100 %.

Så hur känner du för det du gör, eller det du gjort i arbetslivet? Hur står det sig mot känslan för ditt skrivande liv och din skrivarvardag? Är din känsla mätbar? Är du uppe i hundra?

Böcker

Czentes Omega – Anna Jakobsson Lund

Czentes Omega (2018) är första delen i en serie om fem, en YA sci-fi. Den här boken har jag varit mycket nyfiken på och Anna Jakobsson Lund gjorde mig inte besviken.

Fem ungdomar från olika delar av universum går på Intergalaktiska akademien för unga som har begått olika brott. De fem vi följer svetsas samman av att de ingår i samma studiegrupp dit en ny elev kommer. Ett par av dem får chansen att vinna en tävling som ger möjlighet att göra karriär. Men självklart är det inte så enkelt. De som har satts på skolan för att få en ny chans, för att glömma det som varit, måste nu ta ställning till om de ska använda sina speciella kunskaper, det som gjort att de hamnat på skolan, för att rädda någon annan. Är det värt det?

I Czentes Omega berör Anna Jakobsson Lund sådant som vänskap, könsöverskridande identiteter, rasism, utanförskap och klass, för att nämna några teman boken präglas av, ämnen hon även berört i olika utsträckning i sina tidigare böcker. (t.ex. Equilibrium)

Anna Jakobsson Lunds författarskap har jag följt sedan hon på egen hand gav ut Tredje principen 2015, det vill säga hennes första bok, och jag tycker det skett en språklig, liksom dramaturgisk utveckling. Även i tidigare böcker har blädvändarfaktorn varit stark, men här fängslas jag än mer och intresset bibehålls starkt boken igenom. Karaktärerna och deras relationer väcker intresse som vanligt, och vissa känner jag mer för än andra. Världen, alltså rymden/universumet, är fantasieggande och mycket väl uppbyggt. Handlingen upplever jag som tajtare jämfört med föregående böcker och varje scen har en tydlig riktning och syfte. Språket som jag i speciellt de tidigaste böckerna kunde uppleva som lite väl fantasifullt har stramats upp. Jag upplever en språklig säkerhet och en stil som kännetecknar just Anna Jakobsson Lund och hennes specifika berättarröst.

Väl värt att nämna är även det snygga omslaget, något som kännetecknar samtliga av hennes böcker. I ett samtal med författaren på bokmässan (läs om det här) berättade hon att planen är att varje karaktär, av de fem vännerna, ska få ett eget omslag och även en egen färg.

Jag blev som sagt inte besviken på Czentes Omega, första boken i en kommande serie, en rymdsaga att se framemot. Är du nyfiken tycker jag att du ska ta en titt. Rekommenderas.

Stort tack till Anna Jakobsson Lund för recensionsexemplaret!

En bok att köpa eller läsa mer om? Du hittar Czentes Omega t.ex. här eller här.

Om att skriva

Skriva utan rep och kilar

När jag var på bokmässans seminarium med Aris Fioretos och Agnes Lidbeck talade de om skrivprocessen och hur deras skrivarvardag såg ut. Eftersom det handlade just om skrivande kom de också in på hur en kan hantera sitt eget skrivande som nybörjare.

Aris Fioretos fick frågan om skrivböcker och skrivkurser kan vara till hjälp, vilket han tyckte. Det jag gillade med det han sa var hans jämförelse med bergsklättring, att en person som är ny på skrivandet kan ha stor hjälp av olika guider, råd och tips men när man sedan skrivit ett tag då behövs inte det. Råden, böckerna, kurserna och tipsen liknade han vid en bergsklättrares utrustning, och att en bergsklättrare kan ha stor hjälp av det för att komma upp till toppen. Men det finns också de som kommit förbi det stadiet, de som kör helt fritt med endast en påse talk hängande runt midjan. (Vilket ju låter livsfarligt, men vi kanske kan bortse från det en lite stund, bara för sakens skull.)

Det han säger är hisnande. Inte enbart för att vi snackar höga höjder och det otäcka att falla ner, men jag gillade hur han tänkte här. Att skrivandet går att lära sig att hantera på det viset. Kanske kan vi likna talkpåsen med en eventuell förläggare och redaktör? Eller vad tänker du?

Om att läsa, Om att leva

I bokmässans fantastikfulla del

Det var inga långa stunder som spenderades bland bokmässans montrar. På morgonen vid nio, tio var det mycket lugnt och jag hade hoppats stöta på någon jag kände då, men troligen befann sig de flesta mässpersoner fortfarande på sina hotell – kanske vid någon härlig frukostbuffé – medan en annan passade på att njuta av de rätt folktomma ytorna innan seminarierna drog igång. Sedan gömde jag mig ju som sagt inne i seminariesalarna och hade inte riktigt ögonen på skaft för att spana bekantingar. Rätt skönt det med faktiskt, att luta sig tillbaka och tänka att om jag träffar någon jag känner så gör jag det. Och det gjorde jag.

Inte så tomt mässgolv på eftermiddagen

Men en person som jag aktivit letade reda på, som sålde sina böcker i Fantastikgränden, var Anna Jakobsson Lund aktuell med sin sprillans nya Czentes Omega, en sci-fi historia för unga och första delen av fem. Jag borde förstås ha tagit en bild, men jag tänkte inte på det då. Ni får nöja er med en bild på hennes bok. Boken hade jag läst ut bara någon dag innan och det var riktigt roligt att få prata om den.

Czentes Omega är Anna Jakobsson Lunds femte bok, samtliga utgivna av henne själv på egetstartat förlag. Vi pratade om hur snabbt hon skriver (första boken Tredje principen kom 2015) och att få ihop skrivande och arbetsliv. Denna überförfattare brödjobbar ju nämligen också, visserligen deltid, men ändå. Eftersom jag läst samtliga böcker tycker jag det är extra roligt att se utvecklingen, för jag tycker Annas skrivande utvecklats och denna sista överträffade förväntningarna. Annas förhoppning är att komma med nästa bok i serien redan till nästa bokmässa, och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas genomföra det. Det jag kanske borde sagt när vi pratade är att jag hellre ser en välskriven bok, än något som kommit till lite för snabbt, men det säger väl sig självt.

Hur som helst. Jätteroligt att få en pratstund om skrivande och egetföretagande som författare, vad stipendier kan betyda för en utgivning och om hennes bok Czentes Omega – som förresten redan på fredagskvällen nästan var helt slutsåld. Om du är nyfiken på vad jag tyckte om den så kommer snart ett inlägg. Och om du läst den, vad tyckte du?